Bloggar, varför ens bry sig?

Old Man Screams at Clouds" me

Jag

Enligt min humla skriver ett sorgligt inlägg betitlat ”I ruinerna av bloggosfären”, som handlar om just det det låter som.

Att blogga är gammaldags. Det är dött. Det är ute. Det är vi få som är dinosaurierna, dömda att glömmas bort.

När jag startade den här bloggen i oktober 2006, för snart tio år sedan, blott fjorton år gammal (ja, de inläggen finns kvar och de är sjukt pinsamma), var det så jävla inne att det inte var sant. Vi fick se den massiva styrka enskilda bloggare som gick tillsammans kunde åstadkomma i form av bloggbävningen i FRA-lagsdebatten, och min stora dröm var att ha en massa läsare.

Och nu är det istället så jävla ute. Så många jag en gång följde finns inte mer. Jacob Dexe, Anne Kekki, Caspian Rehbinder, CalandrellaThen Piratska ArgusAnna Troberg, SkäggklustretOpassande skriver fortfarande, men med mellanrum lika långa som de mellan döende andetag. Sagor från livbåten med. Och jag erkänner att detsamma kan sägas om mig.

Några finns kvar – Enligt min humlaChristian EngströmJohanna Sjödin. Mab gör ett imponerande försök att komma tillbaka och Fabian har nyligen börjat. Men vad som än händer kommer bloggarnas glansdagar aldrig att komma tillbaka.

Liksom Enligt min humla saknar jag det bloggandet en gång var. Delvis gemenskapen. Att jag första gången jag träffade Leo Rudberg först inte fattade vem han var, och sedan blev överlycklig över att förstå att det ju var Calandrella, att jag följt hans blogg i evigheter. Att vi kunde hänvisa till varandra, länka till varandra, besvara varandra.

Men jag saknar också bloggandet för att det helt enkelt är bättre än det det ersatts av. Ja, rent subjektivt alltså, och jag skräms lite av att jag säkert låter som en gubbe som anser att man minsann inte kan lära sig lika väl med en dator som med en bok. Jag vet att jag riskerar att falla offer för samma grej. MEN KOM IGEN. Bloggar är ju helt uppenbart det enda exemplet någonsin där regeln inte håller. Vill jag intala mig själv.

xkcdablogalypse

CC BY-NC xkcd

Så varför fortsätta? Varför bry sig?

Dels för att jag faktiskt lovade mig själv halvvägs igenom att jag skulle posta minst ett inlägg i månaden i tio år. Nu har jag september och oktober kvar, och då kan jag ju knappast sluta.

Men också för att jag faktiskt bloggar utan syfte. Och det har jag vetat länge. Det visste jag i varje fall 2012, när jag skrev inlägget ”The Purpose of this Blog”. Det är inte en arena för opinionsbildning, inte ett sätt att marknadsföra mig själv eller mitt parti, utan en yta där jag bara slänger saker. Eller som nittonåriga Anton skrev i februari 2012, smått förkortat även (läs gärna hela inlägget) om den hemska engelskan inte rörts:

When I started blogging I had no idea what the purpose of this blog would be. I still have no idea, even if it might be at least a tad clearer today. All in all, this blog has always been a ventilation of thoughts and opinions. The blog hasn’t got a specific purpose or destination, but is the hangar for multiple projects with varying seriousness and purpose.

Why am I writing? What’s the purpose? I dare say that it’s not part hubris. Because no-one ever comments on any post that gets the slightest bit personal. It’s simply not interesting. But I still enjoy writing, and I enjoy looking through my old posts, including those that I find completely moronic and unscientific in hindsight.

And I would be lying if I didn’t find some occasional appreciation. The comments on my writings on political topics are often phenomenal, which I see when it comes to Facebook likes, Twitter mentions, flattrings and comments. Some people actually do find my musings interesting. That just adds to the enjoyment.

 

Nu lanserar vi PPs nya informationsmaterial

infomaterial 1I dagarna släppte vi till sist det nya informationsmaterial som jag, emma Opassande och Magnus jobbat på i månader. Materialet har tagits emot väldigt väl, vilket förstås är otroligt kul. Det är mycket arbete som ligger bakom, och det är första gången som jag haft en så stor del i ett liknande projekt, vilket gör det ännu mer roligt för mig personligen. Du kan se allt material i hög upplösning här.

Så hur kom vi hit?

Det som startade arbetet med materialet var verksamhetsplanen, som antogs av partiets medlemmar på höstmötet 2015: ”Lokala föreningar och aktiva ska därför kunna fortsätta beställa kostnadsfria paket med kampanjmaterial som flyers, foldrar och affischer. En hel del grundmaterial och odaterat material från riksdagsvalrörelsen återstår från 2014, men partiet ska även under 2016 lansera en helt ny kampanj med fokus på aktivistvärvning, för att på det sättet kunna bygga upp en kraftig aktivistbas för de kommande åren.”

AffischerVid partistyrelsens möte i januari togs frågan upp, och det formades då en grupp bestående av emma, Magnus och mig. emma har varit med och designat ett antal av partiets tidigare kampanjer, medan jag tidigare som mest medarbetat på något hörn, även om jag har bred erfarenhet av att skriva sälj- och kampanjtexter från mitt tidigare heltidsjobb och numera deltidsjobb som copywriter. Magnus var ny till arbetet, och tog en roll som bollplank som kom med väldigt många bra synpunkter och idéer som jag och emma missade.

Jag presenterade ett första förslag för gruppen i april, som för den som är nyfiken går att läsa här. Det var faktiskt skrämmande likt slutresultatet textmässigt, även om det var långt ifrån färdigskrivet och en hel del skrevs om. För den som inte känner mig är jag jävligt bra på att skriva, men urkass på design. emma tog över, och fick fram förslag efter förslag på hur texterna kunde ta grafisk form, medan jag fortsatte skriva vidare efter kommentarer från emma och Magnus.

Affischer2
Vi tog så småningom fram en folder och en flyer som följde de grundtankar jag lagt fram väldigt nära – ett fokus på teknikoptimism, framtidsanda, vikten av ett fritt internet och mänskliga rättigheter. De fyra affischteman jag hade lagt fram från början var ”mänskliga rättigheter och massövervakning”, ”teknikoptimism”, ”transparens”, och ”nätneutralitet och upphovsrätt”. Den sista fick rubriken ”Vi älskar internet”, en repris från affischen ”Vi gillar internet” som gjordes inför EU-valet 2009.

I slutändan var det tre affischer som togs fram, med teman ”massövervakning och transparens”, ”internet”, och ”teknikoptimism”. När de var på väg att gå till tryck fick vi höra att det skulle bli billigare att trycka upp en fjärde affisch (tryckerier fungerar ungefär lika ologiskt som Guds vrede), men att det var bråttom att få fram den.

Affischer3Det här insåg vi mitt under en piratöl i Lund, varpå jag och emma pratade i telefon i en halvtimme i försök att hitta ett bra tema och slogan. Efter ett tips av min partner Ali insåg vi att det var solklart att ta kulturpolitik, och emma föreslog till sist den fantastiska rubriken ”Kultur är mer än Dramaten”. Vi valde att lägga fokus på hur kultur måste leva fritt från politikers klåfingrihet, och att det inte är upp till politiker att bestämma vad som är fin respektive ful kultur. Sen drog jag tillbaka till puben och satt och skrev på hotellrummet halva natten, full och manisk, tills vi hade en någorlunda bra text till affischen.

Och det är där någonstans historien slutade.

Varför så hemlighetsfullt?

Affischer4Det är en del som undrat varför så stora delar av processen ägde rum bakom lyckta dörrar. Fram till det att vi hade ett i princip sista utkast var det bara jag, emma och Magnus som hade sett det, varefter jag visade upp det för en piratfika i Stockholm och tog emot feedback. Vi visade den sedan för Ung Pirats förbundsordförande Elin Andersson och, när han blev vald till rollen som vice partiledare, Mab. emma visade sedan upp den för sin arbetsplats (en massa PR-människor) och tog emot feedback, och vi upprepade samma process på piratölen i Lund. Under hela den här tiden fick inte ens partistyrelsen någon inblick, utan hade valt att förlita sig helt på att vi som grupp skulle göra ett bra jobb.

Så varför?

Svaret är dels att detta krävs för att få någon vettig arbetsro, och dels att material ofta blir sämre ju fler som lägger sig i. Det är otroligt svårt att jobba med något när andra ständigt kommenterar minsta lilla sak. Som skribent arbetar jag i princip uteslutande själv, och jag har väldigt svårt för att ta till mig kritik när det handlar om skönlitterär text (jag lät inte någon läsa min bok Home förrän den gått på tryck).

Det är förstås inte alltid smart – man måste få feedback. Men feedback hanteras bäst i mindre grupper. Vi började därför i en trio, och expanderade därefter successivt tills vi fått ganska mycket feedback och ändrat en hel del därefter. När vi var nöjda skickade vi allt på tryck, för att sedan presentera det när det redan var färdigt och vi inte hade någon chans att vända oss om.

almJag var rentav kritisk mot att vi skulle visa upp materialet digitalt innan det kunde köras ut, även om det redan var tryckt. Det enda som övertalade mig var att vi ville lansera det under Almedalsveckan, vilket tvingade oss att samtidigt visa upp det digitalt när alla ville se det.

Så vad händer nu?

Som redan sagt, materialet är tryckt och har börjat sättas upp i Visby, mig veterligen ingen annanstans. Under torsdagen har jag ett möte med mlg, som driver Piratshoppen som ska distribuera materialet. Vi kommer att göra dels aktivistkit, dels funktionärskit, där bägge kan beställas hem utan någon kostnad (inte ens frakt). Aktivistkit räknas räcka för en aktivist som delar ut och affischerar, medan funktionärskit är större och ska räcka för exempelvis ett helt bokbord för en grupp aktivister, eller att räcka för en hel lokalavdelning under ett antal aktiviteter. Under mötet med mlg ska vi bestämma mer exakt vad kiten ska innehålla, samt börja på en text som ska följa med och ge tips om hur materialet kan användas.

För er som bor i Stockholm, eller är villiga att åka till Stockholm, finns material till hands redan nu. Pinga mig på anton@piratpartiet.se, så kan du komma till partiets kansli och hämta upp en bunt. Ni som inte kan komma hit får vänta tills kiten är färdiga, vilket räknas vara i början av nästa vecka.

Frågor? Kommentarer? Tankar? Hör av dig! Kommentera här eller maila på anton@piratpartiet.se. Responsen vi fått hittills har varit överväldigande positiv, vilket förstås är hur kul som helst, men har du några tankar, positiva eller negativa, är du välkommen att höra av dig.

Till nästa gång vi hörs, ha ett fantastiskt liv.

Anton Nordenfur, partisekreterare Piratpartiet

En tidning om Piratpartiet

Screenshot 2014-01-05 01.48.07Idag kommer Opassande ut med en tidning hon redakterat om Piratpartiet. Jag har med ett inlägg där om hur viktigt internet faktiskt är, en remixad variant av ett blogginlägg jag hade på den här bloggen för runt två år sedan. Finns med på sida 21 i tidningen.

Här nedan följer det jag skickade till emma, som hon gav titeln ”Internet är på riktigt”.

”Men frihet på internet?”, sade hon. ”Bryr du dig inte om riktiga världen? Varför kämpa för internet?”

Och jag berättade varför.

Jag föddes i mars 1992, ett drygt halvår efter att Tim Berners-Lee lade upp det första meddelandet på webben i augusti 1991. Jag har växt upp med internet. Jag hade möjligheten att växa upp under en tid när en uppkopplad dator utvecklades från att vara en häftig grej som bara ett fåtal familjer i området hade, till att vara någonting som alla har och använder. Internet har sakta men säkert tagit över mig, har sakta men säkert slukat mig. På ett fantastiskt sätt. På ett gudomligt sätt.

Internet har fått mig att hålla kontakten med gamla vänner billigare och mer effektivt. Innan internet blev lika vardagligt smsade jag hela tiden, och när det började kosta för mycket slutade jag prata med mina vänner om jag inte hade dem nära. Internet hjälper mig prata med sociala kontakter när som helst, via smartphone eller platta eller dator, och jag kan hålla kontakter med vänner på ett sätt som jag aldrig tidigare kunnat, var i världen vi än bor.

Internet har fått mig att upptäcka den kultur som jag vill konsumera. Det fanns en tid när jag gick till bokaffärer, skivaffärer, och seriebutiker och letade mig blind efter någonting som såg vackert ut på omslaget. Aldrig mer. Nu kan jag upptäcka fler böcker, fler serier, fler filmer, och fler artister och band genom så otroligt många tjänster, inte minst torrentteknik. Jag är fortfarande en väldigt fysik konsument och köper i nästan alla fall fysiska böcker och CD-skivor, men numera köper jag dem väldigt sällan utan att först ha börjat läsa eller lyssna på dem elektroniskt.

Internet har fått mig att hjälpa indiekulturen. Genom system som Flattr och Kickstarter kan jag stödja allt från bloggare till musiker och filmskapare med allt från några kronor till flera hundra, helt enkelt för att jag vill se dem fortsätta göra vad de gör. Jag, tillsammans med resten av världen, kan hjälpa musiker, filmskapare, författare, och speldesigners att genomföra projekt som de aldrig skulle ha kunnat klara av med ett bolag – projekt som ofta är av smal karaktär men som kan hitta sin publik genom internet.

Internet har fått mig att älska, och har hjälpt mig att leva. Det var där jag träffade mina första riktiga vänner. Det var över internet jag fick min första flickvän, som jag aldrig annars hade träffat. Och det var på internet jag fick hjälp av ett antisjälvmordsforum när min tonårsdepression var på väg att ha ihjäl mig.

Internet har gjort mig till en aktivist. Jag brukade vara fullständigt ointresserad av politik. Nu brinner jag för det. Internet har hjälpt mig att upptäcka vad som är fel med världen, och hjälper mig att kämpa för vad som behöver göras. Jag kan donera vaccin till sjuka. Jag kan stå på rätt sida i kriget mot censur. Jag kan gråta för de döda, och jag kan slåss för att vi aldrig ska få se det igen, och jag kan stödja de som kämpar för fred i en brinnande värld.

Jag älskar dig, internet. Jag älskar er som utgör internet. Jag älskar den värld vi siktar mot, den värld vi kommer att nå.

Varför kämpar vi för internet? För att internet är någonting i den här sjuka världen som är värt att slåss för.

Piratpartiet Feministerna

Pirater, låt oss prata feminism.

Igen? Har vi inte fått nog? Jag har babblat så mycket redan, och det har andra också.

Nej, jag har inte fått nog, för vi har fortfarande många som står mig mycket nära ideologiskt och politiskt som vägrar kalla sig feminister, som kritiserar mig när jag kallar mig feminist, eller blir arga när jag säger att Piratpartiet är ett klart feministiskt parti. Det är ett problem.

I all ärlighet är inte detta problem så mycket att folk inte är feminister (det är ett separat problem vi tar i ett annat inlägg). Problemet jag pratar om är snarare grundad i rädslan för ordet feminist.

För mig är det hela väldigt enkelt – Piratpartiet är ett feministiskt parti helt enkelt för att vi är för mänskliga rättigheter för alla, någonting som är omöjligt utan feminism. Av samma anledning är vi mot rasism och för HBTQ-rättigheter. Problemet kritikerna har med detta är att feminism är exkluderande – varför just kvinnors rättigheter, varför inte jämställdhet för alla?

Jag pratade en hel del om detta i ett tidigare inlägg och ska inte upprepa mig. Men sammanfattningen är denna: feminismen står inte för att kvinnor ska ha en högre ställning en män, står inte för någon bild av ena könet som mer värt, eller någon annan av dessa halmgubbar. Det feminismen står för är att kvinnorna för en gångs skull ska få samma rättigheter som männen, någonting som de saknar idag.

När Opassande idag skrev ett inlägg om huruvida Piratpartiet är feminister såg jag den här kommentaren, som är ett bra exempel på problemet jag vill belysa:

Om PP skulle skriva in att det är ett feministiskt parti så skulle jag inte kunna stödja partiet längre. Anledningen till det är att jag upplever feminism som ideologi som en mycket autkoritär ideologi där den enskildes rättigheter och friheter väldigt lättvindigt kan åsidosättas och människor behandlas olika för att försöka få en statistisk “vinst” i samhällsstrukturförändring mellan man och kvinna.

Alla feminister är förstås inte så. Inom feminismen finns det ju allt ifrån dom som helt enkelt bara vurmar för jämlikhet men ändå väljer att kalla sig för feminister, till dom som hatar och hotar mot “antifeminister” och jämställdister som vurmar för jämliket. Längst ut på feministskalan finns dom radikala manshatarna och dom som gillar SCUM.

Självklart finns feminister som är kompletta svin. Men är verkligen någon som kallar sig pirat rätt person att kasta undan en hel ideologi för några rötägg? Vi romantiserar gärna piraterna, men i ärlighetens namn var 1700-talets sjörövare liksom 800-talets vikingar rejäla svin som motsätter sig de principer Piratpartiet har.

Det är larvigt att ta upp detta, för vi kan ju vara annorlunda. Det finns ju folk av olika slag i alla ideologier. Det finns hemska nazister, kommunister, kristdemokrater, konservativa, liberala, pirater och feminister. Är det nog för att vi ska kasta undan namnet? Självklart inte. Vi måste bry oss om den underliggande ideologin, vad den betyder, och inte vad en minoritet tror att den betyder. Feminism är inte att hata män. Feminism är att kämpa för kvinnors rättigheter.

Vill jag byta partinamn till Piratpartiet Feministerna? Nej, självklart inte. Jag tycker partiets fokus bör ligga där det är – på integritet, kultur och kunskap, med flera utstickande områden och ett principprogram som tydligt ställer oss för allas lika rättigheter. Men varje gång vi vägrar kalla oss feminister säger vi bara att vi bryr oss mer om vår image hos en liten minoritet, än vi bryr oss om de mänskliga rättigheter vi borde stå för.

Pirater, låt oss prata feminism.

Ja, igen. Och låt oss fortsätta prata om det precis som vi fortsätter prata om både antirasism och HBTQ-rättigheter. Låt oss fortsätta prata om det tills vi faktiskt har vunnit.

Det är jag som är ställföreträdande chef över internet

emma, internets chef sedan 2009, har utsett mig till ställföreträdande chef. Det är alltså jag som nu tar hand om alla troll, grumpy cats, spammare, n00bs och övrigt på internet när emma är upptagen.

intyg

Piratpartiets vårmöte 2011

Efter vad jag sett i många olika föreningar både av mindre och lika stor ordning, kan jag säga att Piratpartiet är den som satsar allra hårdast på demokratin. Det är ett parti som föddes ur tankar om grundläggande mänskliga rättigheter, och det håller verkligen fast i det.

Nu är det vårmöte, den först halvan av årsmötet som splittras i en vår- och en höstdel, och alla medlemmar är inbjudna att delta. Vårmötet sker fram till den 15 maj, äger rum över Internet på forumet, och är i min mening så demokratiskt som ett möte kan bli när det ska innefatta 15000 deltagare. Röstningen sker genom en enkel forumpoll, och all information finns tillgänglig i forumet. Om du undrar över någonting kan du maila mötespresidiet, fråga i forumdelen ”Ordet är fritt” eller skriva i mötets Twitter-hashtagg #ppvm11.

Det är tyvärr lite krångligt att komma in i forumet med rätt rättigheter för att rösta, men detta är förstås för att vi ska undvika att icke-medlemmar är med och röstar. Opassande har dock skrivit en mycket bra guide som sammanfattar hur du gör, och om du vill sätta dig in ännu mer har Leffelini skrivit en guide om motioner.

För att få rösta måste du tyvärr ha varit medlem i två månader innan röstningstillfället, också det för att undvika att icke-pirater kommer in och kapar vårt skepp.