Hur långt kan Postnord gå?

Jag tror att i princip alla som mer än ett par gånger tagit emot paket från Postnord snabbt lärt sig hur pinsamt kassa de är. Jag har tagit emot en hel del paket under åren, både som privatperson och företagskund, och den senaste vändan bevisade på nytt deras totala brist på professionalism och, för den delen, deras totala oförståelse för vad service innebär.

Så vad är kritiken mot Postnord? För den som missat det har SvD skrivit en hel del och sammanfattat allt på en bra sida. Bland annat har det satts extremt hårda krav och hård tidspress på chaufförer, vilket gjort att de känt sig tvungna att bryta mot trafikregler och, rentav, strunta i att dela ut paket och istället bara säga att de försökte utan framgång. Deras bristande service (och logik?) exemplifieras tydligt av hur de länge instruerade sina chaufförer att låta bli att ringa kunden om portkod saknas. Trots att Postnord i en SvD-artikel från augusti 2016 sade att de skulle ändra denna policy omedelbart, hände det mig senast nu i fredags, vilket de bekräftade på telefon tidigare idag.

Det som hänt med min leverans de senaste veckorna är ett av tusentals exempel (överdriver inte, de får tusentals klagomål av liknande slag varje år). Allt började med en beställning hundmat från Bitiba. Jag fick meddelande om att leverans skulle genomföras och bad min sambo Ali vara hemma för att ta emot… och ingenting kom. Dagen efter får jag ett SMS om att paketet nu ligger i Segeltorp, nästan en timme kollektivtrafik hemifrån, och kan hämtas av oss efter att de försökt leverera utan framgång.

Jag ringde Postnord, som sade att de försökt leverera men inte haft någon portkod. De hade inget svar på frågan varför de inte försökt ringa. Jag gav dem portkoden och bokade en ny utkörning. Bad Ali stanna hemma igen.

När andra leveransen kommit och gått ringde jag på nytt. Inte heller nu hade de haft portkoden. Jag uppgav den – på nytt – och frågade – på nytt och förgäves – varför de inte ringt mig. Bad Ali stanna hemma igen.

Tredje leveransen skulle ha varit idag. Efter att Ali skrev och sade att de aldrig kom ringde jag dem igen, mer förbannad än jag varit på någon över huvud taget på extremt länge. Idag hade de inte ens provat, erkände de. De hade upptäckt en skada på förpackningen (och åtgärdat den), vilket gjorde att de inte kunde köra ut. De hade inget svar på varför de inte åtgärdat det tidigare.

Under den här tiden har Ali fått stanna hemma vid tre olika tillfällen, och skippa andra planer. Under den här tiden har vi fått köpa hem annan, dyrare hundmat i småförpackningar för att se till att vår hund inte, du vet, dör. Dels är det mycket dyrare att köpa småförpackningar, dels är det inte alls bra för en liten hundvalp att variera så i vilket foder hen får (på Ica har de inte samma som vi normalt beställer).

Så vem ersätter det? Ingen tar ansvar, såklart. Varför skulle de?

Enda sättet att fixa problemet är för staten att sätta krav på företaget de äger. Och när planerar de att börja göra det?

Att inte be om hjälp

Jag mår lite kasst just nu. Eller ja, sämre än jag gjort hittills i mitt liv, och det är fruktansvärt ansträngande att över huvud stå ut.

Men det här inlägget handlar inte om det, utan om något bredare. Jag skrev om hur allt är på Facebook,1 (text i fotnoten) och bad då inte alls om hjälp. Ändå fick jag en lavin med just det, och jag upptäckte mig själv med att bli irriterad.

Mind är en fantastisk organisation som driver självmordslinjen 90101. De letar ständigt både donationer och volontärer: www.mind.se

Mind är en fantastisk organisation som driver självmordslinjen 90101. De letar ständigt både donationer och volontärer: www.mind.se

Varför lägger de sig i? Varför tror de att de kan hjälpa mig? Varför tror de att jag inte redan får hjälp? Jag fick höra i mina öron självklara saker som att jag borde ha andra omkring mig. Att jag skulle söka hjälp i öppenvården. Se över mediciner. Ett antal skrev och erbjöd sig att lyssna om jag behövde prata.

Och jag blev irriterad, och blev irriterad på mig själv över att jag blev irriterad. De försöker bara hjälpa mig. Försöker hjälpa en vän de ser falla nedför ravinen. Och jag blir irriterad.

Jag insåg att min anledning till att bli irriterad var att det kändes som att de inte förstod. De förstod inte var jag var just nu, att jag faktiskt får hjälp på de flesta sätt jag kan och ändå mår som jag gör.

Att jag får regelbundna besök med en kontaktperson och en psykiatriker. Att jag går på tunga och höga doser mediciner som vägrar börja fungera. Att jag har i alla fall ett par vänner omkring mig jag kan prata med.

Men det är lite som att skriva ”blir du ens förvånad?” om random parti som beter sig illa. Det är liksom inget någon tjänar på, däremot betonar det hur pålästa vi måste vara och hur lite vi får bry oss när hemska saker händer.

Det är bra att alla så snabbt vänder sig till mig när jag mår skit, oavsett om jag behöver det eller inte. Jag kunde inte uppskatta det mer. Inte för att jag behöver det just nu, utan för att det är en sådan sak som för ett fåtal år sedan räddade mitt liv. För att det är en sådan sak som räddar mängder av liv varje år.

Ni vänder er åt precis de som behöver det. Ni räddar så många liv. Jag kunde inte tacka er nog för det.

Att dö, att minnas, att hata, att leva

Terrordådet i Orlando slog mig hårdare än något annat jag varit med om. Det som hänt mig, det som hänt någon annan, allt. Det har fått mig att gråta floder. Att bli så jävla arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag vet att det funnits värre dåd. Fler människor som dött. Jag vet att fler dör i attacker och krig varje dag. Men ändå slog det så hårt. Det slog hårt, för det här var mina vänner. Det här var alla jag älskat. Det här var jag. Min pojkvän. Min partner. Min flickvän. Mina vänner. Alla homosexuella, bisexuella, pansexuella, asexuella, transpersoner, ickebinära, och så många fler. Alla ni – alla vi – som lever annorlunda liv, ibland för att vi vill och ibland för att vi inte har ett val. Vi som kanske sticker ut med vilka vi älskar, vilka vi tänder på, vilka vi vill vara med.

Vi sticker ut. Ibland får vi enormt stöd, speciellt i accepterande länder som Sverige. Ibland känner vi oss älskade, accepterade som alla andra, en del av samhället.

Men ibland sticker vi ut för mycket för vissa att hantera. Ibland är det som händer inte kärlek och acceptans – utan lidande och död. Alla gånger jag fått höra svärord, blivit kallad alla möjliga saker. Idag kan jag hantera det, idag kan jag skratta åt idioterna. När jag var femton och blev nedslagen i skolan kunde jag inte det.

Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt att leva som pansexuell, som ickebinär transperson, som polyamorös, som någon som älskar det fetisch- och BDSM-sex en del andra finner vidrigt. Och då kan jag ändå passera så fort jag vill – och jag anstränger mig för att göra det, för att jag inte alltid orkar med. Jag har inte kommit ut som ickebinär inför mina föräldrar. Har inte kommit ut som vare sig poly eller pansexuell på jobbet.

Jag tycker det varit jobbigt för mig. Jag har inte ens en uppfattning över hur tungt det är för så många andra. Ni som inte kan passera. Ni som inte ens orkar försöka. Ni som hellre dör än försöker.

Ni som andra hellre dödar än accepterar.

Ni är mina vänner. Jag kommer alltid älska er. Kommer alltid sörja er.

Men syftet med terrorism är just att skrämma. Att få oss att sluta. Att bryta mönster. Att röra om i grytan. Och jag ber er, alla, att inte låta en homofob bestämma över era liv.

Sörj Orlando. Sörj Pulse. Bli förbannade. Arbeta hårdare, inte för att det är ert och vårat uppdrag utan för att det är enda vägen framåt. Enda vägen mot glädje, mot acceptans. Mot chansen att fortsätta leva.

Skratta åt Omar Mateen. Förlöjliga. Hata. Men anpassa er inte. Live on. Gör som förut – med undantaget av att sörja och att evigt minnas de som dog.

Jag och min man Fabian skaffade igår en hund, efter att ha pratat om det i nästan ett år. Vi fastnade omedelbart för namnet Orlando.

orlando