Att vara aki, gömd i namngarderoben

Namn är konstiga. Namn betyder så mycket, samtidigt som få får välja sina egna namn.

Namn är konstiga. Och jag har aldrig gillat mitt. Jag föddes som Anton Johansson. Bytte tillsammans med mitt syskon till Nordenfur när jag var nitton. Men jag behöll namnet Anton, namnet jag aldrig direkt hatat – men aldrig känt mig bekväm med.

Under så många år var jag aki, trots att det var en väldigt kort period då folk kallade mig det afk. Men på internet var det det enda jag var – ett nick online under en tid när jag hade få om några vänner afk. Då jag utan tvekan hade fler mobbare än vänner, under en period som täckte majoriteten av min uppväxt in i de senare tonåren. Jag levde på internet. Hade vänner på internet. Hette aki på internet, efter den japanska skådespelerskan Aki Maeda – en hyllning till min crush i filmen Battle Royale.

Men det dog ut, jag fick vänner afk som kallade mig Anton, facebookeran då nicks förlorade betydelse för riktiga namn inleddes och jag lät länge bli att över huvud taget tänka på namnet aki. Jag vet inte exakt när det började igen, men det började igen. Nyligen har jag börjat kallas aki igen, i första hand av de som står mig närmast och av människor jag precis lär känna.

Men jag har aldrig tidigare vågat. För vem får välja sitt eget namn? Vem är – som jag alltid tänkt på det – egoistisk nog att avgöra sitt eget namn och begära att alla använder det?

Någon dag kanske jag vågar bli öppen för allmänheten. Kanske om jag vågar publicera den här bloggposten trots allt. Men tills dess fortsätter jag gömma mig i namngarderoben.

Försmak av min kommande bok

Någon gång under hösten 2016 släpper jag min nya bok, ”Dagen då Kajsa försvann: Stjärnors död och den eviga ensamheten”, och jag vill redan nu lägga upp en liten teaser. Det kommer antagligen att komma några fler löpande.

Den första av tre delar av boken heter ”Fuck cancer”, och handlar just om det. Här kommer två kapitel, ”Döden, del 2” och ”Fuck cancer”. Enjoy.


n-21. Döden, del 2

Jag levde länge utan död.

När min farfar dog hade jag inte ens insett att jag hade en farfar.

När Freddy dog av den där jävla vågen förstod jag knappt vad det betydde. Jag bara saknade min vän.

Sen träffade jag dig.

Sen träffade jag dig hos den där käpphästen i Hagsätra.

Sen började jag älska dig. Jag började förstå det lilla jag hade någon chans att förstå av din komplexitet, din skönhet, din vänlighet, all den kärlek du utstrålade.

Hur vi hatade varandra. Hur jag trots det på något vis kom att älska dig. Hur du skrek på mig när jag retweetade fel. Hur oense vi var om allt två personer kan vara oense om.

Jag fick förstå din sjukdom. Jag fick förstå vad det betydde.

Du kom undan ett tag. Jag trodde det var över. Du sade att det aldrig är över. Du sade att det kommer tillbaka. Jag vägrade tro dig.

Jag förstod den absoluta grunden i det som kallas nihilism, i en förvirrande värld där du vägrade acceptera det. Där du vägrade sluta leva. Där du vägrade sluta festa.

Där du fortsatte när jag knappt orkade fortsätta.

Och du hade rätt.

Det kom tillbaka.

Det kommer alltid tillbaka.

Jag minns festen vid Mariatorget där jag såg dig igen. Jag minns hur du kändes när jag höll om dig. Hur smal du var. Hur bräcklig du var. Hur förstörd du kändes. Och hur du log. Hur du levde livet som den jävla kämpe du var.

Hur jag kämpade för att inte gråta, kämpade för att inte säga ett ord. Jag inbillade mig att det var för din skull, och insåg inte förrän det var för sent att det var för mig, för mitt ego. Hur jag lät bli att fråga hur du mådde, för jag stod inte ut med att höra ditt svar.

Jag lovade att jag skulle besöka dig. Jag lovade att vi skulle ses igen.

Jag hörde att det var dags. Att sjukdomen skulle svälja din kropp till sist. Jag visste att det bara var dagar kvar. Jag skulle besöka dig den dagen. Jag skulle träffa dig en sista gång. Du sade att du skulle uppskatta det. Att du ville det, trots att vi inte ens var så nära som jag ibland vill intala mig.

Och det gick snabbare än jag hade trott. Och jag sköt upp det och jag fuckade upp.

Jag fick beskedet. Jag förstod att det hade hänt, och samtidigt förstod jag ingenting. Och jag skämdes. Jag hatade mig själv. Jag försökte föreställa mig att jag missförstod. Att det inte var sant.

n-20. Fuck cancer

Allt för många beskriver cancer som en kamp. Att den som dör “förlorat kampen”. “Förlorat striden”. En poetisk tolkning av sjukdomen som ett slag, något man förlorar eller vinner.

Men ingen vinner. Ingen klarar sig. Vi är alla små barnsoldater inför döden. Och att vinna striden insinuerar mer än något annat att det finns någonting att tjäna. En borg att ta över. En medalj att vinna.

Men det enda priset du får är det du får betala. Oavsett hur det går.

Att kalla cancer en strid är att förminska alla de som slagits, om man nu ska använda det dumma ordet. Att säga att den som förlorade inte kämpade tillräckligt hårt. Inte stod ut tillräckligt länge. Inte var tillräckligt stark.

Och att den hade något att förlora förutom sig själv.

Du var stark. Du var starkare än livet. Du log in i det sista. Du stod ut in i det sista. Och ändå låg du där och förlorade allt. Du förlorade dig sjäv, och mänskligheten förlorade en av sina starkaste kämpar.

Inte för att du var svag. Utan för att döden når oss alla, förr eller senare. Och för de flesta är det allt annat än något vi har minsta lilla möjlighet att påverka.

Du var stark. Och du stod ut, inte minst för dina vänner, för de som slogs för dig men aldrig hade en chans att vinna den strid som aldrig var.

Och den kärleken de visade dig, den glädje de visade dig, den matade din själ in i det sista.

Jag älskar de som hjälpte dig. Som var hos dig. Som tog chansen att älska dig till döden skiljde er åt.

Jag saknar dig så jävla mycket.

Och jag fick… nej.

Jag tog aldrig chansen att säga det.

Ett år senare

angelicaHösten 2013 träffade jag Angelica Algdal. En ung tjej som nyligen aktiverat sig i Piratpartiet och som på kort tid börjat göra väsen av sig i form av debattartiklar, intervjuer i lokaltidningar och mycket mer.

Vi träffades på den EU-valupptakt Piratpartiet anordnade i Stockholm, och jag såg henne första gången när hon stod och pratade med Erik Einarsson. Jag kommer ihåg att jag tittade på hennes häftiga tatuering strax över bröstet, varpå hon tittade upp och jag insåg att jag stod och stirrade på en kvinnlig aktivists bröst i ett redan mansdominerat parti. Snyggt jobbat.

frieriVi började prata över nätet. Kom bra överens. Blev vänner. Sommaren 2014 var vi bägge i Almedalen, där Fabian, före detta Angelica, kom ut för mig som transkille. Något jag sedan råkade outa inför en grupp pirater. Oops.

Månaderna som följde kom vi varandra allt närmare. Inför kommunvalet i Linköping kom han ned från sin hemstad Göteborg för att hjälpa till med att sätta upp affischer, och i december frågade han om han fick fira jul med mig och min familj efter att delar av hans allt mer börjat uppvisa sina både homo- och transfoba tendenser.

WARSNågonstans här började vår vänskap växa in i något romantiskt och något sexuellt. Under månaderna som kom hittade jag allt fler ursäkter att råka hamna i Göteborg, och när hans föräldrar plötsligt vägrade låta mig sova hos hans familj och han stod på sig blev han med ens hemlös. Vi fick stöd av en mängd vänner som erbjöd boende i Göteborg, och sov över hos både Anastasia Storm och Göran Widham innan vi hittade ett månadslångt boende.

Det var i Görans kök jag friade till Fabian, med svepskälet att hans familj då aldrig skulle få röra hans ägodelar om han skulle dö. Kort därpå flyttade Fabian in hos mig i Uppsala, och på Ung Pirats grillning i Almedalen 2015 – den 2 juli 2015 – gifte vi oss i en inofficiell ceremoni (den ska följas över ett borgerligt bröllop snart, jag lovar), lett av samma Erik Einarsson som en gång pratade med Angelica när jag råkade stirra på hennes bröst.

I december flyttade vi tillsammans till Stockholm, och för ett par veckor sedan skaffade vi tillsammans en hund, Orlando.

Och för ett par dagar sedan hade det gått ett år sedan det där vackra bröllopet.

brollopFabian är inte en lätt person att leva med. En narcissistisk, depressiv autist (och jag säger inte det skämtsamt eller subjektivt, utan det är bokstavligen vad hans psykiatriker säger), nästan uteslutande känslokall och utan någon förståelse för andra människors tankar och (speciellt) känslor, utan något som helst filter i alldeles för många sammanhang. Det är svårt nog för de flesta, och det gör det inte lättare att jag är otroligt känslostyrd som lider av en sjukdom som kan göra mig sjukt ologisk.

Men han är otrolig. Och jag älskar honom så jävla mycket. Fabian har lärt mig så mycket, har fått mig att upptäcka så mycket, har fått mig att växa mer än någon annan. Han har funnits där för mig, och fullständigt skitit i hur jobbigt det är för honom, hur fruktansvärt ologiskt det är att jag ska må dåligt när jag gör det.

fabiOch han har växt så mycket, fått mig att vara stolt över honom utan att ha någon som helst rätt att vara det. Han har lyckats ta sig genom så tunga depressioner, lärt sig allt mer om människor, lärt sig hur fantastisk han själv är, och lärt sig att fejka de mänskliga egenskaper han inte besitter (det låter negativt, men är allt annat än). Och för några dagar sedan började han ta testosteron, det han – och jag – väntat på alldeles för länge (följ processen!).

Jag vet att du hatar sådana här känslofyllda, romantiska statements, Fabian. Men jag älskar dig. Och jag tänker fan visa det på mitt eget sätt.

(Bild 4 av Iman Mirbioki, bild 5 av Fabian Rosdalen)

Att älska

Det finns så många jag älskat. Som lärt mig så mycket. Som försvunnit ur mina liv. Det här är det närmsta jag kommer ett tack till er.

healthy-relationships

Ellen, du lärde mig hur fint det är att vara kär.

Emelie, du lärde mig vad kärlek är. Och att den kan infinna sig även när man har absolut ingenting gemensamt.

4, you taught me that two mentally instable people might be the worst combination there is. That nothing is solved by pain and lying. Uh, and how awesome sex can be.

Alice, du lärde mig vad musik äldre än tio år är. Och att Simon & Garfunkle inte spelar längre.

Stina, du lärde mig att jag faktiskt kan göra skillnad, att jag kan vara någonting mer.

W, du var på väg att lära mig vad 4 lärde mig på nytt. Och jag är så glad att det inte hände.

Cécile, you taught me to think completely differently about life, my place in this world, and monoamory.

Fabian, du lärde mig att leva livet på ett helt nytt sätt. Du lärde mig att jag är värd någonting. Du introducerade mig till BDSM i en tid när jag tappat allt intresse för sex.

Sarah-Lee, du lärde mig att för att hjälpa någon måste man ibland ta ett steg tillbaka. Och ibland ett steg närmare.

Ali, du lärde mig hur en filt kan vara magisk. Du lärde mig vad jag kan göra, och du lärde mig mina begränsningar.

Johanna, du lärde mig att jag inte alltid kan få precis vad jag vill ha. Jag kommer alltid att hata och älska dig lite för det.

Felicia, du har precis börjat lära mig så mycket nytt. Jag kan inte vänta på att få veta vad det är.

Om detta må ni berätta för alla som inte fattar

Den här bloggen är för det mesta betydligt mer konkret och linjär än sättet jag normalt skriver på (exempel). Det här är inte ett sådant inlägg. Men jag tror ändå det kan vara av intresse.

När jag växte upp hade vi, liksom de flesta runt samma tid, boken Om detta må ni berätta – en faktabok om den nazistiska Förintelsen som spreds genom en satsning av svenska regeringen i slutet av 1990-talet. Boken hade lättsmält, kortfattad fakta om hur den enorma förföljelsen av oliktänkande och etniskt ”orena” människor kunde äga rum, tillsammans med många och skräckinjagande bilder på offren.

Jag, liksom i princip alla som växt upp efter andra världskrigets slut, har fått höra samma ord gång på gång, av allt från lärare till föräldrar och vidare till myndigheter och vänner – att vi aldrig, aldrig, aldrig får låta Förintelsen hända igen. Jag har själv sagt det. Och trott att det är så det fungerar. Du har sagt det. Och trott att det är så det fungerar.

Holocaust memorialJag fattade inte. Mina föräldrar, mina lärare, mina representanter i regeringen fattade inte. Och fattar fortfarande inte.

Förintelsen är inte någonting som hände under en specifik tidsperiod, för att sedan avlösas av fred som varar till den dag det eventuellt sker på nytt på grund av någon Slaughterhouse Five-upprepning där vi plötsligt glömmer vad som hänt. Universum befinner sig inte i någon slags vonnegutsk tankeloop som vi bara måste påminna oss om för att slippa.

Vi lever på ett spektrum mellan välkomnande solidaritet och total främlingsfientlighet, med extremer som kan nå så långt som mänskligheten nått fler gånger än jag klarar av att tänka på. Vi dödar varandra varje dag – för att vi tänker olika, för att vi gillar olika saker, för att vi tror på olika saker. Och vi dödar – alldeles för ofta – varandra för att bli av med typer av människor som vi inte gillar.

Nazisternas förintelse. Den kinesiska kulturrevolutionen. Förintelsen i Armenien. I Syrien. Grekland. Kambojda. Rwanda. Och för att hitta något mer konkret – de koncentrationsläger som brukas just nu i Nordkorea, utan någon som helst inblandning från oss ”humanitära stormakter” som vågar påstå att vi bryr oss.

Problemet med dessa listor är att de är omöjliga att läsa utan att falla i gråt.

Att prata om Förintelsen som en enstaka händelse i vår civilisations annars ack så ljusa historia, någonting vi kan låta bli att upprepa bara genom att tänka på det, är precis vad vi inte ska göra.

Förintelsen är något om vilket vi må berätta. Men att berätta om det gör inte att det inte upprepas. Förintelsen upprepas varje dag, och det kommer alltid att göra det. Och liksom mycket annat handlar även det om att inse att världen inte är svart och vit.

Rasism, sexism, homofobi, funkofobi och en rad andra otrevliga attityder är konstanta – de kommer alltid att finnas kvar i vår civilisation, till någon grad. Bara genom att förstå det, och ständigt arbeta emot det, kan vi undvika den tipping point som sker i ett samhälle när det går flera steg för långt – sådant som historiskt resulterat i bland annat nazisternas förintelse där miljoner människor av fel religion, kultur, etnicitet, politiska åsikt, funktionsvariant och sexualitet kallblodigt mördades.

Harkla dig och säg efter mig.

– Vi lever i en ständig förintelse av normbrytande människor.

Så. Nu kan vi börja jobba.

Typ genom att sluta döda varandra.

…plz?

Att komma ut som bipolär

Jag har kommit ut så många gånger nu, på så många vis och för så många saker – ett utmärkt bevis på vår individualiserade, intersektionella värld, där alla faktiskt har någonting som får dem att sticka ut från massorna. Jag har pratat om mina politiska åsikter, om sexualitet och förhållandeformer, och om mitt liv. Men jag har sällan riktigt gett mig in på mental ohälsa.

Roller coaster

Under mina tonår, med start när jag var runt 14, begravdes jag i en serie djupa depressioner som påverkade mitt skolarbete och mitt sociala liv något enormt. Under den femårsperiod som följde var mitt liv en blandning av fysiskt självskadebeteende och självmordsförsök, vilket jag diskuterade i min bok ”Home”.

Jag lyckades, trots minimal hjälp från sjukvården, ta mig ur den onda cirkeln. Jag började på gymnasiet och sedan universitetet och lärde mig hur jag kunde hantera mina allt mer extrema humörsvängningar. Jag lärde mig att söka hjälp när jag behövde, lärde mig att sätta upp regler för mig själv för att minska skadorna. Allt började gå bra.

Under hösten 2015 besökte jag en vårdcentral efter konstant tjat från bägge mina partners. När jag berättade om mina problem (extrem viktnedgång, minskad aptit, varierande sömnmönster, skakningar, plötslig medvetslöshet utan förvarning) skickades jag nästan genast vidare till en psykiatriker som efter tester diagnoserade mig med bipolär sjukdom, generaliserat ångestsyndrom och helt enkelt stress.

bipolar

Bipolär sjukdom är ganska så förjävligt. Grunden i bipolaritet (tidigare känd som manodepressivitet) är kraftiga humörsvängningar, där patienten pendlar mellan en period av depression och en period av hypomani. Hypomani, som när det är kraftigt nog övergår till mani, är en period då patienten är mer upprymd och rastlös och, om det inte går för långt, mer produktiv och har ett mindre sömnbehov.

På den nivån kan en hypomanisk episod vara fördelaktig och trevlig. Det är skönt att inte behöva sova lika mycket, att vara motiverad, glad och effektiv. Problemet uppstår när det övergår till allvarligare manier, som riskerar att resultera i en total psykos och verklighetsfrånvända vanföreställningar och extrem megalomani att likna med gudskomplex.

Det är vanligt att sjukdomen först visar sig i form av depressioner, för att sedan supplementeras av maniska perioder i tjugoårsåldern – som det varit för mig. Jag har gått från att ha haft kortare depressioner till att det senaste året i princip fullt ut styrts av min sjukdom på ett väldigt obehagligt sätt. Jag lever idag nästan varje dag antingen i en depression eller ett ansträngande maniskt tillstånd, och när det inte räcker kommer dessutom kraftiga och oanmälda panikångestattacker. Det rekommenderas inte.

Det senaste året har jag steg för steg känt hur mitt liv blivit allt svårare att hantera. Mina humörsvängningar har förvärrats, och mina depressioner har blivit något lindrigare mot att mina maniska episoder förvärrats till den graden att jag regelbundet undviker mänsklig kontakt bara för att jag inte litar på mitt beteende. Mina mer extrema manier har lett till att jag fått arbeta extremt mycket under korta perioder för att komma ifatt vad jag missat under sjukdomsperioderna, vilket i sig ökat stressen och lättare utlöst nya sjukdomsperioder.

tl;dr: Det är hemskt.

Men – jag har äntligen kommit så pass långt som att börja få behandling. Tack vare en fantastisk psykiatriker på Uppsalas avdelning för unga vuxna påbörjade jag i veckan behandling med quetiapin, en stämningsstabiliserande substans som mer eller mindre ska ta bort extremerna och, ja, stabilisera humöret någonstans i mitten. Den stora nackdelen är quetiapins sövande effekter, som gör att jag (även om det förhoppningsvis snart går över) nu går runt och känner mig som en zombie. Jag har också börjat ta prometazin för ångest, även om jag inte tycker de påverkar avsevärt.

Saker rör sig framåt, och jag är hoppfull. Jag vill inget hellre än att må bra igen, och det gör ont att veta att det aldrig kommer att bli helt perfekt. Medicin kan lindra, terapi kan lindra, och genom att anpassa livet går det att minska på de negativa konsekvenserna. Men det försvinner aldrig helt och hållet. Det är det som är plågsamt.

Det bra året

Jag älskar nyår. Jag älskar att stanna till för en stund och tänka på hur året gått, att utvärdera vad som gick som jag ville, vad som gick helt annorlunda. Allt det oväntade. Allt det bra. Allt det dåliga.

2015 har brännmärkts som ett kasst år nästan överallt jag kollat. Det var året för Daesh och terrorism, först med Charlie Hebdo och senare Parisattackerna i november. Det var året då opinionen i flyktingfrågan vände totalt. Och för min egen del var det året en vän dog efter en lång tids sjukdom. Det var året då min mentala ohälsa vände till det värre för första gången på flera år.

Men det var också ett bra år. Ett otroligt år. 2015 var året jag fick ett nytt jobb. Året då jag blev förälskad i Fabian, som förändrade mitt liv mer än vad jag trodde var möjligt. Det var året då jag flyttade till Uppsala, och lärde känna Sarah och Hampus. Och senare året jag flyttade till Stockholm.

Året jag träffade och föll totalt för Johanna. Året jag helt oväntat hamnade i en soffa med mys och Pink Floyd med Alissa, och fortfarande inte lyckats ta mig därifrån.

Året jag antagligen hade mer och bättre sex än under alla tidigare år tillsammans. Tack för fantastiska kvällar på Sesam och BDSM Stockholm, tack för fantastiska stunder med fantastiska människor. Jag älskar er.

Here’s for a great 2016.

Livet, prioriteringar, väggar

Det senaste året har varit ganska otroligt. För exakt ett år sedan idag stod jag utanför en valstuga i Ryd och kämpade om de sista rösterna i ett val jag aldrig skulle vinna. Idag sitter jag på ett tåg i Sala, veckopendlandes till en stad 30 mil hemifrån för att jobba veckan ut. För en timme sedan kysste jag min pojkvän för sista gången på tre veckor. Livet är udda, jobbigt, underbart och spännande.

Sedan december 2014, då jag akut valdes som partiorganisatör efter partiledningens plötsliga avgång, har jag lagt ned fler timmar i veckan på Piratpartiet än någonsin förut. Det har varit otroligt roligt, det har varit sjukt befriande, och det har då och då varit hemskt jobbigt. När jag valdes passade det mitt jobb både perfekt och helt fruktansvärt. Som frilansande skribent som valde sina egna jobb kunde jag sitta med partiadministration precis när jag ville – vilket också gjorde att jag tryckte ned mitt riktiga jobb i smutsen. Jag jobbade allt mindre, lade allt mer tid på allt det där som behövde göras för att jag brann för det – politiken.

Att jobba hårt för det man älskar, oavsett vad man själv får ut av det, är en otroligt värdefull känsla, och det är något som alla borde göra – i måtta. Mitt problem uppstod när jag helt försummade mitt jobb. När deadlines försköts, när jag lät bli att ta jobb för att jag skulle till Almedalen eller Pride. När jag satt med partiets ekonomi istället för min egen. När jag arbetat upp precis alla undansparade kronor jag hade, och inte längre kunde betala räkningar. När jag sköt på telefonräkningar och hyror, lät bli att köpa mat. Stressen steg, ångesten steg, allt oftare kunde jag inte stå ut med mig själv. Och allt mer fick både mitt privatliv, mitt jobb, och min aktivitet i PP lida för det.

Det är en hemsk tanke att falla in i ett slags ”jag lider av detta, men kan inte sluta eftersom jag behövs”. Jag kan inte hoppa av. Jag kan inte bara upphöra. Och det är först de senaste veckorna som jag till sist känt att jag kunnat börja skära ned.

Jag har lovat mig själv att fullfölja de uppdrag jag fick av partistyrelsen i december. Och det kommer jag att göra, fram till det att 2015 tagit slut. Men efter det kommer jag att skära ned. Det betyder att jag, trots vad jag skrivit tidigare, inte planerar att kandidera som partiledare. Jag har dock förklarat min kandidatur till en till mandatperiod i partistyrelsen, och jag planerar utan tvekan att fortsätta vara med och fortsätta göra mitt bästa – om än i en annan kapacitet än det senaste året.

I dagsläget är mina planer enkla – att fullfölja mina uppdrag inom partiet på bästa möjliga sätt, och att på något vis försöka lösa den jobbiga ekonomiska situation jag lyckats försätta mig i. Till er som vill hjälpa med det senare går det att swisha på 076 314 99 82 eller höra av sig om andra sätt. Jag älskar er.

Gå hem

Gå hem.

Du skriker från bron, och bilarnas dånande dränker din röst så att ingen hör förutom du. Men du vill att jag ska höra.

Gå hem.

Du spottar på mig, där jag med min blotta existens inkräktar på ditt land, din värld, din kultur, din stad. Och du vill att jag ska träffas.

Gå hem.

Du vet att min vandring är lång, men säger att det inte är skäl att förstöra för dig. Du skriker igen, bilarna tystnar för en sekund och jag hör dig och jag ser dig, med kalla, trötta, uppgivna ögon ser jag dig och för en sekund ser du ut att brista. Sedan skriker du igen.

Gå hem.

Men jag fortsätter vandra. Jag försvinner bort i horisonten, och sedan ses vi aldrig mer. Det blir kallt, du går hem, du duschar, du äter, och du lägger dig i din säng. Du läser nyheterna i mobilen och du viskar det igen.

Gå hem.

Jag lägger mig ned, frusen och ensam, hungrig och utmattad, och hoppas att jag får sova inomhus imorgon. Hoppas att jag kommer fram. I mina drömmar står du på bron igen och skriker samma ord, om och om igen.

Gå hem.

Och jag förstår inte varför du är så arg. Jag förstår inte varför du envisas så. Jag förstår inte varför du tror att du är min fiende när vi båda har precis samma drömmar, precis samma mål.

Att gå hem är det enda jag vill. Och precis det jag gör.

Bild: Darko Vojinovic / TT / NTB Scanpix

En resa genom dödens stad

För en vecka sedan satt jag på min längsta bussresa någonsin, nästan tolv timmar från Berlin till Bryssel. Inte bara var det en hemskt tråkig resa, mestadels genom totalt mörker och som resultat dåliga vyer, det var också en av de mest obekväma sittplatser jag någonsin haft. För att göra saken värre saknades den utlovade WIFI, och jag hade glömt ladda ned de dokument jag hade planerat att arbeta med under resan.

Mesta delen av de tolv timmarna stirrade jag ut genom fönstret på mörka skogar och då och då husen i en stad vi åkte igenom, och bara en gång under resan såg jag någonting som fick den kreativa delen av min hjärna att vakna till för ett ögonblick.

Bussen åkte igenom en folktom småstad någonstans mellan Hannover och Köln, och utanför fönstret såg jag en gravstensförsäljare som skyltade med sina många gravstenar intill trottoaren.

Jag hann knappt reagera innan butiken var borta, och ett par bostadshus följde på vägen. Jag var på väg att återgå till mina egna tankar när…

Ännu en gravstensförsäljare dök upp.

Sen några hus.

Och sen ännu en gravstensförsäljare.

Sen några hus.

Och sen ännu en gravstensförsäljare.

Totalt fyra olika gravstensförsäljare, tätt följande varandra på samma gata med några få hus emellan.

Jag stängde av podcasten jag lyssnat på för att lämna mina tankar åt tystnaden en stund. Vad hade kunnat leda till den här spännande utvecklingen? Vad hade gjort den här gatan till dödens gata, den här småstaden till dödens stad? Vad hade fått någon att tänka ”visst finns det redan tre gravstensförsäljare inom en kilometers avstånd, men vi kan nog behöva en till”?

Eller rör det sig om en enda enorm gravstensmagnat, som byggt ut sin verksamhet successivt när hen upptäckte hur dödsfallen ökade i den lilla staden med omnejd? I min hjärna utvecklades en stor konspiration med en ondskefull mastermind som för att förstärka sin verksamhet började förgifta byfolket, och samtidigt utvidgade sitt massiva gravstensimperium.

Eller så var det en fruktansvärd pest som decimerade befolkningen, och någon såg sin kapitalistiska chans.

Kanske sov jag bara och drömde allt. Jag sov ju när jag kom fram till Bryssel några timmar senare, och stora delar av resan är redan en dimma.

Jag har de senaste åren blivit allt mer accepterande av min egen dödlighet. Någonstans på vägen började jag inte bara inse att jag en dag kommer att dö, jag började också acceptera det. Jag vill fortfarande absolut inte dö (vem vill dö?) och tanken skrämmer fortfarande vetter ur mig. Tanken får mig fortfarande spyfärdig och tårögd.

När jag tänker på gravstenar och begravningar tänker jag själviskt på min egna död som den en dag, förhoppningsvis långt in i framtiden, kommer se ut. Jag har sedan något år tillbaka ett donatorskontrakt som säger att mina organ ska ges till behövande och att resterna ska användas till vetenskap eller utbildning för läkarstudenter. Det brukade få mig illamående att tänka på folk som ser min ruttnande kropp och skär bort delar av mina organ och mitt skinn. Numera känns det ganska betryggande på något underligt sätt, och jag vet inte riktigt varför. Kanske är det tryggt att jag någon gång i framtiden kommer tappa precis all kontroll, och bara vara det där tomma skalet.

En dag kommer jag inte kunna rätta till mitt hår som jag gillar det. En dag kommer jag inte kunna peta upp mina glasögon. En dag kommer jag bara ligga naken och trasig inför världen. En dag kommer jag inte vara jag, utan skalet av vad jag en gång var.

Bussen åkte vidare och någon timme stannade vi i en stad för en tjugo minuters rastpaus. Folk gick och rökte eller gick på toa. Jag gick tills jag inte längre såg någon människa, fann en bro och stirrade ned i det mörka vattnet.