En tätort på en slätt

Jag är hemma igen, över jul. Hemma, som i där jag växte upp – Linköping.

Jag älskar Stockholm. Det är den bästa stad jag bott i, trots att jag inte ens bott där ett år än. Och som kontrast är Linköping utan tvekan den tråkigaste stad jag bott i. Jag har visserligen haft tur att bo i fantastiska städer – i kronologisk ordning Linköping, Berlin, Leipzig, Paris, Uppsala, Stockholm1 – men det känns ändå lite konstigt att säga att Linköping ligger sist.

Vi blir ibankade sedan födseln att vi ska älska vår hemstad, precis som vi ska älska vår familj. Att göra något annat är helt enkelt fult. Otrevligt. Ett sätt att vägra visa uppskattning, antar jag. Men det finns ingen poäng med att älska något eller någon som kom till en av ren slump – älska istället de platser, de människor, de ting du väljer att ha nära dig.

Och nej, Linköping har inte gjort mig något. Där finns platser från min barndom som jag älskar, som får mig att minnas viktiga stunder i mitt liv. Lekplatsen där jag fick mina första vänner. Källaren där jag försökte bygga robotar. Skogen där jag hittade en porrtidning.

Och helvetesplatserna. Skateparken jag aldrig riktigt släpptes in till av de coola kidsen. Lekplatsen dit Hon smugglade mig när jag inte fick komma hem. Motorvägen där jag försökte ta mitt liv.

Det är knappast en ond stad. Eller en god stad.

Linköping är bara en stad, en stad där jag råkade födas. Sedan insåg jag hur tråkig den var, och jag flyttade härifrån.

Och vore det inte för min familj och mitt jobb skulle jag aldrig för ett ögonblick få för mig att återvända hit.

Det bra året

Jag älskar nyår. Jag älskar att stanna till för en stund och tänka på hur året gått, att utvärdera vad som gick som jag ville, vad som gick helt annorlunda. Allt det oväntade. Allt det bra. Allt det dåliga.

2015 har brännmärkts som ett kasst år nästan överallt jag kollat. Det var året för Daesh och terrorism, först med Charlie Hebdo och senare Parisattackerna i november. Det var året då opinionen i flyktingfrågan vände totalt. Och för min egen del var det året en vän dog efter en lång tids sjukdom. Det var året då min mentala ohälsa vände till det värre för första gången på flera år.

Men det var också ett bra år. Ett otroligt år. 2015 var året jag fick ett nytt jobb. Året då jag blev förälskad i Fabian, som förändrade mitt liv mer än vad jag trodde var möjligt. Det var året då jag flyttade till Uppsala, och lärde känna Sarah och Hampus. Och senare året jag flyttade till Stockholm.

Året jag träffade och föll totalt för Johanna. Året jag helt oväntat hamnade i en soffa med mys och Pink Floyd med Alissa, och fortfarande inte lyckats ta mig därifrån.

Året jag antagligen hade mer och bättre sex än under alla tidigare år tillsammans. Tack för fantastiska kvällar på Sesam och BDSM Stockholm, tack för fantastiska stunder med fantastiska människor. Jag älskar er.

Here’s for a great 2016.

Att fly

2014 var året jag bodde mitt i Paris, i en liten lägenhet med min dåvarande flickvän mittemot Le Bon Marche, och att bo i denna vackra stad var bland det bästa jag varit med om.

2015 var året skräcken kom till Paris, och jag vet inte längre om jag vill åka tillbaka till den stad jag en gång kallat mitt andra hem. Och jag vet fortfarande inte om mina gamla vänner i Paris lever eller är döda.

Varje gång detta händer, var gång terrorn greppar tag om oss, känner jag att jag borde gråta. Men jag orkar inte. Jag kan inte. Samtidigt är jag inte uppgiven – jag är arg. Så jävla arg att jag skakar av ilska över de vidriga varelser som slaktar oskyldiga medmänniskor för att de tycker olika. För att de är olika. För att de inte är överens.

Att döda en människa är sällan försvarbart. Att döda en människa för vad hen tycker – inte vad hen gör – är aldrig försvarbart. Att försätta en människa på flykt, att försätta hen i total skräck, är aldrig försvarbart.

I samband med tragedin i Paris har två tankar lyfts. För det första, att det här är Europas straff för den massinvandring vi själva tagit på oss. För det andra, att det är fånigt att gråta så över händelserna i Paris när detsamma händer på daglig basis i bland annat Syrien. Men den tredje, viktigare tanken har också lyfts – att det är just dessa attacker som miljoner människor flyr bland annat Syrien för att slippa, och att vi naiva europeer nu till sist själva får se vad de genomlider och varför de väljer att släppa allt och göra allt för att ta sig hit.

Emanuel Karlsten har skrivit ett väldigt läsvärt inlägg på sin facebooksida där han beskriver sina egna känslor efter att ha varit i Paris på smekmånad just när detta hände. Känslan av att tvingas fly, att vilja ta sig hem så fort som det bara går. Och känslan av att faktiskt kunna göra det. Emanuel kan ta sig hem, på ”gräddfil” som han själv beskriver det, och priset han betalar är en förkortad smekmånad. För han är europeisk medborgare.

De syrier som får uppleva samma terror i sina hem, antingen direkt eller indirekt, har inte samma alternativ. De kan bara slänga mängder av pengar på smugglare, hoppa på en båt, och hoppas att de släpps in i ett fredligare land, hoppas att de får bo där, hoppas att de får försöka bygga upp sina liv där.

För det här är precis de attacker de flyr från. Det här är precis de vidriga varelser de flyr från.

Övervaka, men övervaka rätt

Ibland, och speciellt efter så fruktansvärda händelser som terrordåden i Paris, får jag frågan hur vi verkligen kan stå för minskad övervakning. Svaret är enkelt – det gör vi inte. Piratpartiet vill inte sluta övervaka. Vi vill bara övervaka på rätt sätt.

De som genomförde dådet i Paris var inte vanliga människor som en dag bestämde sig för att döda människor de inte tyckte om. De som genomförde dådet var terrorister, och de var redan kända av polisen innan dådet ägde rum. Det var också en av anledningarna till att de kunde identifieras så snabbt.

En dag som denna, när över ett dussin oskyldiga personer aldrig mer kommer att vakna, när tusentals tecknare och journalister världen över fruktar för sina liv, och flera fortfarande kämpar för sina liv i sjukhuset, har jag en enda fråga.

Varför har Frankrike fokuserat allt mer på att massövervaka de oskyldiga, de som idag står upp för friheten på Paris gator, och inte terroristerna?

Varför satsar allt fler EU-regleringar på att övervaka din och min mobiltelefon, istället för att följa människor som Saïd Kouachi och Chérif Kouachi? Människor som tränat med Al-Qaeda i Yemen och dömts efter att ha skicka jihadister till kriget i Irak?

Övervakning är en grundläggande och otroligt viktig aspekt av polisarbetet. Vi måste följa misstänkta, spåra misstänkta, och gripa misstänkta. Och vi måste sluta slösa miljarder på massövervakningen av oskyldiga.

Läs även Hax, Anna Troberg.

Bilden: Det franska, massövervakade, oskyldiga folket samlas på Place de la République i Paris för att hedra de döda. CC BY-SA JeSuisGodefroyTroude.

Jag älskar nyår del 1 – 2014

Med delar av Pirate Times-gänget på min födelsedag. Koen De Voegt, Josef Ohlsson Collentine, Justus Römeth, Matthijs Po, Patrick Schiffer, Luis Cuerdo, Gefion Thuermer, Tomas Kronvall, Στάθης Λειβαδίτης, och en person jag inte kan namnet på. Bild av Mab.

Koen De Voegt, Josef Ohlsson Collentine, Justus Römeth, Matthijs Po, Patrick Schiffer, Luis Cuerdo, Gefion Thuermer, Tomas Kronvall, Στάθης Λειβαδίτης. Bild av Mab.

Av alla konstiga helgdagar finns det två som sticker ut för mig – jul och nyår. Så ja, jag älskar december ganska rejält. Jul blir för mig speciellt vacker när jag tänker på varför det började firas – att runt vintersolståndet samlas och umgås när natten är som längst, mörkast och kallast. Nyår är lite mer komplicerat.

Nyåret är ju en hundra procent godtycklig helg i när det är, helt frånkopplat någonting faktiskt och istället helt kulturellt, men på något vis gör det det bättre. För mig har nyår alltid varit stunden när vi en gång om året satsar på nytt. Inte att börja om, utan köra ett varv till, och jag älskar det. Ett ögonblick där jag kan tänka igenom det senaste året, fundera på vad som gick bra och vad som gick dåligt, och tänka efter vad jag kan göra annorlunda nästa varv.

Så här kommer nu en total egopost om vad som varit några av mina highlights 2014.

Med Maša Čorak, co-chairperson PPI. Bild av Anders Kleppe, tror jag?

Med Maša Čorak, Paris.

För 2014 hade jag ett nyårslöfte – att bli vegan. Jag var tidigare lakto-ovo-vegetarian runt 2007-2012 och gick sedan tillbaka till att äta kött. Efter mycket övertalning från Kajsa Larsson, Paula Roth, Niklas Dahl, Sarah Hage, Hampus Berg och andra coola människor bestämde jag mig för att satsa på att bli vegan 2014, och efter ett par krackliga månader har jag nu inte ätit kött sedan runt februari, och bara ätit någon enstaka annan animalisk produkt sedan dess, av misstag. Att vara vegan tänker jag såklart fortsätta med 2015. Tack till alla som övertalade mig!

2014 har jag dessutom gjort många av de saker saker som jag ville satsa på, utan att de var löften.

Jag har rest runt mycket – flera rundor till Paris med fantastiska Cécile Bardout, en resa till London, en rad till Stockholm, och massor med andra häftiga städer.

I mars var jag Sverige-representant med Josef Collentinegrundandet av det Europeiska Piratpartiet i Bryssel, och fick även passa på att fira min födelsedag där tillsammans med både Pirate Times-gänget och en massa fantastiska pirater från hela världen.

Med Alexander Spies (delstatsparlamentariker Berlin) på grundandet av PPEU, Bryssel.

Med Alexander Spies (delstatsparlamentariker Berlin) på grundandet av PPEU. Bild av Mathias Heinel.

Jag, Anders Kleppe, Koen de Voegt.

Jag, Anders Kleppe, Koen de Voegt.

Jag åkte ned på Pirate Parties Internationals årsstämma i Paris i april där jag var mötesordförande, och fick passa på att hänga med nya och gamla vänner, bland dem Maša Čorak och Koen de Voegt som på samma möte valdes till co-chairpersons för PPI.

Och valrörelse. Herregud, denna valrörelse. Den här bloggposten är redan fylld med bilder, och jag har så många fler jag gärna skulle dela. Jag kanske borde börja använda min Flickr trots allt, så för den som vill se mer så kommer det komma upp fler bilder där de kommande dagarna. Tre album ligger där redan – bilder från London (jag träffade en såpbubblande Sherlock Holmes och en dodo!), Versaille med Cécile (den coolaste byggnaden med den coolaste människan) och Disneyland Paris (inklusive en sönderslagen dörr på Buzz hamburgerhak och en massa bilder på Merida).

Fast i en hiss i Västerås med Johan Andreasson och Erik Einarsson.

Fast i en hiss i Västerås med Johan Andreasson och Erik Einarsson.

Det har varit två valrörelser jag satsat helt i – EU-valrörelsen på våren och kommunrörelsen på hösten. Trots att de gick som de gick var det otroligt kul och lärorikt, och jag träffade mängder av häftiga människor. Och så satt jag fast i en hiss i Västerås också, vilket var mindre kul.

Det här har varit ett otroligt roligt år, och jag har bara pratat om några få highlights. Jag ville egentligen passa på att skriva om bussresan till Bryssel, spontanresan till London, Stockholm Pride, West Pride i Göteborg och en massa andra saker. Alla diskussioner i Elins soffa med vin och chips. Alla sena spelkvällar med Niklas, Erik och Elin, med Europa Universalis IV och Borderlands 2.

På någon plan ville jag skriva om alla hemskheter. Grannungdomsgården som brändes ned. Ihjälskjutningen mindre än en kilometer hemifrån. Sveken. 26 december, när jag låg förstörd och grät hela dagen på tioårsdagen av Freddys död. När en god vän fick plötslig cancer och jag aldrig ens hann säga farväl. Allt det där som suger. Men jag vill också bara gå vidare.

Oavsett vad kommer 2015 att bli ännu häftigare än 2014, och börjar med ett inlägg imorgon om mina planer för det kommande året!

Pride Stockholm med Henry Winckle, Gustav Tällberg, Calandrella Rudberg, Elin Andersson, Fabian Rosdalen och David Midhage.

Med Henry Winckle, Gustav Tällberg, Calandrella Rudberg, Elin Andersson, Fabian Rosdalen, David Midhage.

Victor Hugo: Ringaren i Notre Dame

Jag hittade en tre år gammal (2009-03-13) recension av Hugos ”Ringaren i Notre Dame”, och tänkte att den kanske är av intresse. Recensionen skrevs från början som en tredelad läslogg, jag för ihop dem här. Recensionen skrevs i skolan för ett arbete om ”att växa upp”, det är därför jag vid något tillfälle diskuterar hur boken relaterar till det temat.

Jag lärde först känna historien om Ringaren i Notre Dame när jag såg Disneyfilmatiseringen när jag var i femårsåldern, och som liten var det en av mina favoritfilmer, och det är det än idag. Jag lärde mig med tiden att filmen faktiskt var baserad på en bok, och jag lärde mig också att trots att filmen är ganska mörk, grym och sorglig är boken än värre. Mycket mer än så visste jag inte, förrän jag nu för två veckor sedan bestämde mig för att läsa boken som skrevs 1831 av Victor Hugo.

Boken liksom filmen utspelar sig år 1482 i och runt den berömde Notre Dame-katedralen i Paris. Till skillnad från filmen och många missuppfattningar (boken heter på orginalspråk ”Notre Dame” och nämner inte en ringare i titeln) handlar inte boken speciellt om en person, utan om miljön i Paris på 1400-talet. Den berättar romantiskt om den vackra katedralen, och uppmuntrar konstant till att sluta modernisera och förändra den, vilket var väldigt konstant under 1700- och 1800-talen. Hugo skrev boken som en homage till katedralen, som han själv kallar den ”egentliga huvudpersonen”.

Boken inkluderar mycket djupa beskrivningar av byggnader och platser, och mindre karaktärer, ofta med namn och långa bakgrundshistorier även om de bara har en enstaka rad att säga och sedan försvinner. Allt detta visar tydligt författarens förkärlek i Paris och Notre Dame, och boken är ett typexempel av romantiskt litteratur med längtan tillbaka till de bättre tiderna innan allt förändrades och moderniserades. Hugo gör allt för att ge en verklig bild av livet på 1400-talet, och trots att majoriteten av berättelsen är påhittad finns många historiska karaktärer med. Han påminner samtidigt mycket om när det är det utspelas, säger ofta ”fjortonhundratalet”, årtalet specifikt, eller – som i introduktionen – ”för trehundrafyrtioåtta år, sex månader och nitton dagar sedan”.

De karaktärer som är mest centrerade är ringaren själv, den missformade puckelryggen Quasimodo, som blivit uppfostrad av ärkedjäknen Claude Frollo då ingen annan ville ha att göra med ”ett monster”, och som bor i kyrkan och som blivit döv av att ringa i klockorna. Till skillnad från bland annat den ljusare Disneyversionen beskrivs Quasimodo som han är i folkets ögon – ett hänsynslöst, ondskefullt monster utan egentliga känslor.

Esmeralda är en sextonårig vacker zigenerska som dansar och tigger i Paris. Quasimodo, som generellt hatar alla människor för att de ser honom som ett monster, blir kär i Esmeralda och försöker kidnappa henne. Hon är istället förälskad i Febus, som hon anser är en sann man. Hon har också en tam get, Djali, som hjälper till i hennes tiggande konster genom att stava i marken, stampa dagen av månaden och så vidare.

Claude Frollo är den gamle ärkedjäknen och Quasimodos adoptivfader. Han har tagit hand om honom sedan barnaben och han är den enda person utöver Esmeralda som Quasimodo anser vara god – helt enkelt för att han blivit lärd att det är så. Frollo inser snart att han är förälskad i Esmeralda, trots sitt celibatlöfte som präst och trots att han hatar zigenare.

Pierre Gringoire är en misslyckad poet och pjäsförfattare delvis baserad på Victor Hugo själv. Det är ur hans syn majoriteten av historian beskrivs. Han upptäcker av misstag zigenarnas hemliga gömställe, och för att inte avslöja det måste han antingen avrättas eller gifta sig med en zigenerska. Han gifter sig med Esmeralda, till hans glädje och hennes sorg.

Febus de Chateaupers är en kapten i kungens armé, som räddar Esmeralda när Quasimodo försöker kidnappa henne. Han blir förälskad i Esmeralda, som älskar honom tillbaka, till Quasimodos och Frollos sorg och ilska. Han beskrivs som alfahannen i boken, stilig och en ”perfekt man”.

Ringaren i Notre Dame är en väldigt komplex historia, med många både mindre och större handlingar inblandade. Enligt Hugo själv handlar inte boken just om Quasimodo, som den svenska titeln säger, utan den handlar om själva Notre-Dame och folket omkring den. I bokens andra akt finns det många utvecklade problem och konflikter; Pierre Gringoire, den misslyckade författaren, råkar gå in i Mirakelgården, och för det blir han nästan avrättad. Samtidigt stegras Esmeraldas udda förhållande med Febus där hon älskar honom mer än världen, och han bara utnyttjar henne som en bland alla andra vackra kvinnor. Här går vi också djupare in i vad Claude Frollo, huvudantagonisten i berättelsen, som vi förut bara sett skalet på.
Det slår mig hur karaktärerna i boken i regel är enkla typfigurer, men ändå lyckas vara väldigt djupa och komplicerade på samma sätt. Esmeralda växlar ständigt mellan den platonska vita ros som alla vill åt men ingen kan nå, och det oskyldiga föräldralösa barnet som trots att hon är sexton år är otroligt naiv och rentav korkad, eller i alla fall godtrogen. Det blir aldrig helt klart om hon faktiskt tror att Febus älskar henne, eller om hon bara tycker om honom så mycket att hon är nöjd med att få dela på honom: ”jag skall vara din älskarinna, din förströelse, ditt nöje, när du vill, en flicka du kan göra vad du vill med […] och när jag blir gammal och ful, när jag inte duger till att älska dig längre, skall du låta mig få tjäna dig.” [1] Samtidigt slits Esmeralda mellan sina egna tankar, på grund av den gamla traditionella myten att hon inte kommer kunna hitta sina föräldrar igen om hon bryter sitt kyskhetslöfte, någonting hon till sist beslutar sig för att strunta i. Hon beslutar att när hon väl har Febus, då har ingenting annat den minsta betydelse.
På samma sätt kan även Febus delas in i två. Han är karikatyren av en ädel riddare av hög rang, men egentligen är han självisk, egenkär, okänslig och – även han – ganska korkad. Han utnyttjar tydligt Esmeralda för hennes skönhet (”Om jag älskar dig, du mitt livs ängel! […] Kaptenen hade så många gånger tidigare uttalat samma ord att han svepte dem ur sig i ett enda andedrag utan att staka sig en enda gång.” [2]) och han säger vid ett annat tillfälle att ”hur kan man älska en som inte är blondin” (å andra sidan är Esmeralda svarthårig, men det förtäljer inte denna historia). Han döljer deras förhållande, delvis på grund av Esmeralda som inte vill att det kommer ut hos sina egna, men också för sin egen skull då hon ju bara är en zigenare.
Claude Frollo, den kyska ärkedjäknen som hatar zigenerskor, och människor i allmänhet för den delen, debatterar konstant med sig själv hur han ska göra. Han är i sanning förälskad i Esmeralda, men gör allt för att dölja det och låta bli att falla för frestelsen. Han sitter under stora delar av boken i sin kammare och försöker arbeta, men kan inte låta bli att tänka på henne.
Exakta konflikter är i övrigt svåra att märka ut på grund av det sätt boken är skriven. Boken har en enorm mängd huvudkaraktärer varav vissa bara nämns i korta men andra får långa berättelser om sitt ursprung och sin samtid. I många åseenden är inte Ringaren i Notre-Dame riktigt en bok, utan en samling med berättelser som alla utspelar sig dessa månader i Paris.

Jag själv blev väldigt förvånad för bokens vändpunkt, trots att den hade planerats och utvecklats helt perfekt och placerades i just den tidpunkt när den behövdes.

När Claude Frollo får veta att Febus och Esmeralda har ett förhållande, förföljer han dem och gömmer sig i en garderob invid rummet där de har ett hemligt kärleksmöte, och spionerar på dem. Han ser på under en lång tid och hör deras samtal, och till sist står han inte ut längre, och han kommer ut med en dolk, med vilken han hugger ned Febus i bröstet flera gånger. Esmeralda svimmar och Frollo flyr, och när det sedan blir upptäckt antas det att det var Esmeralda, som redan antagits för att ha varit en ond häxa.

Vändpunkten var plötslig och förvånande, speciellt för mig som bara sett Disneyfilmen innan och inte hade en aning om vad som skulle hända. Härefter följde en rad med händelser. Ursäkta att det är en väldigt förvirrande och antidramatisk text som följer, men det är det mest kortfattade jag kan författa för en som inte läst boken. Esmeralda blir arresterad och dömd för mordförsök, ty Febus överlevde. Frollo, högt stående i kyrkan som han är, besöker henne i sin fängelsehåla och säger henne att han kan skona henne från döden om hon tar honom som sin make, någonting hon vägrar. Så ska hon avrättas. Vid avrättningen kommer den episka scenen när Quasimodo svingar sig ned för katedralens väggar, slår sig förbi soldaterna, kidnappar Esmeralda och tar in henne till katedralen, varpå han skriker ”fristad!”. I månader efter bor Esmeralda hos honom i Notre-Dame, dit de inte får träda in och ta henne. Till slut kommer dock den dagen då domaren fått tillstånd av kungen själv, och natten därinnan planerar zigenarna att bryta sig in i katedralen och ta tillbaka henne innan hon blir dödad. På natten stormar de kyrkan och Quasimodo, troendes att de vill skada antingen Notre-Dame eller Esmeralda, gör allt för att stoppa dem genom att kasta ned enorma stenar och hälla smält bly på folkmassorna. Till sist tas ändå Esmeralda till fånga av zigenarna, efter många människooffer, men därefter blir hon på nytt tagen av den kungliga armén. Quasimodo ser ned från Notre-Dames tak, där även Frollo står, och ser hur de på torget nedanför avrättar Esmeralda innan han hinner göra något. Frollo, ovetandes om att Quasimodo står bakom honom, börjar skratta av skadeglädje, varpå Quasimodo inser hela händelseförloppet, och knuffar ned sin fosterfar för taket. Ett fall på sextio meter dödar honom, och Quasimodo ser ut över de två människorna han någonsin älskat, bägge döda. Ringaren i Notre-Dameär en tydlig tragedi. Det är en berättelse som är sorgsam och deprimerande från första till sista sidan. Det är Skönheten och Odjuretdär Skönheten överger Odjuret, där sista rosbladet faller och han dör, helt enkelt för att han var för ful. Trots att Quasimodo kämpade som han gjorde från början till slut bestraffades han bara med mer tragedi i ett slut så långt ifrån Disneyfilmen (där alla utom Frollo överlever, och Quasimodo blir hyllad av Paris som en hjälte) som man bara kan komma. Boken avslutas av en sorts epilog av två korta kapitel, Febus Bröllopoch Quasimodos Bröllop. Här berättas om hur folket antog att Quasimodo var Djävulen som dräpte prästen, och om hur Esmeralda fick hänga kvar på torget i två dagar innan hon slängdes i en håla. Här berättas om Gringoire, som i sista stunden hade chansen att rädda Esmeralda men istället räddade hennes get Djali. Vi får också i en enda mening få veta Febus öde: ”Febus de Châtaupers fick också ett tragiskt slut. Han gifte sig.[3] Quasimodos slut är något av det sorgsnaste jag läst. Det berättas om hur man åratal efter händelserna vid Notre-Dame var i hålan där de slängde de som ej förtjänade en begravning, och där hittade man skelettet av en mycket krokryggig, enögd man med ett ben kortare än det andra, omfamnande en avrättad kvinna. Detta var Quasimodos bröllop.

Jag tyckte att Ringaren i Notre-Dame var ett utmärkt val i temat jag valde, Att Växa Upp, just för att det är en så otroligt unik uppväxt.

Visst skulle jag ha kunnat valt en bok om en vanlig uppväxt - även dessa är i många fall ypperliga och det är lätt att känna igen sig och känna nostalgi, speciellt när man är äldre än jag, skulle jag kunna föreställa mig.
Sedan hade jag kunnat välja en uppväxt som var realistisk till den grad att många är med om den hela tiden, men tillräckligt få för att jag inte ska ha varit det. Barn som blivit misshandlade av psykotiska föräldrar, exempelvis. Men jag tror ändå att mitt val var betydligt intressantare.
Man får veta relativt lite om Quasimodos uppväxt jämfört med vad jag skulle önska, men å andra sidan är det kanske en bra del av romanen att den lämnar en hel del öppet för läsaren själv att föreställa sig.
Quasimodo föddes som barnet av en zigenare tjugo år innan romanen tar sin början. Han var dock alldeles för ful för att bli accepterad, och byttes ut mot ett "vackrare" barn av en vanlig medborgare av Paris. När även hon vägrade acceptera barnet som sitt eget tänkte hon först döda honom, men hon övertalades till sist att lämna in honom till kyrkan. Även de ville först döda honom, men ärkedjäknen Claude Frollo, då blott sexton år gammal, valde istället att ta hand om honom som sin egen. Frollo försökte först att undervisa barnet i vetenskapen och religionen, båda vilka han var gravt passionerad i, men med tiden gav han upp detta, och när Quasimodo (namnet Frollo gav honom betyder halvformad) växte upp fick han jobbet att ringa i klockorna och göra småarbeten i katedralen, främst hantverksjobb, som att laga trasiga tak. Med tiden lärde sig Quasimodo att folket höll sig undan från honom, hatade honom utan att känna honom enbart på grund av hans utseende, och som svar höll han sig ifrån dem och hatade dem alla, förutom Frollo - hans mästare och fader. Det är den typiska Skönheten och Odjuret-legenden född på nytt men verkligare - ty allt som händer i boken är ju egentligen realistiskt och skulle kunna hända. Quasimodo är det fula odjuret som egentligen har ett gott hjärta, och han skulle egentligen inte ha någonting emot människorna. Men nu är det inte så enkelt, utan människorna är fördomsfulla och hatar honom, och vad svarar han då med? Jo, hat. För hat föder hat. Och detta är precis vad som händer i mindre omfattning varje dag exempelvis i skolan, speciellt då grundskolan: vissa blir utstötta, och när de inser att folket håller sig undan från dem börjar de också hålla sig undan från folket, och de börjar känna ett fördomsfullt hat mot dessa. Förhoppningsvis slutar ju inte dessa händelser i samma sorgsamma draman som det vid Notre-Dame i diktens värld år 1482, men de är likväl ständiga tragedier.
Det är på det sättet som jag tycker att Ringaren i Notre-Dame var det bästa valet jag kunde ha gjort i temat: det är både verkligt och vardagligt till den graden att många, inklusive jag, varit med om det, och det är samtidigt överdrivet och uppbyggt för att göra det till en mycket mer intressant och dramatisk historia.
När jag började läsa Ringaren i Notre-Dame var det enda jag visste om berättelsen vad som funnits i Disneyfilmen från 1997. Jag hade hört ett par andra saker om det, men ingenting speciellt avgörande för historien. Och det är jag glad för.
Att jag inte visste mycket mer exakt om boken, speciellt slutet, gjorde att jag blev betydligt mer överraskad när vändningar skedde, och det lämnade mig betydligt mer tårögd av slutet. Allt för att jag inte väntat mig det.
Allra tydligast som exempel är vändpunkten, när Claude Frollo kommer fram bakom Febus och hugger ned honom, skyller på zigenaren Esmeralda och lämnar honom att dö. Detta hade jag inte alls väntat mig, och det ändrade på många sätt min syn på Frollo helt. I filmen blev Febus dödligt skadad när han flydde från Frollo efter att ha vägrat döda en oskyldig familj. Han blev jagad ned i en flod och skadade sig där. Även här skadades han med andra ord av Frollo, men enligt min mening är det en stor skillnad på att jaga ned någon i en flod och att hugga denne upprepat med dolk. Dessutom var anledningarna olika; i filmen ville han döda Frollo för att han vägrat lyda order, i boken på grund av en kvinna. Att det i boken handlade om en kvinna visar tydligt Frollos besatthet av Esmeralda på ett annat sätt än i filmen.
Jag blev också överraskad av boken när Esmeralda till sist fann sin sedan länge förlorade moder i slutet av boken, strax innan sin avrättning - detta var inte med det minsta i filmen (jag borde dock ha anat det eftersom de flera gånger innan diskuterade hur mycket Esmeralda ville återse sina föräldrar, men så smart är jag tydligen inte).
Även slutet var helt annorlunda, men dessvärre hade jag redan läst om stora delar av det i förväg. Jag visste att Esmeralda och Quasimodo skulle dö, och tyvärr förstörde det en hel del. Men ändock visste jag inte omständigheterna, och när jag kom till slutet var det tillräckligt episkt och sorgligt för att det ska räknas som en helt otrolig bok.

Fotnoter
[1] Sida 272
[2] Sida 269
[3] Sida 429