Förslag på Piratpartiets nya drogpolitik

Med en och en halv timme tillgodo på vårmötet presenterar jag ett komplett förslag till vår nya drogpolitik. Det är en sammanställning av en rad andra yrkanden som här presenteras som en komplett text att rösta om, inklusive argumentation för saken. Det är sammanskrivit med extremt mycket hjälp från dels diskussioner på nätet, dels en fysisk träff i Stockholm där Ward Albaroudi, Carl Johan Rehbinder, Isabelle Kokkalis, Daniel Zheng och Daniel Ström deltog.

Här drar jag allt vidare från vad vi kom fram till, så jag kan inte garantera att de håller med om allt, men jag vill ändå verkligen tacka dem för att jag fick crowdsourca och remixa det här med dem, det var hur kul som helst.

Hoppas det här leder till riktigt bra beslut!

(Motionen där man kan läsa förslaget och diskutera det ligger här.)

Jag föreslår att Piratpartiet antar följande sakpolitik inom området drogpolitik:

Dagens restriktiva narkotikapolitik är baserad på en evidensfientlig syn på droger, missbrukare och brukare. Piratpartiet vill istället se en narkotikapolitik där vi hjälper de som behöver hjälp, och med vissa regleringar låter de som vill bruka droger göra det under förutsättningen att deras bruk inte skadar andra.

Fokuset i en piratpartistisk drogpolitik är – i linje med Piratpartiets syn på människans värde – att hjälpa, minimera lidande, och ge så goda chanser som möjligt till ett rikt och lyckligt liv. Vi vill därför lägga om fokus från förbud till skademinimering. Välfärdssystemet måste ta på sig ansvaret att hjälpa de missbrukare som behöver hjälp att komma ur sitt helvete, istället för att kriminalisera dem och därmed tvinga ned dem djupare i både missbruket och den kriminella världen.

Det är näst intill omöjligt att hindra den som vill ta en drog att göra så, och det som krävs för att så ska ske står inte i proportion till brottets allvarlighetsgrad. Vi vill därför se en mer öppen drogpolitik, där drogbruk tolereras i en reglerad marknad att jämföra med dagens alkoholmarknad. Genom en reglerad marknad blir det lättare att hjälpa de som lider av sitt eller andras bruk, och inkomster från försäljningen kan tillgå en vit marknad snarare än en svart. Regleringen minskar även radikalt risken för orena, farliga substanser samt risken för farliga sammandrabbningar mellan kriminella gäng.

En sådan reglerad marknad ska i första hand öppnas upp för droger som bedöms vara betydligt mindre farliga än de droger som redan är lagliga, såsom alkohol och tobak. En given sådan kandidat är cannabis, som redan bevisats kunna legaliseras eller avkriminaliseras med stora framgångar i olika delar av världen. Cannabis ska därför legaliseras för personligt bruk av myndiga personer på privat plats eller i licenserad lokal, och för försäljning av licenserade återförsäljare till myndiga, nyktra personer. Odling av cannabis ska, likt produktion av hemmagjord alkohol eller odling av tobak, legaliseras för privat bruk. Kommersiell odling legaliseras men kräver licens från statlig myndighet.

Alla droger är olika och bör inte dras över en kam, men det är samtidigt viktigt att harmonisera olika droglagar. Vi vill därför harmonisera lagar om offentlig berusning och fordonskörning under berusning för samtliga substanser, och harmonisera reklamlagar för samtliga lagliga droger. Beskattning av rekreationella droger ska allra minst genomföras på en nivå där en svart marknad inte är lönsam.

En närstående fråga är det medicinska bruket av olika droger. Sverige liksom flera andra länder har exempelvis nyligen öppnat upp ytterligare för medicinsk cannabis, och det görs allt fler positiva studier på hur idag olagliga droger som LSD, psilocybin, MDMA och ketamin kan användas medicinskt mot exempelvis alkoholism, depression och posttraumatiskt stressyndrom. Det bör inte finnas orimligt höga statliga hinder för denna forskning, utan befolkningens mentala och fysiska hälsa ska prioriteras över den stigmatiserande syn som idag finns på dessa droger. Droger som brukas medicinskt ska följa samma regler som alla substanser som brukas medicinskt, utan särbehandling.

Samhällets institutioner, främst inom skola och sjukvård, har ett stort ansvar för att korrekt, evidensbaserad droginformation sprids. Det är viktigt att både alla potentiella brukare och alla som kan komma i kontakt med brukare förstår hur droger fungerar, oavsett om det är lagligt att bruka dem eller ej. Den information som finansieras med skattemedel eller får utrymme i exempelvis skolor och på sjukhus måste vara grundad i fakta och vetenskap. Detta innebär även att förståelse för psykoaktiva droger måste finnas inom flera yrkesgrupper, speciellt inom sjukvården.

Knarktupén

I diverse samtal om drogpolitik stöter jag ständigt på en fruktansvärt stark nidbild av vem en drogbrukare är och hur hen beter sig. Nästan lika illa är nidbilden av missbrukare, och sedan kommer dessutom det ständiga likhetstecknet som sätts mellan ”brukare” och ”missbrukare”. Den stereotypa bilden av en brukare är att hen är arbetslös, potentiellt hemlös, saknar vänner, saknar drömmar. Är farlig. Ser helt utsliten ut. Har inte duschat på månader. Och så vidare, och så vidare.

Nidbilden uppstår i hög grad på grund av något som på engelska brukar kallas ”toupée fallacy”. Detta är ett logiskt felslut som exempelvis visar sig i när någon påstår att ”alla tupéer ser så dåliga ut – jag kan alltid se när någon har tupé på sig”. Problemet här är att personen som gör påståendet ju inte alls kan veta att alla tupéer ser dåliga ut – hen ser bara de som är dåliga och märker inte de som är så bra att de inte märks. Felslutet kan också kallas ”fake boobs fallacy”, där exemplet är påståendet ”jag kan alltid se när någon har silikonbröst”.

Det finns väldigt många drogbrukare i Sverige, även om det uppfattade antal skiftar något enormt beroende på vem man frågar. Jag umgås i kretsar där jag vet en hel del som brukar illegala droger, och det spännande är att en enorm majoritet av dessa inte alls syns som drogbrukare utåt. De lever helt enkelt vanliga liv som vilken nykterist som helst, och är så pass diskreta med sitt bruk att få känner till det.1

Det som är värt att notera här är att de flesta av dessa mer diskreta personer som inte syns utåt är brukare, inte missbrukare. På grund av denna toupée fallacy är det väldigt lätt att få bilden att alla som brukar droger lever i missbruk – det är ju de enda man ser – och som följd har väldigt många den felaktiga föreställningen att alla som tar droger är missbrukare. Det är helt falskt, av samma anledning som inte alla som dricker alkohol är alkoholister. Om någonting är det senare mer av en sanning, eftersom alkohol är en av de mest missbrukade drogerna per brukare som finns, och dessutom är den drog som orsakar mest skada.

Säger jag att det inte finns brukare som uppfyller denna nidbild? Nej, självklart inte. Men att använda dem som exempel på vad drogbruk gör ger helt enkelt en onyanserad, orättvis bild som inte bidrar till debatten. Syftet med det här inlägget är inte ens att påstå att fler brukare lever ett sunt än osunt liv – det postas snarare med en förhoppning om att fler breddar sina vyer och accepterar att det som kan tyckas stämma kanske inte alltid stämmer.

Det begränsade livet – mitt tal för Ung Pirats kongress

I helgen hade Ung Pirat sin årliga förbundskongress, och jag fick äran att tala lite om meningen med livet och meningen med det politiska civilsamhället. Det spelades in, kolla gärna här.

Livet – och nu riskerar jag att bli lite filosofisk och eventuellt ge er dödsångest – är begränsat. Vi har alla begränsat med tid i den här världen. En begränsad period under vilken vi får vara här innan vi på nytt blir till jord. Vi har, om vi har tur, strax under hundra år att göra allt det vi drömmer om.

Att upptäcka den här vackra världen. Att kämpa för det vi tror på. Att lära oss allt det vi fantiserar om. Att hjälpa våra vänner. Att älska de vi älskar.

Så jag har tänkt mycket på varför vi lägger den tiden på att vara här idag. Varför vi skippat att gå ut med vänner. Att spela nya Zelda-spelet. Jobba. Plugga. Resa. Varför bortprioriterar vi allt det här och åker ut till ett vandrarhem i Zinkensdamm för att prata politik?

På Ung Pirats politiska konferens i höstas lyfte jag en teori jag tänkt på en tid. Att det finns tre starka pelare som måste finnas på plats för att kunna upprätthålla engagemanget i en politisk rörelse. Ju mer jag pratat med allt fler som engagerar sig politiskt verkar det här stämma, och det verkar stämma speciellt väl i ungdomsrörelser.

Vi är här för att vi gillar det vi gör, för att vi tror på det vi gör, och för att vi finner en social gemenskap i det vi gör. När en av dessa pelare faller kanske vi kan vara kvar. Men faller två så faller utan tvekan hela engagemanget.

Jag har dussintals historier om vad som gör oss till pirater, och många är förvånansvärt lika varandra. Min är inte ett undantag.

Jag gick med i Ung Pirat och Piratpartiet 2008, sexton år gammal. En sextonårig aki vars tre pelare inte ens börjat byggas. Jag visste inte vad jag gillade att göra, allt jag såg var ett mörker. Jag hade ingenting att tro på, inga mål i livet. Och jag hade inga vänner.

Genom piratrörelsen fann jag detta. Jag upptäckte min förkärlek till organisation, administration och projektledning, vilket jag nu jobbar med. Jag fann en mening med livet, en önskan att förändra världen till det bättre. Och jag fann vänner, för första gången i mitt liv. Jag har en enda bestående vän som är äldre än piratrörelsen, och hon sitter där och har sedan dess blivit aktiv i piratrörelsen. Och inte minst, jag fann min före detta man och nu bästa vän, Fabian, i rörelsen.

Det är vår rörelses uppdrag – både från Ung Pirats sida och från Piratpartiets – att säkerställa att dessa pelare upprätthålls. Att vi alla får chansen att göra det vi gillar. Att vi alla får chansen att tro på våra mål. Att vi alla får chansen att finna en social gemenskap i rörelsen. Det är en stor del i det enorma uppdrag som jag tog på mig när jag kandiderade som partisekreterare. Med mig är jag överlycklig att jag har fantastiska människor som vår internkommunikationsansvarige Isabelle Kokkalis, och vår medlemsansvarige Mattias Dahlberg. Det är ni – och många, många fler – som över huvud taget gör det här möjligt.

Livet är begränsat. Vi har alla begränsat med tid på den här jorden. Så jag har tänkt mycket på varför vi lägger den tiden på att vara i den här rörelsen.

Svaret är att vi är här för att vi gillar att vara här. Vi är här för att vi älskar varandra. Och allra viktigast, vi är här för att vi inser att vi är så jävla viktiga. Vi är här för att politiskt engagemang är den skatt vi betalar för att få vara på den här jorden. För att när vi träder in i våra liv har vi ett enda uppdrag, ett enda mål med livet – att lämna vår värld bättre än den var när vi kom.

Vi står inför enorma utmaningar. Vi står inför starka, onda krafter som mer än någonsin förut söker att begränsa våra mänskliga rättigheter. Begränsa vår rätt att kommunicera fritt och obevakat. Att röra oss fritt över nationella gränser. Att dela den kultur vi vill, utveckla innovation som vi vill.

Och det finns så många möjligheter. Så många chanser som regering efter regering helt struntar i. Mänskligheten är mitt uppe i en digital revolution, den största revolutionen i vår arts långa, långa historia. Internet har revolutionerat exakt varenda aspekt av ditt liv. Det är dags för oss att välja politiker som förstår det.

Politiker som förstår vikten av att anamma modern teknik och använda den som ett verktyg för att stärka vår civilisation. Inte en bur i vilken vi kan fängsla våra meningsmotståndare. Vi står inför ett vägskäl, där vi kan vinna så jävla mycket och förlora så jävla mycket.

Idag är det 540 dagar kvar tills Sverige går till val. 540 dagar då du kan vakna med en vilja att förändra världen. 540 kvällar att somna, väl medveten om att du är med i den revolution som skapar framtiden.

Livet är begränsat. Vi har alla begränsat med tid på den här jorden. Och jag kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är för att ni spenderar det här livet med mig.

Att komma tillbaka

Ibland kommer livet i vägen, och engagemang får ta en paus för det viktigare – att för stunden överleva, att prioritera det som är viktigt. Så har fallet varit för mig de första två månaderna av året, och i mitt fall har prioriteringarna varit hälsa och jobb.

Som följd har mitt engagemang i Piratpartiet varit lite vilande, som en del märkt och som jag meddelat partistyrelsen.

Den goda nyheten, jag är tillbaka. Det är en konstig känsla, men väldigt uppfriskande. I närmare två veckor har jag försökt komma in steg för steg, och sakta men säkert kommit till insikten att jag måste dyka i sjön av partiarbete för att jag verkligen ska komma tillbaka. Idag har jag suttit och gått igenom mail, fört samtal jag skjutit upp, planerat framtiden, och så mycket mer.

Jag är tillbaka. Nu fortsätter vi.

Årskrönika 2016

Så här kommer min extremt långrandiga sammanfattning av 2016. Rekommenderad läsning är även Fabians, inte bara för att den är intressant utan för att den även handlar en del om mitt år. 🙂

Jag och min dåvarande flickvän Felicia, maj 2016.

2016 var ett stort år för mig relationsmässigt, både vad gäller vänskapliga och romantiska relationer. 2015 var året då jag verkligen vidgade min sociala sfär, och 2016 började det realiseras på ett helt nytt sätt. I slutet av 2015 hade jag flyttat till Stockholm, och snart började jag bygga upp ett helt nytt nätverk med vänner.

Jag började engagera mig mer på BDSMF-scenen och träffade fantastiska människor som Ruben, Karin, Fredrik, Hanna, Felicia och många fler. Felicia och jag utvecklade ett romantiskt förhållande under våren, utöver mina pågående relationer med Fabian och Ali, ett förhållande som dog när sommaren kom men som låtit oss förbli vänner. Någonstans här bestämde jag mig dessutom för att gå över från polyamori till relationsanarki, och sedan dess har jag känt mig sjukt mycket mer fri.

Under hösten fick jag någon slags social revolution, och på väldigt kort tid träffade jag två människor som kom att betyda mycket för mitt liv – Toni och Nikki. Ni tog snabbt över stora delar av min hjärna, och fortsätter att göra det för var dag som går. Under slutet av året träffade jag en person som kom att betyda väldigt mycket för mig, men där vår relation fick slås sönder innan den började röra sig dit jag hoppades. Och sist men inte minst träffade jag under slutet av året Lovisa, som börjat bli en allt större del av mitt liv.

Jag, Ali och Orlando dagen vi flyttade in på Kungsholmen, oktober 2016.

Relationer dog också. Under hösten separerade jag och Fabian, som jag var tillsammans med sedan början av 2015, och jag flyttade istället ihop med min fantastiska nya sambo Ali i en ny lägenhet på Kungsholmen. Fabian och jag förblir dock väldigt nära vänner, han är rentav den jag skulle klassa som min allra bästa vän.

Det här var också året jag fick en helt ny familjemedlem i min otroliga älskling Orlando. Jag och Fabian köpte vår lilla leonbergervalp under sommaren, men efter två månader valde Fabian att dra sig ur, samtidigt som vi separerade. Sedan dess har Ali blivit någon slags bonusförälder, och Fabian hälsar ofta på och ger honom presenter som en mysig morbror.

Men 2016 var också ett kasst år för mig vad gäller mina mentala problem. Det var året jag på allvar började få hjälp mot min bipolära sjukdom, men det var också året mina problem fick mig att krascha totalt. Jag gick in i en djup depression i september, som slutade med att jag blev inlagd i en vecka. Sedan dess har jag varit halvtidssjukskriven, något jag hoppas kunna ta mig ur nu i början av 2017.

Politiskt har mycket hänt. Det har varit ett händelserikt år globalt – brexit, PPs framgångar på Island, det amerikanska valet, främlingsfientlighet och situationen kring Daesh. Men det har också hänt en del för mig, inte minst att jag under våren gick och blev vald till partisekreterare för Piratpartiet. 2017 blir ett spännande år – det sista året innan nästa val!

Fabian och jag på väg till Bryssel, december 2016.

Jobbmässigt har det också hänt mycket. Jag har fått allt mer ansvar, lärt mig hantera mina uppgifter allt bättre, och utvecklats sjukt mycket som människa. Jag bytte under året titel från projektledarassistent till byggkoordinator, och fick dessutom en trevlig löneförhöjning. Allt går framåt!

I min djupa depression kände jag hur jag hade förlorat allt. Jag hade precis blivit dumpad av någon jag älskat mer än jag trodde jag kunde älska någon. Jag visste inte hur jag skulle klara av att ta hand om Orlando. Jag hade blivit vräkt. Det kändes som att alla på jobbet hatade mig. Att alla mina vänner hatade mig. Jag kände att jag var tillbaka där jag var för fyra år sedan.

Allt det har förändrats, och den jag kan ge creds åt för en väldigt, väldigt, väldigt stor del av det är Ali Gasanin. Du har hjälpt mig. Du har funnits där. Du har skyddat mig. Tröstat mig. Räddat mig. Det var du som gjorde 2016 till året jag överlevde en gång till. Tack.

Nu kör vi på, 2017.

Partikultur del 3: Det sista du behöver göra är att be om ursäkt

En vän lämnade piratrörelsen idag. Det är inte den första, och det lär inte vara den sista.

Sergej har funnits i mitt liv sedan hen påbörjade sin resa i piratrörelsen 2011. Hen har alltid varit min vän, och blivit en viktig del av mitt liv. Jag träffade hen genom hens far, Henrik, och i sin tur var det genom Sergej som jag träffade min nuvarande sambo Ali.

Det är inte konstigt att gå från en fas i livet till en annan. Att sluta skolan. Byta jobb. Göra slut. Separera. Lämna en rörelse.

Det vi måste ha är en kultur där det inte handlar om att förlåta när det väl händer. Där det handlar om att tacka. Tack, Sergej, för allt det du gjort. Tack, Sergej, för att du finns. För att du funnits i den här rörelsen, för allt det du gjort.

Vi måste tacka, inte förlåta. För det finns ingenting att förlåta – det finns allt att tacka.

Partikultur del 2: Det skämtsamma hatet

I den andra delen (se första här) av min bloggserie om partikulturella problem vill jag ta upp något som jag vet är ganska känsligt, inte minst för att jag helt utan respons försökt ta upp det afk med ett flertal personer.

Det skämtsamma hatet, främst inom Ung Pirat, mot Piratpartiet.

Jag sitter just nu på besök på ett av Ung Pirats förbundsstyrelsemöten, där det nyligen skämtades om hur något var ”det enda UP borde ta till sig från PP och inte tvärtom”. Det är bland det lindrigaste jag hört ungpiratare, främst de aktiva centralt, skämta om Piratpartiet. Jag har även hört rakt ut att en del ”hatar” Piratpartiet, skämt om hur piratpartister är larviga barn, och mycket mer – både lindrigt och riktigt grovt.

Skämten har en grund. Vi har tidigare haft en stundtals väldigt hätsk och ibland riktigt grov relation mellan partiet och ungdomsförbundet, och partiet har mycket riktigt skötts dåligt under perioder. Aspekter sköts fortfarande dåligt. Och, såklart, det är skämt.1

Problemet är att skämt skadar. Skämt gör ont. Dessa skämt ligger inom samma kategori som skämt om hur tjock någon är, skämt om hur en servitör tappade en tallrik, och – hold on to your hats – skämt om våldtäkt.

Det finns relevans för kritik inom en hel del aspekter, och då tycker jag att kritiken ska riktas dit den bör. Men alla måste samtidigt försöka förstå att den här typen av skämt fungerar ungefär lika bra som att kalla någon en jävla idiot rakt i ansiktet. Den du skämtar med kommer inte ta till sig, hen kommer inte ändra sitt beteende. Hen kommer hamna i försvarsställning.

Frågan är om det är det som är syftet.

Polkon 2016

I helgen höll Ung Pirat 2016 års utgåva av sin politiska konferens Polkon, första gången sedan 2013 (?), och jag hade nöjet att delta i Göteborg. Utöver att hålla i passet om innovationspolitik och hålla tal om Piratpartiets organisation passade jag även på att fika med vår partiledare Magnus Andersson samt träffa vår nya drogpolitiska talesperson, Johan Svensson. Allt det hann jag med trots att jag under helgen mådde ganska dåligt mentalt och i sista minuten övervägde att inte åka.

Det är jättekul när pirater får en chans att träffas – någonting som inte händer allt för ofta. Vi älskar att umgås, trots att man kan gissa på motsatsen, och varje gång det händer pratas det om att det måste hända oftare. Och det måste det verkligen. Det är en chans att umgås med både nya och gamla människor, och att utbyta idéer och tankar på sätt som helt enkelt inte är möjliga på distans.

Förutom att delta på de vanliga aktiviteterna – främst att ta olika politiska frågor och diskutera igenom vår potentiella politik inom området – fick jag som sagt även chansen att tala. Jag pratade om hur partiet utvecklats på senare tid, om vår nya organisationsstruktur som togs fram över sommaren och om hur den utvecklas vidare. Jag pratade om de fem grenar som utgör Piratpartiets organisation, och lyckades dessutom inspirera ett antal att vilja vara med och arbeta med olika saker.

Väldigt kortfattat – kul! Den här typen av aktiviteter rekommenderas verkligen.

Ett oväntat skräckscenario

Jag hade inte för ett ögonblick trott att Trump skulle vinna. Kanske för att jag vägrade tro på något så hemskt, trots att jag är den pessimist som jag är.

Så hur tryggt känns det exakt? Kanske snäppet mer otryggt efter att du slagits av en insikt. Insikten att ett enormt register över stora delar av världens befolkning – deras etniska ursprung, religion, sexualitet, könsidentitet, vilka de känner, vilka partier de röstar på – faller i hans händer. Att NSA, som kört på parollen ”samla allt”, ägs av en man som Donald Trump.

Hur jävla tryggt känns det?

Framtidens narkotikapolitik

blot293Piratpartiets partiledare Magnus Andersson skriver på sin blogg om en progressiv, skademinimerande narkotikapolitik med legaliserad cannabis och avkriminalisering av all narkotika för privat bruk. Det här är ett fantastiskt första steg för Piratpartiet att ta, men jag tror också att vi kan gå längre.

En legalisering bör rimligtvis täcka fler droger än cannabis, speciellt med tanke på att det finns gott om substanser som är säkrare än cannabis och tycks ha än större medicinsk potential.

Ett bra exempel på det är hallucinogena droger, vars främsta effekt är att tillfälligt ändra brukarens tankesätt. Detta innefattar substanser som LSD, MDMA, ketamin och psylocybinsvamp, som visats icke beroendeframkallande och väldigt säkra vid ansvarsfullt bruk.

Hallucinogener som LSD, svamp och MDMA har däremot visats hjälpa mot bland annat ångestsyndrom och postdramatiskt stressyndrom samt vid avvänjning från beroende. Det upptäcktes i ett antal studier under 1950- och 1960-talet, innan 1960-talets moralpanik ledde till ett nästan världsomfattande förbud. Forskningen pausades av förbudet, och återupptogs först för ett par år sedan. Vid en avkriminalisering kan studierna återupptas på riktigt, och vi kan hitta mer effektiva behandlingssätt mot ett stort antal mentala sjukdomar.

beckley-lsd-researchDet finns risker med alla droger, och samma sak gäller här. Bland annat LSD och psylocybinsvamp kan utlösa medfödda mentala problem samt leda till posttramatiskt stressyndrom vid dåliga trippar, och höga eller för täta doser MDMA ser ut att kunna leda till serotonergt syndrom.

Men här är legalisering lösningen, inte problemet. En legalisering kan kan uppmärksamma fler om riskerna, så att färre faller in i ett oansvarigt bruk. En annan risk vid hallucinogenbruk är att brukaren säljs liknande men farligare produkter som 25I-NBOMe, något som kan förhindras om det skapas en reglerad marknad.

Vi har här en chans att minimera lidande samtidigt som vi kan utforska ett så välbehövt medicinskt område som mental ohälsa.

Vad har vi att förlora?