Att komma tillbaka

Ibland kommer livet i vägen, och engagemang får ta en paus för det viktigare – att för stunden överleva, att prioritera det som är viktigt. Så har fallet varit för mig de första två månaderna av året, och i mitt fall har prioriteringarna varit hälsa och jobb.

Som följd har mitt engagemang i Piratpartiet varit lite vilande, som en del märkt och som jag meddelat partistyrelsen.

Den goda nyheten, jag är tillbaka. Det är en konstig känsla, men väldigt uppfriskande. I närmare två veckor har jag försökt komma in steg för steg, och sakta men säkert kommit till insikten att jag måste dyka i sjön av partiarbete för att jag verkligen ska komma tillbaka. Idag har jag suttit och gått igenom mail, fört samtal jag skjutit upp, planerat framtiden, och så mycket mer.

Jag är tillbaka. Nu fortsätter vi.

Årskrönika 2016

Så här kommer min extremt långrandiga sammanfattning av 2016. Rekommenderad läsning är även Fabians, inte bara för att den är intressant utan för att den även handlar en del om mitt år. 🙂

Jag och min dåvarande flickvän Felicia, maj 2016.

2016 var ett stort år för mig relationsmässigt, både vad gäller vänskapliga och romantiska relationer. 2015 var året då jag verkligen vidgade min sociala sfär, och 2016 började det realiseras på ett helt nytt sätt. I slutet av 2015 hade jag flyttat till Stockholm, och snart började jag bygga upp ett helt nytt nätverk med vänner.

Jag började engagera mig mer på BDSMF-scenen och träffade fantastiska människor som Ruben, Karin, Fredrik, Hanna, Felicia och många fler. Felicia och jag utvecklade ett romantiskt förhållande under våren, utöver mina pågående relationer med Fabian och Ali, ett förhållande som dog när sommaren kom men som låtit oss förbli vänner. Någonstans här bestämde jag mig dessutom för att gå över från polyamori till relationsanarki, och sedan dess har jag känt mig sjukt mycket mer fri.

Under hösten fick jag någon slags social revolution, och på väldigt kort tid träffade jag två människor som kom att betyda mycket för mitt liv – Toni och Nikki. Ni tog snabbt över stora delar av min hjärna, och fortsätter att göra det för var dag som går. Under slutet av året träffade jag en person som kom att betyda väldigt mycket för mig, men där vår relation fick slås sönder innan den började röra sig dit jag hoppades. Och sist men inte minst träffade jag under slutet av året Lovisa, som börjat bli en allt större del av mitt liv.

Jag, Ali och Orlando dagen vi flyttade in på Kungsholmen, oktober 2016.

Relationer dog också. Under hösten separerade jag och Fabian, som jag var tillsammans med sedan början av 2015, och jag flyttade istället ihop med min fantastiska nya sambo Ali i en ny lägenhet på Kungsholmen. Fabian och jag förblir dock väldigt nära vänner, han är rentav den jag skulle klassa som min allra bästa vän.

Det här var också året jag fick en helt ny familjemedlem i min otroliga älskling Orlando. Jag och Fabian köpte vår lilla leonbergervalp under sommaren, men efter två månader valde Fabian att dra sig ur, samtidigt som vi separerade. Sedan dess har Ali blivit någon slags bonusförälder, och Fabian hälsar ofta på och ger honom presenter som en mysig morbror.

Men 2016 var också ett kasst år för mig vad gäller mina mentala problem. Det var året jag på allvar började få hjälp mot min bipolära sjukdom, men det var också året mina problem fick mig att krascha totalt. Jag gick in i en djup depression i september, som slutade med att jag blev inlagd i en vecka. Sedan dess har jag varit halvtidssjukskriven, något jag hoppas kunna ta mig ur nu i början av 2017.

Politiskt har mycket hänt. Det har varit ett händelserikt år globalt – brexit, PPs framgångar på Island, det amerikanska valet, främlingsfientlighet och situationen kring Daesh. Men det har också hänt en del för mig, inte minst att jag under våren gick och blev vald till partisekreterare för Piratpartiet. 2017 blir ett spännande år – det sista året innan nästa val!

Fabian och jag på väg till Bryssel, december 2016.

Jobbmässigt har det också hänt mycket. Jag har fått allt mer ansvar, lärt mig hantera mina uppgifter allt bättre, och utvecklats sjukt mycket som människa. Jag bytte under året titel från projektledarassistent till byggkoordinator, och fick dessutom en trevlig löneförhöjning. Allt går framåt!

I min djupa depression kände jag hur jag hade förlorat allt. Jag hade precis blivit dumpad av någon jag älskat mer än jag trodde jag kunde älska någon. Jag visste inte hur jag skulle klara av att ta hand om Orlando. Jag hade blivit vräkt. Det kändes som att alla på jobbet hatade mig. Att alla mina vänner hatade mig. Jag kände att jag var tillbaka där jag var för fyra år sedan.

Allt det har förändrats, och den jag kan ge creds åt för en väldigt, väldigt, väldigt stor del av det är Ali Gasanin. Du har hjälpt mig. Du har funnits där. Du har skyddat mig. Tröstat mig. Räddat mig. Det var du som gjorde 2016 till året jag överlevde en gång till. Tack.

Nu kör vi på, 2017.

Partikultur del 3: Det sista du behöver göra är att be om ursäkt

En vän lämnade piratrörelsen idag. Det är inte den första, och det lär inte vara den sista.

Sergej har funnits i mitt liv sedan hen påbörjade sin resa i piratrörelsen 2011. Hen har alltid varit min vän, och blivit en viktig del av mitt liv. Jag träffade hen genom hens far, Henrik, och i sin tur var det genom Sergej som jag träffade min nuvarande sambo Ali.

Det är inte konstigt att gå från en fas i livet till en annan. Att sluta skolan. Byta jobb. Göra slut. Separera. Lämna en rörelse.

Det vi måste ha är en kultur där det inte handlar om att förlåta när det väl händer. Där det handlar om att tacka. Tack, Sergej, för allt det du gjort. Tack, Sergej, för att du finns. För att du funnits i den här rörelsen, för allt det du gjort.

Vi måste tacka, inte förlåta. För det finns ingenting att förlåta – det finns allt att tacka.

Partikultur del 2: Det skämtsamma hatet

I den andra delen (se första här) av min bloggserie om partikulturella problem vill jag ta upp något som jag vet är ganska känsligt, inte minst för att jag helt utan respons försökt ta upp det afk med ett flertal personer.

Det skämtsamma hatet, främst inom Ung Pirat, mot Piratpartiet.

Jag sitter just nu på besök på ett av Ung Pirats förbundsstyrelsemöten, där det nyligen skämtades om hur något var ”det enda UP borde ta till sig från PP och inte tvärtom”. Det är bland det lindrigaste jag hört ungpiratare, främst de aktiva centralt, skämta om Piratpartiet. Jag har även hört rakt ut att en del ”hatar” Piratpartiet, skämt om hur piratpartister är larviga barn, och mycket mer – både lindrigt och riktigt grovt.

Skämten har en grund. Vi har tidigare haft en stundtals väldigt hätsk och ibland riktigt grov relation mellan partiet och ungdomsförbundet, och partiet har mycket riktigt skötts dåligt under perioder. Aspekter sköts fortfarande dåligt. Och, såklart, det är skämt.1

Problemet är att skämt skadar. Skämt gör ont. Dessa skämt ligger inom samma kategori som skämt om hur tjock någon är, skämt om hur en servitör tappade en tallrik, och – hold on to your hats – skämt om våldtäkt.

Det finns relevans för kritik inom en hel del aspekter, och då tycker jag att kritiken ska riktas dit den bör. Men alla måste samtidigt försöka förstå att den här typen av skämt fungerar ungefär lika bra som att kalla någon en jävla idiot rakt i ansiktet. Den du skämtar med kommer inte ta till sig, hen kommer inte ändra sitt beteende. Hen kommer hamna i försvarsställning.

Frågan är om det är det som är syftet.

Polkon 2016

I helgen höll Ung Pirat 2016 års utgåva av sin politiska konferens Polkon, första gången sedan 2013 (?), och jag hade nöjet att delta i Göteborg. Utöver att hålla i passet om innovationspolitik och hålla tal om Piratpartiets organisation passade jag även på att fika med vår partiledare Magnus Andersson samt träffa vår nya drogpolitiska talesperson, Johan Svensson. Allt det hann jag med trots att jag under helgen mådde ganska dåligt mentalt och i sista minuten övervägde att inte åka.

Det är jättekul när pirater får en chans att träffas – någonting som inte händer allt för ofta. Vi älskar att umgås, trots att man kan gissa på motsatsen, och varje gång det händer pratas det om att det måste hända oftare. Och det måste det verkligen. Det är en chans att umgås med både nya och gamla människor, och att utbyta idéer och tankar på sätt som helt enkelt inte är möjliga på distans.

Förutom att delta på de vanliga aktiviteterna – främst att ta olika politiska frågor och diskutera igenom vår potentiella politik inom området – fick jag som sagt även chansen att tala. Jag pratade om hur partiet utvecklats på senare tid, om vår nya organisationsstruktur som togs fram över sommaren och om hur den utvecklas vidare. Jag pratade om de fem grenar som utgör Piratpartiets organisation, och lyckades dessutom inspirera ett antal att vilja vara med och arbeta med olika saker.

Väldigt kortfattat – kul! Den här typen av aktiviteter rekommenderas verkligen.

Ett oväntat skräckscenario

Jag hade inte för ett ögonblick trott att Trump skulle vinna. Kanske för att jag vägrade tro på något så hemskt, trots att jag är den pessimist som jag är.

Så hur tryggt känns det exakt? Kanske snäppet mer otryggt efter att du slagits av en insikt. Insikten att ett enormt register över stora delar av världens befolkning – deras etniska ursprung, religion, sexualitet, könsidentitet, vilka de känner, vilka partier de röstar på – faller i hans händer. Att NSA, som kört på parollen ”samla allt”, ägs av en man som Donald Trump.

Hur jävla tryggt känns det?

Framtidens narkotikapolitik

blot293Piratpartiets partiledare Magnus Andersson skriver på sin blogg om en progressiv, skademinimerande narkotikapolitik med legaliserad cannabis och avkriminalisering av all narkotika för privat bruk. Det här är ett fantastiskt första steg för Piratpartiet att ta, men jag tror också att vi kan gå längre.

En legalisering bör rimligtvis täcka fler droger än cannabis, speciellt med tanke på att det finns gott om substanser som är säkrare än cannabis och tycks ha än större medicinsk potential.

Ett bra exempel på det är hallucinogena droger, vars främsta effekt är att tillfälligt ändra brukarens tankesätt. Detta innefattar substanser som LSD, MDMA, ketamin och psylocybinsvamp, som visats icke beroendeframkallande och väldigt säkra vid ansvarsfullt bruk.

Hallucinogener som LSD, svamp och MDMA har däremot visats hjälpa mot bland annat ångestsyndrom och postdramatiskt stressyndrom samt vid avvänjning från beroende. Det upptäcktes i ett antal studier under 1950- och 1960-talet, innan 1960-talets moralpanik ledde till ett nästan världsomfattande förbud. Forskningen pausades av förbudet, och återupptogs först för ett par år sedan. Vid en avkriminalisering kan studierna återupptas på riktigt, och vi kan hitta mer effektiva behandlingssätt mot ett stort antal mentala sjukdomar.

beckley-lsd-researchDet finns risker med alla droger, och samma sak gäller här. Bland annat LSD och psylocybinsvamp kan utlösa medfödda mentala problem samt leda till posttramatiskt stressyndrom vid dåliga trippar, och höga eller för täta doser MDMA ser ut att kunna leda till serotonergt syndrom.

Men här är legalisering lösningen, inte problemet. En legalisering kan kan uppmärksamma fler om riskerna, så att färre faller in i ett oansvarigt bruk. En annan risk vid hallucinogenbruk är att brukaren säljs liknande men farligare produkter som 25I-NBOMe, något som kan förhindras om det skapas en reglerad marknad.

Vi har här en chans att minimera lidande samtidigt som vi kan utforska ett så välbehövt medicinskt område som mental ohälsa.

Vad har vi att förlora?

Bloggar, varför ens bry sig?

Old Man Screams at Clouds" me

Jag

Enligt min humla skriver ett sorgligt inlägg betitlat ”I ruinerna av bloggosfären”, som handlar om just det det låter som.

Att blogga är gammaldags. Det är dött. Det är ute. Det är vi få som är dinosaurierna, dömda att glömmas bort.

När jag startade den här bloggen i oktober 2006, för snart tio år sedan, blott fjorton år gammal (ja, de inläggen finns kvar och de är sjukt pinsamma), var det så jävla inne att det inte var sant. Vi fick se den massiva styrka enskilda bloggare som gick tillsammans kunde åstadkomma i form av bloggbävningen i FRA-lagsdebatten, och min stora dröm var att ha en massa läsare.

Och nu är det istället så jävla ute. Så många jag en gång följde finns inte mer. Jacob Dexe, Anne Kekki, Caspian Rehbinder, CalandrellaThen Piratska ArgusAnna Troberg, SkäggklustretOpassande skriver fortfarande, men med mellanrum lika långa som de mellan döende andetag. Sagor från livbåten med. Och jag erkänner att detsamma kan sägas om mig.

Några finns kvar – Enligt min humlaChristian EngströmJohanna Sjödin. Mab gör ett imponerande försök att komma tillbaka och Fabian har nyligen börjat. Men vad som än händer kommer bloggarnas glansdagar aldrig att komma tillbaka.

Liksom Enligt min humla saknar jag det bloggandet en gång var. Delvis gemenskapen. Att jag första gången jag träffade Leo Rudberg först inte fattade vem han var, och sedan blev överlycklig över att förstå att det ju var Calandrella, att jag följt hans blogg i evigheter. Att vi kunde hänvisa till varandra, länka till varandra, besvara varandra.

Men jag saknar också bloggandet för att det helt enkelt är bättre än det det ersatts av. Ja, rent subjektivt alltså, och jag skräms lite av att jag säkert låter som en gubbe som anser att man minsann inte kan lära sig lika väl med en dator som med en bok. Jag vet att jag riskerar att falla offer för samma grej. MEN KOM IGEN. Bloggar är ju helt uppenbart det enda exemplet någonsin där regeln inte håller. Vill jag intala mig själv.

xkcdablogalypse

CC BY-NC xkcd

Så varför fortsätta? Varför bry sig?

Dels för att jag faktiskt lovade mig själv halvvägs igenom att jag skulle posta minst ett inlägg i månaden i tio år. Nu har jag september och oktober kvar, och då kan jag ju knappast sluta.

Men också för att jag faktiskt bloggar utan syfte. Och det har jag vetat länge. Det visste jag i varje fall 2012, när jag skrev inlägget ”The Purpose of this Blog”. Det är inte en arena för opinionsbildning, inte ett sätt att marknadsföra mig själv eller mitt parti, utan en yta där jag bara slänger saker. Eller som nittonåriga Anton skrev i februari 2012, smått förkortat även (läs gärna hela inlägget) om den hemska engelskan inte rörts:

When I started blogging I had no idea what the purpose of this blog would be. I still have no idea, even if it might be at least a tad clearer today. All in all, this blog has always been a ventilation of thoughts and opinions. The blog hasn’t got a specific purpose or destination, but is the hangar for multiple projects with varying seriousness and purpose.

Why am I writing? What’s the purpose? I dare say that it’s not part hubris. Because no-one ever comments on any post that gets the slightest bit personal. It’s simply not interesting. But I still enjoy writing, and I enjoy looking through my old posts, including those that I find completely moronic and unscientific in hindsight.

And I would be lying if I didn’t find some occasional appreciation. The comments on my writings on political topics are often phenomenal, which I see when it comes to Facebook likes, Twitter mentions, flattrings and comments. Some people actually do find my musings interesting. That just adds to the enjoyment.

 

Piratpartiets nya organisationsstruktur

När jag tillträdde som partiorganisatör var det smärtsamt uppenbart att någonting i partiet inte fungerade. Till viss del rent politiskt – vi hade tappat bort oss och visste inte längre vilka vi var, och vi var väldigt dåliga på att kommunicera vår politik. Sedan dess har vi sett en stor förbättring – renodlad, förtydligad politik och nytt, färskt informationsmaterial.

orgreformMen jag har som partiorganisatör och sedan partisekreterare främst fokuserat på något helt annat – organisation och strukturering. Det är därför väldigt spännande att få presentera vår splitter nya organisationsstruktur.

Jag tror på att utse många människor, ge stort ansvar, och samtidigt både lita på dessa och ha höga förväntningar. Detta genomsyrar hur jag ser på Piratpartiet och hur det bör fungera.

En del piratpartister tenderar att blanda ihop hierarkiskt ledarskap med centralisering, vilket resulterat i en väldigt klumpig organisation. Vi har länge arbetat för tydlig decentralisering – men det ska inte få stoppa oss från att arbeta med en tydlig hierarki. Men vi ska inte heller låta en hierarki kräva centraliserad toppstyrning.

I vår nya organisationsuppdelning är partiets arbete uppdelat i fem grupper med var sin ansvarig. Dessa delas sedan in i en rad undergrupper, som delas in i undergrupper som sedan organiseras vidare nedåt i enlighet med vad den ansvarige föredrar.

Jag är i rollen som partisekreterare främst ansvarig för denna fördelning av ansvarsposter, deras tillsättning och uppdragsbeskrivning. De ansvariga för respektive område har sedan väldigt fria händer för sina grupper, vilket jag tror gör vår rörelse mer flytande, mindre toppstyrd, och lagom flexibel för förändringar såsom att viktiga delar försvinner ur kedjan.

Så vilka är dessa områden?

1469816_10201086210258509_2087012480_nUtåtriktad kommunikation

Vi är i kraftigt behov av att bli bättre på att kommunicera utåt. Det handlar om en ny PR-grupp att hantera vårt arbete med pressmeddelanden, debattartiklar, och politiska utspel, men även en uppfräschning av texten på vår hemsida och ett mer fokuserat arbete med sociala media.

Inåtriktad kommunikation

Även medlemsvård är otroligt viktigt. Vi har redan stärkt partiets supportgrupp som tar emot mail till partiet och vår medlemsservice, men lägger även till personer som hanterar vår crowdfunding och samordningen av alla aktiviteter runtom i landet.

Lokalt arbete

Det är lokalt som allt händer – är det ingen som affischerar, delar ut flygblad, gör utspel och allt annat lokalt så kan vi inte synas över huvud taget – allt centralt arbete handlar om att underlätta detta. Vi utvecklar bland annat ett nytt system av aktivistsamordnare för vår nya distriktsuppdelning –  mer om det kommer snart!

Administration

Administration är allt det där löpande som man inte tänker på så länge det fungerar. Vi har den senaste tiden fått ett ekonomisystem som faktiskt fungerar, där vi river bort så mycket byråkrati som möjligt och fokuserar på att, ja, fungera. Nu satsar vi även på att få ordning på partiets IT-system, och vi får för en gångs skull koll på partiets ägodelar och dokumentation.

Politik

Sist men inte minst – politiken. Som följd av den politiska renodling som partiet genomgår behöver vi förtydliga, konkretisera och vidareutveckla vår politik, och här har både partiledaren och våra talespersoner ett stort ansvar. Arbetsutskottet och partistyrelsen arbetar just nu med att klargöra talespersonernas uppgifter och utse fler talespersoner, vilka kommer få en viktig roll inför valrörelsen 2018.

Allt detta sammanfattas på partiets wiki, där du också kan se vilka som redan utsetts till olika roller. Men den som är uppmärksam ser att de flesta rollerna står vakanta. Så vad görs nu? Jo, nu påbörjas det stora arbetet med att fylla dessa roller – så att dessa sedan kan ta det stora ansvaret att vidareutveckla partiets organisation. Allt för att vi ska stå klara med god marginal inför nästa valrörelse.

Är du intresserad av att ta på dig någon av rollerna? Vet du någon som passar utmärkt? Hör av dig! Skriv till mig på anton@piratpartiet.se så snackar vi!

Nu lanserar vi PPs nya informationsmaterial

infomaterial 1I dagarna släppte vi till sist det nya informationsmaterial som jag, emma Opassande och Magnus jobbat på i månader. Materialet har tagits emot väldigt väl, vilket förstås är otroligt kul. Det är mycket arbete som ligger bakom, och det är första gången som jag haft en så stor del i ett liknande projekt, vilket gör det ännu mer roligt för mig personligen. Du kan se allt material i hög upplösning här.

Så hur kom vi hit?

Det som startade arbetet med materialet var verksamhetsplanen, som antogs av partiets medlemmar på höstmötet 2015: ”Lokala föreningar och aktiva ska därför kunna fortsätta beställa kostnadsfria paket med kampanjmaterial som flyers, foldrar och affischer. En hel del grundmaterial och odaterat material från riksdagsvalrörelsen återstår från 2014, men partiet ska även under 2016 lansera en helt ny kampanj med fokus på aktivistvärvning, för att på det sättet kunna bygga upp en kraftig aktivistbas för de kommande åren.”

AffischerVid partistyrelsens möte i januari togs frågan upp, och det formades då en grupp bestående av emma, Magnus och mig. emma har varit med och designat ett antal av partiets tidigare kampanjer, medan jag tidigare som mest medarbetat på något hörn, även om jag har bred erfarenhet av att skriva sälj- och kampanjtexter från mitt tidigare heltidsjobb och numera deltidsjobb som copywriter. Magnus var ny till arbetet, och tog en roll som bollplank som kom med väldigt många bra synpunkter och idéer som jag och emma missade.

Jag presenterade ett första förslag för gruppen i april, som för den som är nyfiken går att läsa här. Det var faktiskt skrämmande likt slutresultatet textmässigt, även om det var långt ifrån färdigskrivet och en hel del skrevs om. För den som inte känner mig är jag jävligt bra på att skriva, men urkass på design. emma tog över, och fick fram förslag efter förslag på hur texterna kunde ta grafisk form, medan jag fortsatte skriva vidare efter kommentarer från emma och Magnus.

Affischer2
Vi tog så småningom fram en folder och en flyer som följde de grundtankar jag lagt fram väldigt nära – ett fokus på teknikoptimism, framtidsanda, vikten av ett fritt internet och mänskliga rättigheter. De fyra affischteman jag hade lagt fram från början var ”mänskliga rättigheter och massövervakning”, ”teknikoptimism”, ”transparens”, och ”nätneutralitet och upphovsrätt”. Den sista fick rubriken ”Vi älskar internet”, en repris från affischen ”Vi gillar internet” som gjordes inför EU-valet 2009.

I slutändan var det tre affischer som togs fram, med teman ”massövervakning och transparens”, ”internet”, och ”teknikoptimism”. När de var på väg att gå till tryck fick vi höra att det skulle bli billigare att trycka upp en fjärde affisch (tryckerier fungerar ungefär lika ologiskt som Guds vrede), men att det var bråttom att få fram den.

Affischer3Det här insåg vi mitt under en piratöl i Lund, varpå jag och emma pratade i telefon i en halvtimme i försök att hitta ett bra tema och slogan. Efter ett tips av min partner Ali insåg vi att det var solklart att ta kulturpolitik, och emma föreslog till sist den fantastiska rubriken ”Kultur är mer än Dramaten”. Vi valde att lägga fokus på hur kultur måste leva fritt från politikers klåfingrihet, och att det inte är upp till politiker att bestämma vad som är fin respektive ful kultur. Sen drog jag tillbaka till puben och satt och skrev på hotellrummet halva natten, full och manisk, tills vi hade en någorlunda bra text till affischen.

Och det är där någonstans historien slutade.

Varför så hemlighetsfullt?

Affischer4Det är en del som undrat varför så stora delar av processen ägde rum bakom lyckta dörrar. Fram till det att vi hade ett i princip sista utkast var det bara jag, emma och Magnus som hade sett det, varefter jag visade upp det för en piratfika i Stockholm och tog emot feedback. Vi visade den sedan för Ung Pirats förbundsordförande Elin Andersson och, när han blev vald till rollen som vice partiledare, Mab. emma visade sedan upp den för sin arbetsplats (en massa PR-människor) och tog emot feedback, och vi upprepade samma process på piratölen i Lund. Under hela den här tiden fick inte ens partistyrelsen någon inblick, utan hade valt att förlita sig helt på att vi som grupp skulle göra ett bra jobb.

Så varför?

Svaret är dels att detta krävs för att få någon vettig arbetsro, och dels att material ofta blir sämre ju fler som lägger sig i. Det är otroligt svårt att jobba med något när andra ständigt kommenterar minsta lilla sak. Som skribent arbetar jag i princip uteslutande själv, och jag har väldigt svårt för att ta till mig kritik när det handlar om skönlitterär text (jag lät inte någon läsa min bok Home förrän den gått på tryck).

Det är förstås inte alltid smart – man måste få feedback. Men feedback hanteras bäst i mindre grupper. Vi började därför i en trio, och expanderade därefter successivt tills vi fått ganska mycket feedback och ändrat en hel del därefter. När vi var nöjda skickade vi allt på tryck, för att sedan presentera det när det redan var färdigt och vi inte hade någon chans att vända oss om.

almJag var rentav kritisk mot att vi skulle visa upp materialet digitalt innan det kunde köras ut, även om det redan var tryckt. Det enda som övertalade mig var att vi ville lansera det under Almedalsveckan, vilket tvingade oss att samtidigt visa upp det digitalt när alla ville se det.

Så vad händer nu?

Som redan sagt, materialet är tryckt och har börjat sättas upp i Visby, mig veterligen ingen annanstans. Under torsdagen har jag ett möte med mlg, som driver Piratshoppen som ska distribuera materialet. Vi kommer att göra dels aktivistkit, dels funktionärskit, där bägge kan beställas hem utan någon kostnad (inte ens frakt). Aktivistkit räknas räcka för en aktivist som delar ut och affischerar, medan funktionärskit är större och ska räcka för exempelvis ett helt bokbord för en grupp aktivister, eller att räcka för en hel lokalavdelning under ett antal aktiviteter. Under mötet med mlg ska vi bestämma mer exakt vad kiten ska innehålla, samt börja på en text som ska följa med och ge tips om hur materialet kan användas.

För er som bor i Stockholm, eller är villiga att åka till Stockholm, finns material till hands redan nu. Pinga mig på anton@piratpartiet.se, så kan du komma till partiets kansli och hämta upp en bunt. Ni som inte kan komma hit får vänta tills kiten är färdiga, vilket räknas vara i början av nästa vecka.

Frågor? Kommentarer? Tankar? Hör av dig! Kommentera här eller maila på anton@piratpartiet.se. Responsen vi fått hittills har varit överväldigande positiv, vilket förstås är hur kul som helst, men har du några tankar, positiva eller negativa, är du välkommen att höra av dig.

Till nästa gång vi hörs, ha ett fantastiskt liv.

Anton Nordenfur, partisekreterare Piratpartiet