Låt oss bygga ett piratparti, del 4 – Samma takt

I helgen blev jag vald till partisekreterare för Piratpartiet, och på något vis känns det både överväldigande och helt normalt.

Jag vill tacka för förtroendet, och skriva om hur kul denna förändring i mitt liv blir. Men samtidigt känns det inte som någon förändring. Mitt arbete som partisekreterare flyter helt normalt vidare in i arbetet som partisekreterare. Jag gör i stort sett samma saker nu som då, och det som förändrats är inte riktigt min roll – det är det faktum att vi nu har en partiledare, Magnus Andersson, och en vice partiledare, Mattias Bjärnemalm.

Men mitt arbete kör på i stort sett likadant, bara titeln är annorlunda. Och arbetet vi i arbetsutskottet består ungefär detsamma, om än i en lite ökad takt.

Eller nej, det är samma takt. Vi börjar bara bli klara med mellansteget och når slutfasen av den plan jag och andra lade fram för partiet i december 2014.

Första steget, att uppdatera partiets interna organisation, något som kulminerade i antagandet av nya stadgar under hösten 2015 (med andraläsning tidigt 2016).

Andra steget, att börja arbeta efter dessa nya regler, börja dra igång alla förberedelser som vi försökte landsätta i tid för början av sommaren.

Och tredje steget – att verkställa allt, att börja synas utåt igen, att på nytt bli en politiskt kraft att räkna med i Sveriges allt för stillastående politiska samtal.

Så hur görs det?

Under sommaren och hösten kommer vi att genomföra en partiledarturné med Magnus Andersson och ibland med honom vår vice Mab och vår partisekreterare jag. Vi har redan planerat in besök i Stockholm, Lund, Visby och Örebro, och är på väg att fixa datum i bland annat Uppsala och Göteborg. Allt det kan du följa här. För alla som vill utöka turnén till er stad – maila mig på anton@piratpartiet.se!

Under början av sommaren kommer vi också äntligen få partiets nya informationsmaterial i händerna. Det är som det ser ut nu en folder, ett flygblad och tre affischer som kommer att tryckas, med text av mig, grafik av emma och idéer och feedback av mig, emma och Magnus. Vi är just nu i slutskedet av designen och skickar snart på tryck, och det är helt ärligt fantastiskt bra material. Det här materialet blir partiets centrala reklampelare fram till början av valrörelsen 2018.

Men det är nu, nu, nu som allt börjar. Vi har slut på ursäkter. Nu är det dags att dra igång saker, och det kan bara du och jag göra. Det är nu vi har en chans att visa upp vårt parti, att visa upp allt det vi kan, och att verkligen synas.

Det händer saker, och det måste hända mer. Piratfika, piratöl, flyersutdelningar, bokbord, demonstrationer, insändare, debattartiklar, politiska utspel. Allt det måste vi bli bättre på.

Vill du hjälpa till?

Maila arbetsutskottet på au@piratpartiet.se så hjälper vi dig mer än gärna att komma in ordentligt i partiet! Och kan du inte hjälpa till personligen – donera ett par kronor. Vi lever som tidigare nämnt helt och hållet på donationer, det är de som gör att vi över huvud taget kan trycka nytt informationsmaterial. Enormt tack till alla er som donerar!

Piratpartiet idag och i framtiden – mitt tal för Ung Pirats kongress

I helgen som var hade jag nöjat att besöka och tala inför Ung Pirats kongress i Uppsala. Här nedan följer talet jag hade nedskrivet, som remixades ganska hårt på scenen och åtföljdes av frågor och diskussion. Jag tror det hela filmades, men vet inte om det ligger uppe någonstans. Enjoy.

***

upk16Hej kongressen!

Jag heter Anton Nordenfur och jag ska prata om det intressantaste på hela UPK – ert moderparti, som jag bara råkar vara partiorganisatör och kandiderande partisekreterare för.

Piratpartiet fyller tio år i år, precis som Ung Pirat, och det känns på något vis ganska så fantastiskt. Det är mycket som har hänt, mycket som fortfarande händer, och än mer som planeras.

Vi har haft våra tunga stunder och våra skandaler, allra senast när vår partiledare avgick i slutet av 2014 och anklagade partistyrelsen för sexism. Och det är viktigt att prata om det här, att förstå vad som hänt och acceptera det – först då kan vi ändra saker. Så för att parafrasera den fantastiska piraten Johanna Drott – tänk inte på Anna Troberg, tänk inte på spice, tänk inte på barnporr.

Låt oss tala om det. Låt oss prata om branden som räddade London, och låt oss prata om det zombievrak vi kallar Piratpartiet.

***

För nästan 350 år sedan drabbades London av en massiv brand som totalförstörde stora delar av innerstaden.

pp10Trots sorgen och skadorna den orsakade, ledde brandens uppbyggnad till ett stort arbete där arkitekter och politiker slogs om att få bygga upp staden på nytt, och kämpa vidare i att skapa en av världens mest framgångsrika storstäder.

Resultatet blev en stad med moderna hus och strukturer, med betydligt bättre brandsäkerhet och större skydd mot sjukdomar och andra katastrofer.

I början av december 2014, för ett drygt år sedan, drabbades Piratpartiet av en serie avhopp från partiledningen, som då försatte partiet i intern panik och förvirring.

Trots sorgen och skadorna det orsakade, ledde avhoppen till ett stort arbete där medlemmar och aktivister slogs om att få bygga upp partiet på nytt, och kämpa vidare i att skapa en av världens mest framgångsrika politiska rörelser.

Resultatet, det resultat vi nu bygger på, blir ett starkare parti med en förnyad intern struktur, med en spännande utveckling som säkrar en valseger 2018.

Att hela partiledningen, inklusive vår partiledare Anna Troberg och vår partisekreterare Henrik Brändén lämnade sina poster gick genom partiet som en eld. Men det var också en eld som gav oss en chans.

När askan svalnade var det vi medlemmar och aktivister, vi människorättskämpar, vi internetälskare och framtidsvisionärer som såg ut över ruinerna och började bygga upp en bättre stad, ett starkare parti.

Ett parti där alla hör hemma, ett parti där det som spelar roll inte är hur du ser ut eller vem du är, utan att du bryr dig om dina medmänniskor och är beredd att arbeta för dem.

***

blockeringDet är mycket som hänt under det dryga år som gått sedan branden härskade. Och jag är glad att jag som partiorganisatör fått vara med om det.

Det har varit ett hårt år med tungt arbete och ett stort antal planer – några av dem uppfyllda, andra inte. Och under den tiden har mycket förändrats, och mycket har blivit bätre.

2015 har som följd varit ett tyst år för Piratpartiet. Ett introvert år med fokus på utveckling, som bland annat resulterade i nytt ekonomihanteringssystem, en enorm stadgerevision, och många, många planer för tiden som kommer.

Och den största förändringen av de alla kanske är att vi nu, med ändrade stadgar, om en vecka påbörjar vårt första medlemsval av partiledare, vice partiledare och partisekreterare, med bättre definierade uppdrag.

***

Men problemet med att vara tyst borde egentligen vara självklar – ingen hör dig. Hur ska personen på gatan eller en journalist veta att vi lagt året på internt arbete, snarare än att bara ligga och chilla och dricka joltcola på Dreamhack?

Som följd blir deras reaktion ganska förståelig – vi måste vara döda. Och det har vi utan tvekan fått höra gång på gång, exempelvis i en debattartikel som kom strax efter partiledningens avhopp, med rubriken “Piratskeppet är inte mer än ett vrak”.

Det är inte så konstigt. Den som inte hörs eller syns, den finns inte – och det gäller såväl privatpersoner, företag, och politiska partier. Men att dödförklaras är inte att dödas – tvärtom känns det som att det där vraket alla pratar om alltid på något vis lyckas resa sig ur graven som en zombie. Om än i en tämligen påtvingad dubbelmetafor.

Men det kommer att komma en dag då Piratpartiet dödförklaras, då jag nickar instämmande och tänker att det var kul så länge det varade.

Ett parti ska inte vara för evigt, det behövs efterträdare för att undvika att ett nytt parti hamnar i samma konservativa, maktkåta håla som Moderaterna, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna som alla andra partier hamnet i. Vi – liksom de – måste veta när vår tid gått ut.

***

Men vad är då Piratpartiet? Vad är piratrörelsens plan, och hur ska vi nå det? Vad är vårt existensberättigande? Vad vill vi göra?

När någon ber mig förklara vad PP är och hur vi skiljer oss från andra partier har jag alltid samma svar:

antonnordenfur-jagarpiratMed modern teknik kommer nya utmaningar och nya chanser – goda såväl som onda. Ny medicin och förbättrade odlingstekniker förlänger och räddar miljarder liv, samtidigt som vätebomber och allt dödligare vapen kan förinta mänskligheten på bara minuter. Bilar ledde till en enorm effektivisering av hela samhället, samtidigt som bilismen nu kräver hundratusentals liv varje år.

Teknik kan vara fantastiskt. Teknik kan vara förödande. Och allt beror på hur vi som civilisation, vi som människor, implementerar den.

Vill vi se internet som en källa för kommunikation, utbyte av information, undervisning och glädje? Eller som ett sätt att bevaka befolkningen, att styra deras tankar genom att censurera och ändra informationen som når dem, och ett sätt att leta rätt på oliktänkande med syftet att fängsla eller döda dem?

Med modern forskning får vi chansen att gräva oss djupare i universums absoluta grund, samtidigt som vi aldrig får sluta bry oss om varandra. Som Carl Sagan skrev – ”för små varelser som oss är universums enorma väldighet bara uthärdlig genom kärlek.”

Det är nämligen vi, inte tekniken, som är goda eller onda och allt där emellan, allt från lawful good till chaotic elev. Det är vi som fattar våra beslut, och vi som bestämmer om vi ska fatta dessa beslut baserat på kärlek, omtänksamhet, ett vurmande för personlig frihet och en tro på en bättre framtid.

Eller om vi vill se varje människa som en potentiell fiende, om vi vill fängsla alla vi är oense med med målet att själva styra över vårt lilla hörn av detta oändliga kosmos.

Vi får aldrig fastna i att se teknik som någonting fundamentalt farligt. Vi får aldrig hamna i ett konservativt hål där vi blockerar allting nytt för att det kan bli fel.

Vi måste alltid se på ny teknik med ett barns ögon, och drömma om möjligheterna.

Vi måste alltid ge oss efter att göra det bästa vi kan av vår korta tid på jorden, innan vi också försvinner och blir damm på nytt.

Det innebär dock inte att vara helt naiv och oförsiktig. Precis som att det är vi som förstår hur internet kan användas för gott, så är det också vi som ser farorna som kommer med tekniken – inklusive såklart den kommande robotapokalypsen.

Men jag gillar att tänka att vår väljarbas är väldigt specifik – våra väljare är de som överlever den kommande robotapokalypsen.

Det är de som är smarta och kapabla nog att hantera den apokalyps som annalkar när robotar tar över jobb efter jobb. Det riskerar att bli en katastrof för taxichaufförer när bilar automatiseras, och för mataffärsanställda när betalningen automatiseras.

CC BY-SA Manfred Werner.

CC BY-SA Manfred Werner.

Men våra väljare är de som redan nu fattar den progressiva våg som modern teknik sprider världen över – du och jag förstår framtiden, och vi välkomnar den med öppna armar.

Piratpartiet är det enda parti som faktiskt tror på framtiden. Vi ser modern teknik som verktyg som kan ta mänskligheten framåt – snarare än en bur där vi kan fängsla den. För att återigen citera Carl Sagan – ”någonstans där ute väntar någonting fantastiskt på att upptäckas”.

***

Okej, så för att upprepa mig själv gång efter gång – det kommer att komma en dag då vi bör dödförklaras.

Men den dagen är inte idag. Idag är dagen då vi tar tag i det här, dagen vi kämpar, dagen vi ställer oss upp och kräver förändring.

Dagen då vi skriker oss hesa efter ett parti med framtidsanda, med politik som begriper att framtiden knackar på dörren och att vi ska vara nyfikna, inte rädda.

Men det är ju också inte alltid kul, vilket jag tror de flesta här kan relatera till det.

När jag stod i en TV-studio för första gången bultade mitt hjärta som en slagborr och jag visste att allt skulle gå fel. Men efteråt fick jag nästan bara beröm, undantaget en idiot som smsade att jag var tjock. Jag har blivit utskrattad i skoldebatter, och så har jag debattarat sverigedemokratiska riksdagsledamöter till tårar.

Jag har fått snälla och tacksamma meddelanden, men jag har också fått minst ett tiotal hotbrev från personer som sagt att de vill ta mitt liv.

Jag har stått på torg i regn och talat inför uttråkade kaffedrickare, och jag har hållit brandtal inför hyllande massor. Jag har misslyckats, jag har blivit utskälld, jag har fått lära mig den hårda vägen vad som är rätt och vad som är fel.

Hur man ska prata, hur man ska tänka, hur man ska behandla sina medmänniskor. Jag har knappast blivit perfekt. Men jag har kommit en bit på vägen. Och det är tack vare det hårda politiska engagemang som vi alla har. För det tema jag ser i mitt engagemang tror jag att många här kan relatera till – att vi gör någonting som kan vara väldigt tungt, men som även kan vara helt otroligt kul och givande.

Jag har alltid velat förändra världen. Och återigen tror jag att de flesta i det här rummet kan relatera till det. Jag vill göra den mer mänsklig.

Få den att anamma teknik.

Lära politiker att respektera individer.

Kasta ut maktkåta idioter från riksdagshuset.

Jag har länge haft en stark tro på att Piratpartiet är det allra starkaste verktyget för att nå den utopi jag vill se.

Det parti som kan förändra, som fortfarande lyssnar på nya idéer och där de framtida riksdagsledamöterna är vad som helst annat än maktkåta och förblindade av existerande politiska system.

Och någonstans på vägen kunde jag tack vare fantastiska vänner i partiet lära mig att lita på mig själv och tro på min egen förmåga att förändra.

Vilket i sig är en stor faktor att inte ge upp – att politiskt arbete väldigt lätt kan ge en så stark social gemenskap att allt, precis allt, blir värt det.

Vi kan alla förändra – det finns inom oss, vi har en chans – vi måste bara ta den.

Det otroliga exemplet på detta är vårt systerparti i Island, som nu är uppe på 30-40 procent och har en stor chans att ta regeringsmakten efter valet nästa sommar.

Nästa riksdagsval är hösten 2018 – det är tillräcklig tid att vända vinden, att synas mer, och få en valseger. Det finns en chans. Det finns en möjlighet för oss att förändra världen, vi behöver bara ta den. Och efter valet kan det när gamla zombievraket äntligen lägger till kaj på Helgeandsholmen, och vi kan äntligen marschera in i riksdagen och få till riktig förändring.

Tack för mig.

header

Problemet med nykterhetsorganisationer

Diverse nykterhets- och antidrogföreningar fortsätter av okänd anledning ha ett skrämmande stort stöd från befolkningen i stort, helt enkelt för att de är för nykterhet och mot droger. För hur kan det vara fel att vara för nykterhet och mot droger?

drogmissbrukHela situationen är i grunden väldigt sorglig. Det finns många människor som har problem med droger – allt från lagliga droger som alkohol och nikotin, och vidare till olagliga, extremt beroendeframkallande opiater och benzodiasepiner. För att inte tala om de som har problem med droger som inte i sig är fysiskt beroendeframkallande – cannabis, psilocybinsvamp, LSD, MDMA, och mycket mer. Problem som i många fall kommer ifrån att informationen kring olagliga droger som följd av regeringens nolltolerans ofta är felaktig eller otillräcklig.

Människor som tar MDMA alltför ofta och riskerar att bränna ut kroppens seratoninlager, vilket kan skapa allvarlig depression. De som tar en hög dos LSD eller psykedelisk svamp utan att förstå att substansen trots att den inte skadar dig fysiskt kan skapa ett allvarligt psykologiskt trauma i fel sammanhang. De som röker på till den graden att det blir en dyr och mentalt beroendeframkallande del av deras vardag.

Dessa människor – både de med ett allvarligt fysiskt beroende, och de som mår dåligt av sitt bruk, oavsett beroende – behöver hjälp. Så varför hatar jag ständigt på nykterhetsorganisationer?

Problemet med nykterhetsorganisationer såväl som antidroglobbyorganisationer, är just att de är emot drogen i grunden, inte de problem som kommer från drogen. På många sätt är det lätt att förstå och förlåta det – jag växte själv upp med alkoholmissbruk i familjen, vilket länge fick mig att helt undvika alkohol, innan jag insåg att man faktiskt kan bruka alkohol på ett säkert och trevligt sätt. Lukten av alkohol får mig fortfarande att tänka på jobbiga händelser i min barndom, på kraschade bilar och kastade flaskor. Jag har all förståelse för att direkt insikt i drogmissbruk kan skapa ett slags hat mot drogen i alla dess former.

Frågan är om det faktiskt finns någonting bra att få från detta spontana och irrationella hat. Kan vi genom detta hat faktiskt hjälpa de som behöver hjälp?

För antidrogföreningar som Anhöra mot droger verkar det snarare skapa situationer som gör allt annat än hjälpa. Det skapas ett hat inte bara mot substansen, utan mot dess brukare. Och självklart gör det att brukarna låter bli att söka hjälp, låter bli att engagera sig. I veckan såg vi exempelvis citatet till höger från just Anhöriga mot drogers ordförande Lena Larsson – att drogbrukare inte förtjänar vård, utan att denna ska villkoras på att patienten håller sig borta från droger.

amdTo be fair syns samma argumentation även mot brukare av lagliga droger. Jag har hört nykterister säga att tobaksrökare själva borde bekosta sin behandling för lungcancer. Att alkoholister själva ska bekosta den sjukvård de behöver. Det kan låta bra i grunden – att man själv ska bekosta den vård man själv skapat ett behov av. Det stora problemet är förstås att det är ett väldigt svartvit sätt att se droger på.

Vi gör alla en massiv mängd beslut som i stort sett avgör hur friska vi är. Den som äter väl, tränar regelbundet och håller sig borta från cancerframkallande cigaretter lever i de flesta fall betydligt längre än de flesta, och kostar sjukvården mindre. Men betyder det att vi bara ska ha sjukvård tillgängligt för de som tränar? För de som undviker farliga sporter? För de som aldrig dricker alkohol? För de som inte går ut och festar på helgerna? Var exakt ska vi dra gränsen?

De som brukar droger kommer i en hel del fall behöva stöd. Både input och information för att se till att deras bruk förblir hälsosamt men även, i de mer extrema fallen, hjälp med att sluta använda nikotin, alkohol, opiater, och andra farliga ämnen. Vi behöver organisationer som hjälper dessa människor. Och det finns sådana föreningar, exempelvis Svenska brukarföreningen som arbetar med harm reduction och att stoppa missbruk, snarare än att stoppa droger i sig. Det är lockande att se alla nykterhetsorganisationer och alla antidrogorganisationer som goda krafter – medan det snarare handlar om människor som bryr sig mer om att stoppa en drog än att hjälpa människor.

För att parafrasera ett citat från Carl Johan Rehbinder – att rösta på Sverigedemokraterna för att de bryr sig om invandringsfrågor är som att stödja pedofiler för att de bryr sig om barn. Eller som att stödja Anhöriga mot droger för att de bryr sig om drogfrågor.

Googles första bilolycka

För bara några månader sedan skrev jag om hur det blir allt mer bråttom att ta ett rejält snack om ickemänsklig etik, med fokus på självkörande bilar som redan idag kan hamna i situationer där de måste fatta etiska beslut. Nu börjar det kännas än mer akut, efter att en av Googles självkörande bilar varit med om sin första egenorsakade olycka.

En av Googles självkörande bilar.

En av Googles självkörande bilar.

Både Google och andra företag som satsar på självkörande teknik (främst Tesla, som redan lanserat mer eller mindre autonom mjukvara till sina bilar) har ett skrämmande bra track record vad gäller olyckor. Genom att minska på den mänskliga faktorn som står bakom en bred majoritet av alla bilolyckor (föraren är trött / full / hög / stressad / upprörd) har till exempel Google kört sina bilar enorma avstånd utan att orsaka en enda olycka. De har varit med i olyckor – men bara sådana som orsakats av människor i andra bilar.

I denna nu första olycka där en Google-bil verkar vara i alla fall delvis skyldig blev bilens fil blockerad, varpå den försökte byta fil, trodde att en buss i den andra filen skulle sakta ned, och körde in i kanten på bussen. Olyckan var allt annat än dramatisk och resulterade inte i några som helst människoskador och bara mindre skador för bilarna. Men den är intressant i och med att det är den första bilolyckan där en dator, inte en människa, gjorde fel. Även om det är ett sådant fel som tusentals människor gjort förut.

Så vem är skyldig i dessa fall? Om bedömningen görs att det är den självkörande bilen som orsakade olyckan, vem bötfälls? Är det ledningen för projektet? Bilens ägare (vilket blir mer relevant framöver när dessa bilar säljs till konsumenter)? Bilens designer?

Handout photo courtesy of the Nevada Department of Motor Vehicles shows what the Google self-driven car sees while navigating the road network in Las Vegas, Nevada, May 1, 2012. REUTERS/Nevada Department of Motor Vehicles/Handout

En illustration av vad Googles självkörande bilar ”ser” när de åker runt i Las Vegas. Bild av Nevada Department of Motor Vehicles.

Det finns såklart redan fall där både egendom och människor skadats som följd av vad en maskin gjort, det är ingenting konstigt. Det som gör självkörande bilar (och en hel del annan framtida teknik med lika stor kraft och autonomitet) annorlunda är att det mer eller mindre programmeras för att döda. En självkörande bil kan designas på ett sådant sätt att den planerar att döda eller skada en människa för att undvika att döda eller skada någon annan – exempelvis att den hellre kör in i trottoaren och riskerar att skada en oskyldig förbipasserande, för att på så vis undvika att föraren skadas av något på vägen.

Vi programmerar med andra ord redan idag autonoma maskiner med någon slags digital etik som avgör vad maskinen gör. Den kodas för att döda. Har då bilens skapare begått ett brott genom att programmera den på det viset? Kan det klassas som förberedelse till brott?

Det finns flera intressanta gråzoner (bilen är på väg att krocka och riskera en dödsolycka, men väljer istället att åka av vägen och köra in i en förbipasserande – bilen väljer det mest människovänliga alternativet, att skada istället för att döda). Dessa känns förhållandevisa lätta att lösa – minimera skada på människor, det klassiska spårvagnsproblemet.

Men hur stor skada på en annan människa ska krävas för att bilen ska offra sig själv? Kan bilen få rädda sig själv även om det innebär att en oskyldig förbipasserande dödas? Vad händer om bilen får välja mellan sin förare och en random människa i en annan bil? Vad händer om bilen får välja mellan att döda sin förare och att döda två andra personer?

Ska man få programmera sin bil att alltid rädda ens egna liv framför andra? Får bilföretaget programmera bilen så, för att säkra att folk köper bilarna med vetskapen att det är de som är prio ett?

Det finns enormt viktiga etiska frågor som bör ha en viktig del i debatten, men som knappt syns alls. Trots det är självkörande bilar redan här.

Juridisk abort är ett lysande förslag

LUF väst har precis kommit med ett nytt förslag om att möjliggöra juridiska aborter, och för första gången på länge känns det som att ett politiskt ungdomsförbund faktiskt kommer med ett nytt, rimligt förslag som inte alls synts i debatten innan.

En juridisk abort vore, i all förenkling, att den ickegravida parten i ett förhållande får chansen att fram till en viss vecka av graviditeten förklara att hen inte alls är intresserad av barnet, varpå hen då säger upp sitt föräldraskap. Den gravida får då en sista chans att bestämma om hen vill föda barnet och ta rollen som ensam förälder, eller om hen vill genomgå en biologisk abort.

Utspelet har bemötts med i mina ögon förståeliga, men samtidigt fullständigt ogenomtänkta invändningar. Det har – inte helt förvånansvärt – tolkats som ännu ett privilegium män får som kvinnor missar, även om det är ett högst heteronormativt sätt att se det på. Tvärtom ser jag det här som en möjlighet att se mer nytänkande på vad ett förhållande och en graviditet är, och det ger större chanser för alla parter inblandade att själva bestämma över sitt liv utan att det sker på någons bekostnad. Och det ger en enorm vinst i att de föräldraskap som sker helt oplanerat, där barnet i många fall får lida för det, avbryts innan det är för sent.

abortlol2I praktiken är det här ett sätt att hantera en problematik som idag finns kring graviditet. De flesta fall av graviditet inkluderar två parter, där en person genomgår allt det biologiska som det innebär att bära på en varelse under nio månader och sedan föda den. Den andra personens part i det hela är (återigen, i de flesta fall) att hen befruktat den förstnämnda personens ägg.

Problemet idag är att den ena personen (den som bär på varelsen) har rätten att genomgå abort eller välja att inte göra det – oavsett vad den andra parten tycker om det hela. Om personen i fråga genomgår en abort har den andra personen förlorat all sin rätt till det potentiella barnet. Det är ingenting fel på det – det är den tråkiga konsekvensen av att varelsen som hade kunnat bli ett barn var biologiskt kopplat till den födande individen. Det finns helt enkelt inte ett sätt för hen att sluta bära på barnet och samtidigt behålla det för den andra parten.

Men dessvärre är det även likadant åt andra hållet. Om två personer har sex och den ena blir gravid finns det inget sätt för den ogravida parten att ta bort barnet ur sitt liv, medan den andra personen har just den möjligheten. Om jag har sex med någon och hen blir gravid (även om det aldrig var tanken, utan bara en tråkig händelse som följde av att exempelvis kondomen brast) kan den andra personen välja att låta bli att genomgå en abort, och på det viset tvinga mig in i någonting jag aldrig ville ha – någonting som utan tvekan är negativt inte bara för mig utan även för barnet.

Juridisk abort löser dessa problem. Det ger alla involverade parter chansen att kliva av det tåg de i de flesta fall aldrig köpte en biljett till.

Jag har sett och hört många argumentera att det enda detta gör är att ge folk en chans att överge någonting de redan gått med på. Rent krasst verkar de flesta ha en väldigt negativ nidbild av de av oss som inte vill ha barn, vilket inte direkt överraskar.

Det finns en konservativ bild av sex som hänger kvar oväntat länge efter att andra stereotyper försvunnit för länge sen – att de som blir gravida får ”skylla sig själv”, och än mer så att de som gör någon gravid får skylla sig själva. Jag tror inte att många av dessa debattörer förstår att det faktiskt går att bli gravid av misstag – även när man använt preventivmedel. Samtidigt tycks samhället se ned på de av oss som gillar sex, som har sex med ett antal olika individer, och som inte vill ha barn. Och utöver dessa negativa bilder finns en lika negativ bild av kvinnan i samhället, en rent förminskande attityd av att kvinnan i ett förhållande inte har något som helst att säga till om vilka preventivmedel som används. Att det är mannens som aldrig tog på sig kondom som är att skylla, inte kvinnan som hade sex med någon utan kondom.

Slutpunkten i allt detta är ganska enkel – så länge ingen direkt ljög eller bedrog den andra, och så länge bägge parter var medvetna, så är det bägge parters fel att preventivmedel inte brukades. Inte personen som råkade ha kuk. Om ni väljer att ha oskyddat sex är det ni bägge två som får stå för det kastet – och du ska helt enkelt inte kräva att den andra parten är med på något som hen aldrig skrev upp sig på. Med juridisk och biologisk abort kan vi säkerställa att bara de som verkligen vill skaffa barn gör det. Hur är det dåligt?

Och var det någon som bedrog dig, ljög för dig, eller utnyttjade dig när du inte var medveten? Då är det det vi kallar en våldtäkt.

Att hänga med de onda

Det argentinska Piratpartiet gick i dagarna ut med beslutet att helt lämna Facebook som plattform för att ”Facebook is evil and we are against everything that he represents”.

Det väcker på nytt frågan – varför hänger svenska Piratpartiet på Facebook? Hos ett företag som i så hög grad fokuserar på att med tvivelaktiga metoder samla in persondata och sälja det vidare till reklamföretag? Hos ett företag som har en sådan stor makt över befolkningen i stort?

Jag har länge stöttat att Piratpartiet ska synas på Facebook. Inte för att jag gillar dem, inte för att jag vill stödja dem ekonomiskt. Utan för att det är där folk är. Någon i ett kommentarsfält jämförde det hela med att undvika att dela ut flygblad vid gallerior om man anser att de ”är onda”. En bättre jämförelse kanske vore om Vänsterpartiet skulle vägra att synas utanför Mall of Scandinavia med argumentet att gallerian i grunden baseras på kapitalism.

facebook-privacyMin slutsats är att oavsett vad vi tycker om Facebook så är det där folk är. Om vi ständigt bakbinder oss och undviker de plattformar som inte stämmer överens med vår ideologi, så kan vi inte heller bredda oss bortom de som redan håller med om vår ideologi. Vi fortsätter säkert få en minimal grupp linuxnördande hackers, men hur når vi bortom det?

Ibland tjänar man mycket på att hänga med de onda. Att synas i deras samband, och ständigt betona att det finns ett bättre sätt. Jag tror definitivt att Piratpartiet måste bredda sig bortom de sociala plattformer vi nu syns som mest på – Facebook och Twitter – och det är även något som står med i 2016 års verksamhetsplan. Visst, vi kan sträcka oss och synas bättre på exemelvis Reddit.

Men överge Facebook? Där gör argentinska Piratpartiet helt enkelt fel.

Industrin som stoppar språket

Språk är spännande. Språk utvecklas. Ord byter betydelse, ibland som följd av planerat, statligt arbete (som svenska stavningsreformen 1906 i Sverige eller fjärde-maj-rörelsen i Kina) och ibland som följd av mer eller mindre kaos – ett mem fastnar och sprider sig i befolkningen, ibland som följd av ett missförstånd, och språket ändras. Ord byter stavning, grammatiken morfas, och nya ord bildas samtidigt som gamla ord byter betydelse. Det är i mina ögon bisarrt intressant och spännande.

Skyddad falukorv.

Skyddad falukorv. Bild av Hemma hos Andrea.

Och så har vi de som stoppar allting.

Europeiska unionen har en spännande grej som heter ”skyddad ursprungsbeteckning”, som skyddar en del livsmedelsnamn som inte täcks av varumärkeslagar, men där namnet indikerar vart det är tillverkat. Reglerna säger mer eller mindre att välkända livsmedel vars namn kommer från dess region inte får bära samma namn om de tillverkas annorstädes. Det här täcker bland annat falukorv (måste tillverkas i Falun) och champagne (det historiska Champagne-distriktet i Champagne-Ardenne i norra Frankrike).

Problemen uppstår när det faktiskt inte är regionen som definierar livsmedlet. Falukorv har sitt ursprung i Falun, men det är absolut ingenting annat än tradition som skapar något som helst unikt i att det fortsätter tillverkas där. Det som är unikt är receptet och metoden – något som hade sitt ursprung i Falun men som lätt kan replikeras precis var som helst. Champagne får sin egna smak som särskiljer den från andra typer av mousserande vin inte av att den tillverkas just i Champagne, utan för att det tillverkas med ”méthode champenoise”, en speciell metod.

Châlons-en-Champagne har mer än champagne. Nästan.

Châlons-en-Champagne har mer än champagne. Nästan.

Sättet som språket utvecklas på gör att dessa benämningar ständigt ändrar sig och utvidgas bortom den ursprungliga, smala definitionen. Sättet som EU idag hindrar andra tillverkare av mousserande vin som använder sig av méthode champenoise, är någonting som bara skyddar en sak – det fåtal som vill tjäna multum bara för att de redan lyckats etablera ett monopol i en region som inte kan eller vill ta emot konkurrerande företag. Vilket i sig inte bara hindrar språkets utveckling, utan även utveckling av sagda livsmedel.

Det som händer nu är att EU tar de första stegen för att utvidga skyddet till att även gälla andra produkter än de som det gäller idag (jordbruksprodukter, livsmedel, vinprodukter, och spritdrycker). Framöver riskerar med andra ord skyddet täcka föremål som råkade uppfinnas eller utvecklas i en specifik region, men som utöver denna tradition inte har mycket med regionen att göra – som moraknivar. Bland argumenten i EU-parlamentets resolution tar de upp hur en lagändring kan stödja lokalt företagande, vilket såklart stämmer – om EU ger mitt kvarter ensamrätt på att tillverka datorer kommer det också att stödja lokalt företagande. Frågan är till vilket pris, och om det finns något som helst legitimt argument för att just mitt kvarter ska tillverka datorer.

Det som skrämmer mig, både i de existerande lagarna och de som nu föreslås, är inte att produkter skyddas – det gör de inte. Vem som helst får tillverka falukorv eller champagne. Det som skyddas är vilka ord vi använder. Lagen ger dig all rätt att tillverka falukorv, champagne, fetaost, moraknivar eller vad som helst – så länge du hittar på ett nytt namn. Det ger EU en enorm möjlighet astt kontrollera språket och själva bestämma hur dess invånare och företagare får uttrycka sig och vad de får kalla sina produkter – helt utan något som helst vettigt resonemang.

Partisekreterare

På Piratpartiets vårmöte i början av april kommer medlemmarna efter en stadgeändring för första gången välja partiledare, vice partiledare och partisekreterare. Efter långt och noggrannt betänkande har jag beslutat att ställa upp till rollen som partisekreterare.

Så vad betyder uppdraget? Och varför passar jag så perfekt?

1469816_10201086210258509_2087012480_nEn partisekreterare, som jag beskrev rollen efter att ha fått frågan i en facebooktråd, hanterar partiets (främst interna) organisation, och ser till att allt flyter på vad gäller saker som ekonomi, dokumentation och annat. Det är någon som mest syns i bakgrunden, och syns externt främst för att diskutera partiets interna struktur. Det är en roll som agerar stöd åt flera andra viktiga roller, speciellt partiledare och talespersoner, och ser till att allt fungerar i bakgrunden så att dessa kan sköta sina uppdrag utan en massa distraktioner.

Den roll jag haft det senaste året har varit partiorganisatör, en roll som passar hur jag gillar att arbeta helt perfekt. Att när vi nu utser partisekreterare gå vidare dit känns för mig helt solklart. Jag älskar att organisera saker. Se till att rätt personer är på rätt ställen, att alla vet vad som gäller och att det finns tydliga och aldrig onödigt komplicerade system. Att se till att allt fungerar, helt enkelt.

Jag tror att både Piratpartiet och den internationella piratrörelsen har en väldigt ljus framtid framför sig. Vi har de rätta svaren på de viktiga frågorna, men det vi ständigt missat är att belysa detta för allmänheten i stort. Partisekreteraren har en ytterst minimal roll i detta. Det partisekreteraren istället gör är att se till att alla andra får dessa chanser – att se till att vår partiledare och vice partiledare kan synas, att våra talespersoner kan synas. Att det här kan hända utan att saker står i vägen.

Att ekonomin och bokföringen fungerar. Att IT-systemen är igång. Att medlemsservice fungerar. Att organisationen i stort utbildas. Att lokalföreningar överlever och har någon att vända sig till. Att webbsidan fungerar. Att allt planeras och organiseras i god tid.

Att vara partisekreterare är ett enormt arbete och ett enormt ansvar. Och det täcker precis de saker jag verkligen vill satsa på i Piratpartiet.

Daesh stoppas inte med ord, men det har inte heller någon påstått

I dagarna blev det klart att svenska regeringen gör som en rad andra före dem, och officiellt börjar titulera terrororganisationen tidigare känd som IS / ISIS / ISIL som Daesh.

A member of the Islamic State in Syria and the Levant.Ordet kommer från arabiskans داعش och är en förkortning på organisationens tidigare fullständiga namn Islamiska staten i Irak och Levanten, och har växt i popularitet samtidigt som Daesh själva blivit allt tydligare med att de hatar det, främst på grund av hur ordet är snarlikt arabiskans ord för ”krossa”. De har bland annat förordat att den som använder ordet ska straffas med att få sin tunga avskuren.

I en krönika i SvD kritiseras beslutet av Ivar ”Sauron” Arpi, med en rad tokiga argument baserade antingen på missförstånd eller medvetna halmgubbar. Arpi skriver bland annat att namnet gör att vi underskattar hotet organisationen utgör, eftersom det baserar sig på det geografiska området ”i Irak och Levanten”, som Daesh redan sträckt sig bortom – han anser därför att IS (Islamiska staten) som de själva använder sedan de utropade ett världsomfattande kalifat i juli 2014, är ett bättre namn.

Här verkar Arpi själv tro på just den ordmagi och Harry Potter-ifiering han själv kritiserar regeringen för. Vem är det som bedömer Daesh styrka efter deras namn? Hur många vet ens vad Daesh betyder, eller vad IS, ISIS eller ISIL står för? På vilka sätt påverkar vad vi kallar dem hur allvarligt vi ser på dem?

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Arpi argumenterar vidare att ”[…] vi kommer inte att besegra IS genom att kalla dem Daesh. De kommer inte ta så illa upp att de tappar stridsmoralen. Så nedsättande är inget ord. Denna nästan vidskepliga tro på ordmagi är mer skadlig än konstruktiv. Om vi skulle börja kalla Ryssland för Lilla Björn skulle det knappast hjälpa oss varken militärt eller diplomatiskt.”

Här verkar Arpi om något helt missförstå syftet med namnet. Ingen som jag sett – annan än just Arpi själv – har påstått att syftet med att använda namnet Daesh är att krossa dem. Jag har inte sett någon som naivt tror att man kan krossa en terrororganisation genom att kalla dem ett skällsord.

Namnbytet fyller två syften. För det första gör det att vi använder samma namn som en massa andra länder, vilket gör det lättare att samarbeta och gör allt mer tydligt. För det andra gör det dem arga. Och att göra terrorister arga är precis det vi behöver göra. Målet med terrorism är just att genom skräck leda en befolkning att begränsa sig själva, vilket är just det som de allt för ofta lyckas med. Genom att säga, rakt ut, att vi inte tänker tolerera det, och att vi inte tänker acceptera dem för något annat än de myror de är, är vi på en god väg att lyckas i kampen mot terrorismen.

Å andra sidan vet jag inte om man kan vänta sig så mycket av den krönikör som anser att Sauron är hjälten i Sagan om ringen.

Tioåringen

2016 är året Piratpartiet fyller tio år. Det är en speciell känsla, en mäktig känsla.

När jag blev pirat i november 2008 – för hela sju år sedan – hade jag ingen aning om att jag skulle lägga såhär mycket tid och energi på partiet. Jag har blivit så överraskad, både positivt och negativt. Men när jag ser tillbaka på det ångrar jag inte en sekund. Det har varit fantastiskt. Jag har träffat så många människor som blivit mina kollegor och nära vänner. Människor jag älskat, som försvunnit från mitt liv eller kvarstått.

jubileumsloggaSå himla många – Malin, emma, Rick, Christian, Torbjörn, Elin, Erik, Wanja, Fabian, Gonte, Evelyn, mlg, Emelie, Anna, Leffe, Henrik, Troed, Magnus, Göran, Sarah, Johannes, Katarina, Tobie, Anastasia, Sanna, Jacob, Markus, Calle, Niklas, Hampus, Lars, Sergej, Nicholas, Esther… och precis alla andra. Det är ni som gör det här äventyret så värt att leva, dag för dag in i oändligheten.

Jag spenderade nyårsafton på en fest hos min partistyrelsekollega och vän Calle Rehbinder, tillsammans med ett gäng pirater, bland dem min pojkvän Fabian, partiets grundare Rick Falkvinge och vår förra EU-parlamentariker Christian Engström. Vid årsskiftet skålade vi och hyllade 2016 som året vi försöker igen. Det var en nostalgisk och bitterljuv känsla.

Det är ett hårt arbete att förändra världen. Det går inte alltid som man vill. Vi har många, långa, slitsamma år framför oss. Och jag är beredd att slita för framtiden.

Nu fortsätter vi.

header4