Fy, SVT, fy

Jag trodde det var ett skämt först. Jag dubbelkollade, jag trippelkollade, jag kvartuppelkollade. Jag försökte se om min dator kanske drabbats av något virus, eller om jag fått en plötslig psykos. Men nej. SVT har, mer eller mindre, startat en ledarsida där de kan publicera sina subjektiva, skattefinansierade politiska åsikter.

Genom sin nyhetssida har de idag publicerat en krönika av sin egna Helena Zachariasson, om föräldraledighet och jämställdhet. Jag har egentligen inga åsikter om innehållet – jag kan inte fokusera, jag är för chockad. Det är inte det som är poängen. Poängen är att ett statligt företag, som finansieras genom att tvinga alla TV-ägare att ge dem pengar på ett sätt som bara statliga våldsmonopol kan, använder dessa pengar för att sprida det de anser är korrekt politik.

Jag har gjort min åsikt om public service tydlig förut. Jag har många gånger påpekat det skrämmande i att statlig TV så många gånger visat sig allt annat än politiskt oberoende, att deras makthavare och reportrar så tydligt använder SVT som en plattform för att sprida personliga åsikter. Men inte ens jag trodde att det var såhär allvarligt. Och rent krasst, om jag skulle ha makten över ett så kraftfullt och så välfinansierat propagandeverktyg skulle jag försöka vara lite mer diskret när jag manipulerade befolkningen till att rösta som jag vill.

Det värsta av allt, tyvärr, är att det är väldigt svårt att göra något åt detta. STs Marcus Bohlin misstänker att det här är en testballong för att börja publicera politiska krönikor mer framöver. Jag fruktar att det stämmer. Problemet är att SVT är otroligt populära både hos svenska folket och hos de regerande partier vars sympatisörer utgör en bred majoritet av SVTs makthavare och reportrar. Och med allt minskande politiskt oberoende ökar SVTs chanser att behålla just denna roll i samhället.

Jag tänker i alla fall bojkotta. Eller snarare fortsätta att göra det. Men det kanske mest är för att ingen modern människa äger en TV.

I Corren: ”Det stora sveket”

Jag kritiserar regeringens flyktingpolitik med Leo Calandrella Rudberg i Corren – ”Det stora sveket”.

”Regeringen har presenterat sina förslag på en förändring av Sveriges flyktingpolitik. Denna nya inriktning avviker från grundläggande humanistiska värderingar som länge rått i vårt land och försämrar för flyktingar på flera sätt.

1. Familjeåterföreningar försvåras. Regeringen begränsar möjligheterna för anhöriginvandring och omöjliggör detta för andra än de kärnfamiljer som kan försörja sina anhöriga. Gruppen alternativa skyddsbehövande – ofta syriska flyktingar – får inte återförenas överhuvudtaget. Familjer kommer således splittras om de inte lever upp till regeringens konservativa syn på kärnfamiljer. Det kan till exempel gälla homosexuella par som inte tillåtits gifta sig i sitt hemland. Vi väntar oss bättre från de som ser sig som Sveriges första feministiska regering.

2. Uppehållstillstånd tidsbegränsas. Denna förändring bidrar till stor oro hos alla som efter en farlig flykt måste bekymra sig för om de kommer tvingas tillbaka, istället för att i lugn och ro bygga ett nytt, tryggt liv i Sverige. Rädda Barnen, Röda Korset och Amnesty har alla kritiserat åtgärden på humanitära grunder. Därutöver ökar förändringen Migrationsverkets arbetsbelastning, eftersom varje beviljad asylansökan kommer prövas flera gånger istället för endast en. Handläggningstiderna lär också förlängas, vilket drabbar såväl de enskilda som myndigheten.

3. Id-krav införs. Alla kollektiva transporter till Sverige kommer att kräva id-kontroll. Därmed blir det omöjligt att ta sig till Sverige för flyktingar som till exempel förlorat sina id-handlingar under en farlig färd över Medelhavet eller aldrig fått några handlingar utfärdade i sitt ursprungsland. Indirekt innebär id-kraven ett brott mot rätten till asyl, eftersom asylsökande inte ens tillåts komma in i landet för att här lämna in sin asylansökan.

Uppräkningen utgör endast några av de förslag från regeringen som hotar flyktingars rättigheter. Socialdemokraterna och Miljöpartiet begår här stora svek mot sina uttalade ideal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Regeringens politik går stick i stäv med tidigare löften, som Stefan Löfvens uttalade vid Refugees Welcome-manifestationen i Stockholm om att hans Europa aldrig ”bygger murar”

Vi i Piratpartiet fördömer starkt regeringens politik. Regeringen måste omedelbart överge sina auktoritära förslag och istället införa åtgärder som syftar till att förbättra mottagandet, öka kapaciteten och hjälpa flyktingar. En särskilt nödvändig åtgärd är att införa lagliga vägar till Sverige och Europa, bland annat genom att utfärda humanitära skyddspass, göra fler undantag från Dublinförordningen och skicka bussar och båtar ut i Europa för att rädda flyktingar undan förtryck, lidande och död.

Sverige ska stärka de mänskliga rättigheterna – inte urholka dem.

Anton Nordenfur

partiorganisatör Piratpartiet

Leo Rudberg

asylrättsaktivist och engagerad i Piratpartiet”

Vem är liberal idag?

Så nu har, som så många påpekat, ironin nått sin höjdpunkt. Folkpartiet har bytt namn till Liberalerna.

En del har jämfört namnbytet med hur Feministiskt initiativ på kort tid lyckades shanghaja begreppet ”feminist”, så till den grad att jag nu hör allt fler distansera sig från begreppet – inte för att de inte är feminister, inte för att de är ”jämställdister”, och alla andra gamla larviga argument, utan helt enkelt för att de inte stödjer FIs auktoritära vänsterpolitik. Jag själv känner allt oftare att jag när jag säger att jag är feminist måste förtydliga att jag inte är vänster.

Men det är inte riktigt samma sak som händer med Liberalerna och ordet liberal. Det finns faktiskt en skillnad i att Feministiskt initiativ faktiskt är feminister, om än en väldigt specifik typ av feminist som inte är representativ för alla feminister. Jag drar mig däremot verkligen för att kalla Liberalerna för liberaler.

liberalernapiraterna

Ordet liberalism har bytt betydelse om och om igen. Den ursprungliga definitionen, som är den jag känner mig vid, är det som idag kallas klassisk liberalism eller nyliberalism. Här betonas dels kapitalism och ett vurmande för den fria marknaden, men även ett starkt fokus på individens frihet i stort – rätten till sitt liv och egendom, rätten att bestämma över sitt liv utan att bli påtvingad regler och regleringar. På andra sidan Atlanten har ordet ”liberal” kommit att hamna på vänstersidan av det politiska spektrat, närmare det vi i Sverige skulle kalla socialdemokrati.

De större partier i Sverige som fortfarande verkar känna sig vid ordet liberal är i första hand Liberalerna (fd Folkpartiet) och Centerpartiet, men bägge dessa partier har sedan länge nedtonat de ickeekonomiska aspekterna, trots att jag känner att Centerpartiet börjat svänga rätt. Speciellt Folkpartiet har, rakt emot sina påstådda värderingar, gång på gång vurmat för en ytterst auktoritär politik med stort fokus på att bestämma över individen, både i sin skolpolitik, sitt vurmande för massövervakning, sin narkotikapolitik och sin sexarbetespolitik. Det finns helt enkelt väldigt få liberala värderingar att tala om.

Jag blir allt mer osäker på om jag ens ska fortsätta kalla mig liberal, när ordet så totalt bytt betydelse under så lång tid. Jag kanske inte är liberal enligt den nya betydelsen, men jag ställer mig å det starkaste för individens frihet. Jag ställer mig stolt för det parti som faktiskt konsekvent gjort det sedan grundandet – som ställer sig mot övervakning av icke misstänkta individer, som ställer sig mot onödiga statliga register av könsidentitet, som vill säkra rätten att både köpa och sälja sex, och som vill avkriminalisera all narkotika för privat bruk.

Jag är medlem i Piratpartiet. Och det borde precis alla liberaler som tröttnat på Folkpartiets orwelliska nyspråk vara.

www.BliPirat.nu

Att fly

2014 var året jag bodde mitt i Paris, i en liten lägenhet med min dåvarande flickvän mittemot Le Bon Marche, och att bo i denna vackra stad var bland det bästa jag varit med om.

2015 var året skräcken kom till Paris, och jag vet inte längre om jag vill åka tillbaka till den stad jag en gång kallat mitt andra hem. Och jag vet fortfarande inte om mina gamla vänner i Paris lever eller är döda.

Varje gång detta händer, var gång terrorn greppar tag om oss, känner jag att jag borde gråta. Men jag orkar inte. Jag kan inte. Samtidigt är jag inte uppgiven – jag är arg. Så jävla arg att jag skakar av ilska över de vidriga varelser som slaktar oskyldiga medmänniskor för att de tycker olika. För att de är olika. För att de inte är överens.

Att döda en människa är sällan försvarbart. Att döda en människa för vad hen tycker – inte vad hen gör – är aldrig försvarbart. Att försätta en människa på flykt, att försätta hen i total skräck, är aldrig försvarbart.

I samband med tragedin i Paris har två tankar lyfts. För det första, att det här är Europas straff för den massinvandring vi själva tagit på oss. För det andra, att det är fånigt att gråta så över händelserna i Paris när detsamma händer på daglig basis i bland annat Syrien. Men den tredje, viktigare tanken har också lyfts – att det är just dessa attacker som miljoner människor flyr bland annat Syrien för att slippa, och att vi naiva europeer nu till sist själva får se vad de genomlider och varför de väljer att släppa allt och göra allt för att ta sig hit.

Emanuel Karlsten har skrivit ett väldigt läsvärt inlägg på sin facebooksida där han beskriver sina egna känslor efter att ha varit i Paris på smekmånad just när detta hände. Känslan av att tvingas fly, att vilja ta sig hem så fort som det bara går. Och känslan av att faktiskt kunna göra det. Emanuel kan ta sig hem, på ”gräddfil” som han själv beskriver det, och priset han betalar är en förkortad smekmånad. För han är europeisk medborgare.

De syrier som får uppleva samma terror i sina hem, antingen direkt eller indirekt, har inte samma alternativ. De kan bara slänga mängder av pengar på smugglare, hoppa på en båt, och hoppas att de släpps in i ett fredligare land, hoppas att de får bo där, hoppas att de får försöka bygga upp sina liv där.

För det här är precis de attacker de flyr från. Det här är precis de vidriga varelser de flyr från.

Gränskontroller – ett populistiskt, verkningslöst drag

På väldigt kort tid har i stort sett alla partier gjort en rejäl svängning i migrationsfrågan. Sorgligt, men förståeligt med tanke på det massiva tryck för populism som väckts allt mer de senaste åren och speciellt nu de senaste månaderna. Nu har även den rödgröna regeringen följt Alliansens exempel genom att ställa sig allt mer mot de relativt öppna gränser Sverige länge haft. Med start idag har Sverige på nytt gränskontroller – om än tillfälliga sådana, i första hand tio dagar med förlängning tjugo dagar i taget. Alla partier i riksdagen, med undantag för Centerpartiet, ställer sig för, och det enda parti utanför riksdagen jag sett uttala sig mot är Feministiskt initiativ.

Piratpartiets politik i frågan är tydlig: ”Piratpartiet har en vision om en värld utan gränser, där människor tillåts röra sig fritt, där ingen tvingas fly, men alla tillåts flytta.” Gränskontroller är helt enkelt inte en bra lösning – det är ett populistiskt drag som kostar skattebetalarna pengar, som skapar mer oordning än ordning, och som om någonting riskerar att få rejäla negativa konsekvenser. Mattias Svensson går igenom nackdelarna på ett bra, pedagogiskt vis i Metro Debatt.

Gränskontrollerna gör att Polisens fokus läggs på att kolla leg på de tusentals pendlare som varje dag reser mellan bland annat Köpenhamn och Malmö, vilket i sin tur innebär antingen massiva extrakostnader eller, än värre, att resurser inte kan läggas på att lösa allvarliga brott. De som identifieras och visar sig inte vara europeiska medborgare kommer antingen att få söka asyl i Sverige eller nekas inträde – vilket i sin tur innebär att vi kan se ytterligare en ökning av asylsökande som ursprungligen tänkt söka asyl i Finland eller Norge, men som här istället tvingas välja Sverige. Med andra ord en ökning av asylsökande, inte en minskning, vilket innebär att vi missar alla fördelar och, återigen, bara får nackdelar av gränskontrollerna.

De gränskontroller som nu införs är alltså kostsamma, kontraproduktiva, och verkningslösa. Det är ett populistiskt drag utan effekt, som drar uppmärksamheten från behovet av att faktiskt hitta riktiga lösningar på den pågående flyktingkrisen.

Att tro på framtiden, att tro på teknik

Med modern teknik kommer nya utmaningar och nya chanser – goda såväl som onda. Ny medicin och förbättrade odlingstekniker förlänger och räddar miljarder liv, samtidigt som vätebomber och allt dödligare vapen kan förinta mänskligheten. Bilar ledde till en enorm effektivisering av hela samhället, samtidigt som bilismen nu kräver hundratusentals liv varje år.1

Teknik kan vara fantastiskt. Teknik kan vara förödande. Och allt beror på hur vi som civilisation, vi som människor, implementerar den. Vill vi se internet som en källa för kommunikation, utbyte av information, undervisning och glädje? Eller som ett sätt att bevaka befolkningen, att styra deras tankar genom att censurera och ändra informationen som når dem, och ett sätt att leta rätt på oliktänkande med syftet att fängsla eller döda dem?

antonnordenfur-jagarpirat Med modern forskning får vi chansen att gräva oss djupare i universums absoluta grund, samtidigt som vi aldrig får sluta bry oss om varandra. Som Carl Sagan skrev – ”For small creatures such as we the vastness is bearable only through love.” Det är vi, inte tekniken, som är goda eller onda. Det är vi som fattar våra beslut, och vi som bestämmer om vi ska fatta dessa beslut baserat på kärlek, omtänksamhet, ett vurmande för personlig frihet och en tro på en bättre framtid. Eller om vi vill se varje människa som en potentiell fiende, om vi vill fängsla alla vi är oense med med målet att själva styra över vårt lilla hörn av kosmos.

Vi får aldrig fastna i att se teknik som någonting fundamentalt farligt. Vi får aldrig hamna i ett konservativt hål där vi blockerar allting nytt för att det kan bli fel. Vi måste alltid se på ny teknik med ett barns ögon, och drömma om möjligheterna. Vi måste alltid ge oss efter att göra det bästa vi kan av vår korta tid på jorden, innan vi också försvinner och blir damm på nytt.

Piratpartiet är det enda parti som faktiskt tror på framtiden. Vi ser modern teknik som verktyg som kan ta mänskligheten framåt – snarare än en bur där vi kan fängsla den. För att återigen citera Carl Sagan – ”somewhere, something incredible is waiting to be known”. Det är därför jag är pirat.

Låt oss prata om Asimov

Självkörande bilar har på väldigt kort tid gått från att vara en högtflygande fantasi till att bli en rejäl verklighet. Med Teslas nya mjukvara kör bilar nu helt själva på gator i hela världen, och antalet kommer att stiga exponentiellt de kommande åren. Det juridiska är fortfarande i en gråzon, men det är bara en fråga innan det blir helt klart – i de stora tester som genomförts har det stått väldigt klart att självkörande bilar är bra mycket säkrare än människor.

Ethical carsMen det här väcker också en fråga som börjats diskuteras nu, alldeles för sent. Vilken moral ska vi lägga på de maskiner som tar över våra vardagliga beslut? Technology Review lyfter flera problem i en väldigt intressant artikel med titeln ”Why Self-Driving Cars Must Be Programmed to Kill”. Det stora problemet är ett klassiskt etiskt dilemma – om en självkörande bil av någon anledning hamnar i en situation där den måste välja mellan att köra på och döda en grupp människor, eller att köra in i en vägg och förstöra bilen och döda föraren, vad är rätt?

Rent antalsmässigt är det att välja mellan att döda flera människor och att döda en, och det torde vara enkelt. Samtidigt skulle de flesta människor om de fick bestämma med största sannolikhet hellre döda andra än sig själv, alternativt försöka hitta en irrationell mellanlösning som riskerar att vara ännu farligare. Så bör biltillverkarna programmera bildatorn att alltid skydda så många liv som möjligt, oavsett vilka liv det är? Eller bör de programmera den att alltid försöka rädda sig själv och sin förare, oavsett kostnaden?

Men det blir såklart ännu mer komplicerat. Vad händer om självkörande bilar programmeras att i vissa sammanhang prioritera andra liv framför sin förare, och det resulterar i att fler låter bli att köpa dessa bilar, och istället kör själva – vilket i längden kostar många fler liv?

CC BY-SA Manfred Werner.

CC BY-SA Manfred Werner.

Etik är ytterst komplext, på fler än ett sätt. Alla beslut vi tar får djupa konsekvenser i många steg, och vår hjärna har utvecklats i miljarder år för att på bästa sätt kunna hantera detta. Det är därför högst problematiskt att denna etik inte automatiskt delas av de maskiner vi skapar. Detta har diskuterats i sci-fi-litteraturen i ett hundratal år, populariserat av bland andra Isaac Asimov som tog fram tre (senare fyra) lagar med syftet att reglera artificiell intelligens:

0. En robot får inte genom handling, eller underlåtelse att handla, orsaka att mänskligheten skadas.
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

Det är nu, när en allt större del av vår vardag digitaliseras och styrs av maskiner, som det är dags att börja tänka på robotetik i praktiken. Det handlar om bilar, men det handlar också om mycket, mycket mer som kan hamna i liknande situationer där teknik kan riskera människors liv. Så kan vi äntligen börja diskutera det?

Sveriges första blockeringsfall

Igår och idag ägde huvudförhandlingarna rum i Sveriges första blockeringsfall, där en fällande dom kan resultera i en ny praxis där bredbandsleverantörer får rollen som polis på nätet, med uppdraget att blockera sidor som bedöms vara medhjälp i brott, speciellt upphovsrättsbrott. Jag var på tingsrätten idag med ett gäng pirater och passade på att livetwittra från Piratpartiets konto.

Sidan som är i centrum är (förstås) The Pirate Bay, och bredbandsleverantören är Bredbandsbolaget. Det finns en rad anledningar för varför det hela är en dålig idé, men här är några highlights:

1. Blockeringen vore helt ineffektiv, och slösar därför bara på resurser

Det vi sett i de länder som redan provat denna typ av blockering är att det helt enkelt inte fungerar. Blockeringen kostar – inte minst i att den kräver en stor rättegång – och har absolut ingen effekt. Den som vill fildela kommer att fortsätta fildela, och är sidan blockerad hittar man helt enkelt sätt att kringgå det. Det är inte svårt.

2. Bredbandsleverantörer får enorm makt över internet 

Genom att ge bredbandsleverantörer det här ansvaret får de också genom praxis ett ansvar att ständigt agera polis på nätet. Plötsligt är det en bredbandsleverantör, inte en rättegång, som bestämmer om en sida är olaglig. Utöver det öppnar det också upp ytterligare för att bredbandsleverantörer baserat på sina kommersiella intressen eller sina ideologiska åsikter blockerar eller saktar ned sidor de inte gillar – ett stort hot mot nätneutralitet, en värld där internet kan se olika ut beroende på hur mycket pengar du har och var du bor.

3. Riktiga problem riskerar att bagatelliseras istället för att tas på allvar

Det faktum att blockeringen inte fungerar gör också att det bagatalliserar riktiga problem, eftersom man har idén om att det räcker att blockera. Om vi använder ineffektiva metoder för att hantera lagbrott skapas antingen en falsk trygghet, eller så tappas respekten för lag och polis. Bägge är hemskt dåliga.

4. Det öppnar en farlig praxis för andra sidor

Sist men inte minst, och någonting Bredbandsbolagets försvar tog upp under rättegången – om vi börjar med Pirate Bay, var ska det då sluta? Det finns gott om sidor som bryter mot lagen i någon grad, speciellt när vi pratar om upphovsrätt. Vill Bredbandsbolaget kan de använda samma argumentation för att stänga ned Facebook, där det finns tusentals bilder som laddats upp utan tillstånd. Eller random politisk blogg. Ett partis webbsida. Eller WikiLeaks.

Så är det värt det? Vad har vi att vinna på det?

27 november släpps domen.

Bild av Elin Andersson.

TV-döden närmar sig

Många pratar om streamingens stora genombrott, när allt fler regelbundet tittar på streamingtjänster som Netflix, Hulu och HBO Nordic, men få – speciellt i de äldre generationerna – verkar förstå vad det faktiskt betyder.

I en ny rapport från företaget Nielsen, som undersöker konsumentbeteende och antagligen är mest kända för ”Nielsen ratings”, fortsätter TV-tittandet att gå ned allt mer. Trenden märks allra tydligast i åldersgrupperna 12-17 och 18-24 – 2011 såg en amerikansk 12-17-åring i genomsnitt 25 timmar traditionell TV i veckan, i andra kvartalet av 2015 var siffran nere på 15 timmar. Både åldersgrupperna 12-17 och 18-24 tittar nu 40% mindre på TV än de gjorde för bara fyra år sedan.

Graf som visar hur antalet TV-timmar sjunkit 2011-2015, indelat i tre åldersgrupper.

Graf som visar hur antalet TV-timmar sjunkit 2011-2015, indelat i tre åldersgrupper.

Det känns som att ytterst få pratar om den stora TV-döden, samtidigt som exempelvis papperstidningsdöden fått otroligt stort utrymme i media. När jag nämner för äldre generationer att vi i vårt fyrpersonskollektiv inte har en enda TV möts jag väldigt ofta av förvåning, och uttryck som ”vadå, tittar ni aldrig på TV?” I mina föräldrars och deras föräldrars generationer (1960-tal respektive 1940-tal) är TVn ett självklart inslag i vardagen. Samtidigt känner jag ytterst få i min generation (1990-tal) som har en TV hemma.

Så vad innebär det här? Blir det slutet på TV-program? Slutar vi producera högkvalitativa eller dyra TV-serier? Knappast. Resultatet verkar vara svårt för speciellt äldre generationer att förstå – det handlar inte om att sluta titta på serier, det handlar om att sluta titta på just traditionell TV. Det handlar om att sluta ha en TV-box som sänder kanaler som SVT, TV3 och alla andra kanaler (jag har inte ens koll på vilka kanaler som finns, så lite ser jag på TV). I USA, som rapporten kommer ifrån, är det kanaler som ABC, CBS och Fox. Men Netflix ökar. Hulu ökar. HBO Nordic ökar. Vi tittar på program, men inte i en utdaterad TV-apparat som under 2000-talet började ersättas av datorer.

Vi har ingen TV hemma. Men vi har en dator med en stor skärm framför soffan, där vi kan slå på det vi känner för antingen som en nedladdad fil eller på streamingsidor som Netflix, YouTube och Popcorn Time. I stil med när nätet började utdatera CD-skivor som musikmedium finns det ingen anledning att oroa sig – bara att anpassa sig. Vissa kanaler har gått före, andra ligger fortfarande efter och lär snart vara döda.

Och om tjugo år är en TV-apparat helt utdaterad. Vi kommer att se tillbaka på den och inte riktigt förstå vad poängen var, när internet är så mycket bättre. Välkomna till framtiden, där vi slänger ut det vi inte behöver och använder ny teknik till precis det vi vill.

Öppna era ideologiska kompass

I mitt senaste inlägg nämnde jag i förbifarten att jag ibland kan komma överens med kommunister. Låt mig skriva om det till ”socialister”, och låt mig prova. Det här inlägget är till er – Henrik Brändén, Lannistersex, och alla andra kära socialistvänner jag har.

Henrik Alexandersson (Hax to his friends) parafraserar Reinfeldt i en bloggpost rörande den pågående flyktingkrisen, och får en del mothugg av Johannes Westlund. Jag går lite off topic från Johannes svar, men måste ge mig in på något de två inläggen påminner mig om, något jag känt klia i mig sedan en tid tillbaka, rörande vad bland andra Hax skrev om för över ett år sedan – ”Demokrati, generell välfärdsstat och öppna gränser – det sägs att man bara kan välja två.”

Som någon som står nära Hax politiskt (galet höger libertarian / anarkokapitalist) landar jag också på samma ställe som jag tror Hax landar på – att det som måste bortprioriteras är välfärden. Jag är i grunden kraftigt positiv dels till demokrati men speciellt till idén om öppna gränser – jag ser fri rörlighet som en oerhört viktig rättighet, och undantag bör endast ske när du genom att resa skadar en annan person eller hens ägodelar. Och jag är i grunden mot statlig välfärd och för ett på riktigt solidariskt system där vi kan hjälpa varandra utan tvång. Det sagt gillar jag att förtydliga att jag är pragmatiker, och att jag inte ser någon större vinst i att radikalt vaska välfärdsstaten på en natt, innan vi byggt upp de skyddsystem som krävs i form av bland annat ett stärkt civilsamhälle som klarar sig utan skattefinansierade bidrag. But I digress.

På Hax blogg den senaste tiden har jag läst något som jag även läst från en hel del andra högerdebattörer, och det är att vi redan nu, i och med ökad invandring och en växande polarisering i migrationsdebatten, hamnat vid ett vägskäl där vi redan nu måste fatta ett annat beslut än det utopiska. Att benet som ska falla på kort sikt inte är välfärden, eftersom det skulle orsaka en sådan plötslig meltdown i samhället, utan de öppna gränserna – de vi inte ens öppnat på riktigt än. Med andra ord – minimera invandringen, eller håll den i alla fall så låg som den är idag.

Låt oss för en stund ignorera det faktum att vi tänker olika ideologiskt (jag vet att det aldrig fungerar när jag skriver så, men jag måste fortsätta försöka, för hur ska vi annars förstå varandra?). Jag är höger, du kanske är vänster. Jag vill vaska välfärden, du kanske vill stärka den. Vi struntar i det ett par minuter, och vi hanterar istället en kris tillsammans.

Jag skräms av det faktum att Sverige sedan decennier tillbaka drivs av politiska värderingar som står så rakt emot mina. Men det finns viktigare saker att hantera just nu. Jag är beredd att vänta med min frihet ett par år (jag har det faktiskt rätt nice trots världens högsta marginalskatt) mot att vi hjälper lite. Mot att vi faktiskt satsar lite extra och hjälper de som behöver hjälp, trots att det kan vara tungt. Rent krasst, vad vi än tycker om det lever vi idag i ett socialistiskt samhälle där enorma delar av varje medborgares inkomst tas av staten för att finansiera det våra representanter i Stockholm tycker är viktigt. Och det minsta vi kan göra då är att använda dessa system för att hjälpa i den pågående flyktingkrisen.

Så höj min skatt. Och använd den för att rädda liv.

Och när det är hanterat kan vi vaska välfärden.

PS. Och hela grejen med att invandrare och flyktingar på grund av andra värderingar och system skadar oss som redan bor här med sin blotta existens?1 Kom igen, Hax, jag vet att du är liberal. Du kan fan bättre än att komma med sådana skitargument som bemötts sedan John Lockes tid. Den som begår ett brott ska straffas för det. Oavsett ursprung. Punkt slut. DS.