Behovet av kontroll

Ett vanligt argument mot fildelning är att det genast gör att skaparen förlorar kontrollen över sin skapelse. Den kanske släpper ett album i special edition i 1000 exemplar, och argumentet är alltså att skaparen därefter borde kunna veta att det finns just 1000 exemplar av varan, men att piratvärlden förstör detta. Försäljningssiffror betyder helt plötsligt ingenting på 2000-talet, vilket görs uppenbart av artister som Devil Doll, som bara gav ut sina album i exemplar om 1000 men enligt Last.fm har 725 000 lyssnare.

Men varför behöver skaparen ha detta kontrollbehov till att börja med? Och har skaparen någonsin haft kontroll?

En skapare har aldrig haft mer kontroll än år 2010.

En kulturskapares värsta fiende har alltid varit plagiariseringen. Sedan den första lerfiguren för tiotusentals år sedan har kulturen levt på kopiering. Kopiering är i grund och botten mycket bra – att ta en produkt och göra den bättre är grunden till precis allt skapande. Som både kompositör och författare själv vet jag att jag inte skulle kunna göra någonting utan de författare och musiker jag inspireras av och härmar – jag tar pianosolon av Beethoven, fiolkomp av Mozart, symphrockdualitet av Therion och så vidare. Det är ingen hemlighet.

Det ständigt återkommande problemet är dock inte den bra delen av kopiering, utan den dåliga. Om jag under antiken var en kringresande trubadur kunde jag höra en melodi spelas i Brittania och härma den i Rom, där jag själv utgav mig för att vara skaparen. Kanske blir jag en kändis, och turnerar Romarriket runt. När jag sedan far förbi Brittania kan den stackars trubaduren som skapade stycket sitta där och hävda att det är han som ska vara känd, men vem tror honom? Jag var först, och jag var proffsigare på PR och blev känd med det.

Det är fortfarande osäkert vem som skapade många kända stycken under den klassiska eran, för att inte tala om många psalmer och texter. Berättelser som Homeros Odyssén tror historiker idag inte att han hittade på – han bara skrev ned en gammal muntlig saga. Han plagierade.

När världen blev allt mer modern blev också världen allt mer globaliserad. Stammar blev till länder och flertal länder blev till utarbetade allianser, ofta sammanförda av handel och strävan efter världsfred. Telefonen, flyget och Internet är alla enorma utökningar av globaliseringen, och idag kan jag enkelt kontakta en afrikan på sekunder, någonting som för inte länge sedan tog många månader. Och för att komma tillbaka till mitt påstående: Idag kan jag inte hitta en melodi i Storbritannien och släppa en skiva med låten på hur som helst. Idag är det hur enkelt som helst för originalartisten att söka upp mig på nätet och dagar efter släppet bevisa att han var först. Idag har artister mer kontroll än någonsin.

Skivsläpp skapades som ett supplement. Detta är någonting få antipirater verkar vilja förstå. Skivor var aldrig tänkta att ersätta konsertspelningar. Under exempelvis den klassiska perioden när storheter som Mozart turnerade, var det dessutom ett fruktansvärt dåligt samarbete mellan länder, och om jag kände för det kunde jag börja spela någon av hans operor i Stockholm utan att han kunde göra något. Det enda som fanns att falla tillbaka på var att hoppas att fans skulle respektera hans vilja, eller hoppas att kopian aldrig skulle bli riktigt lika bra som originalet.

Kopiering idag har inte alls samma syfte som under denna period. Kopiering på nätet handlar inte om att tjäna pengar på någon annans jobb (de flesta sidor, exempelvis The Pirate Bay, är helt ideella, trots att det alltid också kommer finnas de som inte är det), eller att utge sig för att vara författaren till ett verk – om någon gör det tar det inte lång tid innan det avslöjas. Fildelning handlar inte om att tjäna någonting på det hela. Det handlar om att dela med sig, för sharing is caring, hur cheesy det än må låta.

Behöver en skapare kontroll över sitt verk?

Men om vi nu bortser från ren plagiarisering, och ser över att skaparen helt enkelt bara vill att hans verk ska släppas i just 1000 exemplar. Har vi rätt att gå emot viljan? Till att börja med måste vi fråga oss varför skaparen skulle vilja detta.

Jag kommer på tre argument för att vilja detta, och därför tar jag upp just dessa tre. Om du som läsare av detta vet fler, tro inte att jag har hoppat över dem för att jag inte hade ett svar – jag tänkte helt enkelt inte på dem. Skriv till mig och jag svarar, jag lovar.

Hitlistor

Hitlistor har blivit en allt större del av mångas vardag under 1900-talet. Från dagen då vinylskivor började säljas har en artists popularitet kunnat mätas i sålda enheter, och det är först på 2000-talet som detta börjat falla. Det finns halvkändisar som inte släppt en enda skiva utan slagit igenom via torrentsiter, Last.fm eller YouTube. Det finns band som var små men efter att de lagt ned blivit Internetfenomen, som tidigare nämnda gothbandet Devil Doll. Och artister som förut sålde sina skivor till alla som ville lyssna går nu att ladda ned online, och antalet som köper skivorna är inte längre antalet som lyssnar, utan just antalet som köper skivorna. 2000-talet är hitlistornas död. Men behövs hitlistor? Jag personligen bryr mig inte ett dugg om dem, men det finns säkert också de som baserar sina inköp endast efter vad andra tänker och inte efter deras egna åsikter. Kommer de plötsligt inte inse vad de ska köpa? Nej. Kolla bara in The Pirate Bays top 100.

Special editions

Special editions är nästa argument. Jag själv är ingen riktig sucker för dessa album, som jag mest tycker är giriga, men jag förstår om andra är det. Special editions är för de som inte vet en ofta dyrare, mer exklusiv version av ett album eller en film, där det ofta finns en extra låt eller en plus-DVD med en video eller liknande – helt enkelt något tillägg. Ofta ges albumet ut i en bestämd upplaga, exempelvis 10 000 exemplar, vilket ju gör att om det släpps fritt överallt försvinner poängen. Vad som är grundläggande fel med detta är just tanken med en begränsad upplaga. Tanken att kulturen av okänd anledning ska hållas inom en viss grupp människor. Kultur ska vara fri, och om möjligt tillgänglig för precis alla. Om vi tänker oss ett perspektiv där extramaterialet är helt enastående, revolutionerande för mänskligheten, och kopiering är omöjligt. Vad händer? Någon ställer sig och spelar in en olaglig kopia. Ett plagiat. Så vad är värst, en likvärdigt bra kopia eller en sämre variant på samma sak?

Artisten vill inte släppa det till att börja med

Detta är någonting jag har full förståelse för – jag har själv både texter och musikverk jag inte skulle vilja att andra läste eller hörde, i alla fall inte förrän efter min död. Vissa artister har musik de inte vill släppa. Tidigare nämnda Devil Doll har ett första album som trycktes i ett exemplar som överhuvudet själv har, exempelvis, med argumentet att han bara tycker den är pinsam. Men hur fungerar det om artisten släpper en skiva i sin ungdom och senare ångrar sig? Tyvärr faller allt tillbaka till att det är för sent ögonblicket det släpps. Det går bara inte att försöka begränsa det på det sättet. Antingen gäller det eller så gäller det inte. Men material som aldrig släpps. Tja, du kanske borde gå tillbaka och läsa Anne Franks dagbok och överväga om hon faktiskt planerade att publicera det hela.

Att vara snäll är att vara dum

Klicka för stor bild.

Att vara snäll är att vara dum. Tyvärr är det vad jag om och om lärt mig tydligare och tydligare. Det är de snälla som åker fast för allt som de elaka gör, helt enkelt på grund av snällhet och naivitet.

I Europa läggs en skatt till på CD- och DVD-skivor för att kompensera för de som laddar ned. De ”snälla” konsumenterna får betala extra för vad de inte gör, medan de ”elaka” får det gratis och utan risken att skivan går sönder.

Alldeles för mycket programvara som inte går att skyddas från fildelning (Photoshop, Windows 7 OS, et cetera) säljs till överpris på tiotusentals kronor, för att kompensera för de som är onda demoner och laddar ned det.

Vem får betala? 55-åriga tant Agda som ska prova på den där Internetflugan och hört att Pirate Bay, det är ju ett näste för pedofiler.

De som vill förstöra piratideologins fria fildelning måste lära sig att sluta utnyttja de som faktiskt är på deras sida. Jag började faktiskt använda Spotify, och jag funderade på att bli betalande medlem innan jag insåg hur mycket som försvinner och ändras om, vilket dålig uppbyggnad programmet har och hur inkompatibelt det var med Linux. Jag försökte. Jag gav upp. De ansträngde sig helt enkelt inte tillräckligt.

Men det handlar inte bara om ansträngning. Spotify använder lägre kvalitet på musiken för icke betalande. Hur kan det konkurrera med att jag kan gå bredvid och ladda ned samma låt till högre kvalitet och gratis (och lyssna offline)?

Missförstå mig inte. Jag älskar CD och jag älskar DVD, och jag köper nog mer musik och film än de flesta i min ålder, samt går ofta på konserter och köper bandtröjor, affischer med mera. Jag älskar kultur och jag har ingenting emot att betala det. Jag vill sponsra tillverkarna och jag vill se bandet live, jag vill ha skivan i handen även om jag oftare spelar MP3-filerna på datorn. Men jag förstår de som inte bryr sig om sånt.

Jag förstår de som tycker konserter är högljudda och som föredrar MP3 framför CD, som inte gillar idén med bandtröjor eller affischer. De laddar ned musiken och har inte heller någonting emot att betala. Men hur ska de? Ska de betala för en tjänst de inte använder, där en stor del av betalandet går till mellanhanden och inte bandet?

Om ni vill konkurrera med fri fildelning (och det är ingen konkurrens, för den delen), får ni erbjuda någonting av samma kvalitet. Det hela är mycket logiskt. Om jag öppnar en ekologisk affär bredvid ICA kan inte jag sälja usla produkter som kostar mer och förstör naturen. Ingen skulle köpa det. Ändå inbillar ni er att ni ska kunna göra det?

Att döda någonting vackert

Internet är det bästa som har hänt mänskligheten på hundratals år.

Ja, jag hyllar Internet över TV, hårdrock, pencillin och Tolkien. Det gör jag. Varför? För att Internet är öppningen. Vägen till både en alternativ realitet och till ett annat sätt att nyttja världen vi lever i. Om Internet byggs upp än stabilare än idag – scenariot när WIFI finns tillgängligt överallt med reservbatterier som räddar det även vid strömavbrott – finns ingenting som stoppar mänsklighet. Om Internet hålls till den blotta grad det är idag, och utvecklas till de delar av världen där det nu förstörs eller inte finns, är det det ultimata vapnet mot autokrati, för demokrati och uttrycksfrihet.

Jag gillar Internet, helt enkelt, och det av anledning.

Internet ger dig kraften att när som helst kontakta vem som helst i hela världen. Det ger dig möjligheten att när som helst kolla upp vad som helst. Möjligheten att spara information hemma, klä av dig naken och springa till ett hotell i Ryssland och fortfarande komma åt samma information. Hade Anne Frank haft en wifi-dator istället för en dagbok hade saker kanske sett lite annorlunda ut, för det är vad det hela handlar om – fritt släpp av information.

I en värld där media kan bli uppköpt av en tokig politiker som vill sprida rena lögner om sig själv kommer sanningen alltid komma ut så länge Internet står fast. Hur vet jag det? Kolla på den jävla idioten Berlusconi.

Mamma fick mig att läsa George Orwells bok 1984 ganska tidigt i min barndom, och det är jag mycket glad för. Ja, 1984 används om och om igen av speciellt pirater som argument för att inte ge myndigheterna mer makt för oss – det används ungefär lika ofta som Falkvinge snackar kylskåp – men det är också av en anledning.

Det som chockerade mig allra mest i den boken var inte att kärlek var förbjuden, eller att Winston Smith accepterar att 2 + 2 = 5. Det som störde mig allra mest var att härskaren över Oceania hade ett system där han lät sina arbetare gå tillbaka i gamla tidningar och skriva om dem så att han hade rätt. Om han krävde att fler skor skulle göras 1983 och det visade sig året efter att det blev för många ändrades tidningen att säga att han egentligen krävt att färre skor tillverkades. Det här är en bild av en värld där en myndighet styr all information, där en myndighet bestämmer sanningen.

Internet kommer aldrig att kontrolleras. Den dag det gör det är dagen det slutar vara Internet. Det är inte det jag är rädd för. Om The Pirate Bay stängs ner nästa vecka fortsätter jag bara använda någon av de hundratals andra trackertjänsterna som finns. Om de stängs ned finns hundra till. Det är som att slänga in nedskräpare i fängelset. På ytan kommer det kanske se renare ut, men någonstans kommer det alltid finnas ett litet tuggummipapper.

Jag säger inte att Internet är en anarki, eller att det ska vara en.

Det jag säger är istället att vi ska tänka efter, och se vad priset är på en lag innan vi inför den.

Det ultimata sättet att stoppa dödsolyckor i trafiken skulle vara att sätta fast en maskin i varje bil som gör att bilen exploderar när den körs för fort. Inga skulle längre köra för fort. Bra va?

Varför skulle du känna dig otrygg med en sådan devis? Du har väl rent mjöl i påsen? Eller? Du skulle väl aldrig bryta mot lagen?

Självklart måste även Internet ha lagar. Självklart måste vi även på Internet förhindra slavhandel, ärekränkningar, häleri, et cetera. Men är det verkligen en högsta prioritet att stoppa upphovsrättsintrång, när det uppenbarligen inte skadar industrin i alla fall?

Så vad finns det att förstöra om de får som de vill?

BitTorrent är just nu cirka en tredjedel av Internet dataöverföring. Det är BitTorrenttekniken som bland andra Pirate Bay nyttjar. Förlorar Pirate Bay kan en tredjedel av Internet genast släckas ned. Detta är en teknik som visserligen används till vad som nu är olaglig överföring av musik och film, men det används också av till exempel TV-kanalen CBC, av Blizzard för StarCraft II och World of Warcraft, av både Facebook och Twitter samt av miljoner utvecklare av fri programvara som Linux, Firefox och Google Chrome.

YouTube har redan börjat ge efter med att ta bort precis alla filmer som de blir ombedda att ta bort. Om det blir som myndigheterna vill kommer YouTube försvinna helt.

Sidor som Facebook och Twitter kommer stängas ned. Dessa sidor öppnar upp för spridning av information som många inte vill ska komma ut. Även om majoriteten är skitsnack om vad du åt till lunch finns även spridning av bilder, texter och filmer som är upphovsrättsskyddade, och information om korruption, valfusk, skvaller et cetera, som helt klart skadar när det kommer ut.

Att genomföra dessa lagar är att förstöra Internet. Att döda någonting otroligt vackert. Att förstöra mänsklighetens framgångar.

Det värsta av allt är att jag inte tror de flesta av dessa politiker är ondskefulla. De är inkompetenta. De ser Internet som ett hot baserat på vad lobbyister berättat, och de vägrar se den andra sidan av myntet. Det här är människor som aldrig fått se det fantastiska i Internet, det här är människor som ser det som en leksak de kan slänga bort om den inte tas om hand om.

Det är det som är det hemska. Internet är vad som förstörs nu, och om trettio år ser vi tillbaka på det och tänker Vad är det vi har gjort? Det är idag bara Piratpartiet som står upp för grundläggande mänskliga rättigheter som ska råda överallt. Det är bara Piratpartiet som ser på världen och vill se den gå framåt, inte bakåt. Det är bara Piratpartiet som vill nå framtiden.

Sverige förlorade i natt

Det finns mycket att säga om valnatten. Jag satt själv tillsammans med fantastiska vänner i PP Linköpings valvaka på The Champ, med lila balonger och flaggor runt om i rummet, med sex TV-skärmar med Twitter och valresultat. Vi alla såg på hur Piratpartiet sjönk och Sverigedemokraterna höjdes. Vi alla såg hur Nazistpartiet 2.0 reste sig upp som det gäng snoriga skitungar det är, och hejade ramsor om vårt lands pinsammaste val någonsin. Men jag är inte helt orolig över Sverigedemokraterna. De är för små. De andra vill inte samarbeta med dem, och de flesta av dem är helt enkelt för blåsta för att göra en skillnad.

Men vi alla såg också hur Piratpartiet föll och brann. Jag var nära att gråta när valresultaten kommit halvvägs igenom och vår högsta prognos var 0.7 %. Jag skrev ett par timmar tidigare på Twitter att jag trodde – inte hoppades – på 2.49 %. Jag var verkligen helt övertygad om att vi skulle hamna en bra bit över 1 %, jag var övertygad om att vi skulle komma långt. Men det gjorde vi inte. Men det var också då som (jag tror) Marit sade, ”jaha, dags för nästa val”.

Hon har rätt. Precis som Anna Troberg har rätt. Vi är en Fågel Fenix som nu reser sig ur askorna. Vi har lärt oss mycket av denna bästa valrörelse hittills, och vi vet vad vi behöver ändra. Jag blev oerhört lycklig av stämningen när valresultatet var framme i går, för det vi pratade om var inte förlust – det var hur vi skulle ta oss vidare. Yan pratade om hur mycket han kunde göra för sina frågor i kommunen även utan mandat. Henry började prata samhällsinformation om FRA och IPRED, att släppa den information som regeringen och EU-parlamentet ständigt kämpar för att komplicera som en statsbudget.

Vi börjar vår mobilisering nu. The Pirate Bay-rättegången börjar om åtta dagar och då kommer vi inte vara tysta. Jag vet att vi kommer få mer stöd väldigt plötsligt. Jag vet att jag kommer ha lust att säga Vad var det jag sade?, men det kommer jag inte. Jag måste ständigt påminna mig om att jag röstade Vänsterpartiet i skolvalet 2006, med argumentet Jag stödjer PP i sina frågor men det är inte tillräckligt viktiga frågor. Det var inte förrän 2008 jag blev aktiv pirat. Men våra frågor är viktiga.

Vi måste kämpa vidare. Inte för att vi annars lagt ned fyra år av våra liv på ingenting (och det har vi inte – vi har nu flera kommunmandat och förstås Christian Engström i EUP), utan för att vi behövs. Vi behövs i riksdagen oavsett vad de andra partierna försöker påstå, och det kommer vi snart att märka ytterligare. Tyvärr.


Anton Nordenfur

Hur ska skapare få betalt om fildelning legaliseras?

Jag fick ett mail av Jan Bertil Widmark (kd), som undrar hur en kulturskapare ska kunna få betalt om Piratpartiet får sin politik igenom, nämligen att all fildelning för privat bruk legaliseras. Det här är mitt svar till honom.

Hej Jan,

Det finns väldigt många sätt, och det vi i Piratpartiet ska göra är egentligen inte att hitta ett sätt för det att utvecklas, utan att sluta förstöra för de som vill att det ska utvecklas. Om du är ens lite insatt i ekonomi vet du att varje marknadsekonomi är uppbyggd efter utbud och efterfråga – om jag har hundra chokladbitar och bara tio vill ha en kan priset sänkas ganska rejält, medan jag kan höja priset om det finns tusentals som desperat vill ha en av mina hundra chokladbitar.

Detsamma gäller egentligen här, och problemet är att bland annat KD istället föreslår att det bildas nya lagar som tvingar utbudet att sänkas medan efterfrågan förblir densamma, en omöjlighet utan en autokratisk planekonomi. Självklart är ett argument emot att det ju inte handlar om att utbud ökat i och med IT-revolutionen, utan att vi skapat ett fiktivt utbud som originalförsäljaren inte tjänar på. Problemet är, dock, att utbudet aldrig skulle kunna minskas igen oavsett taktik. Ingen kommer kunna stoppa Internet och vidhålla ett demokratiskt samhälle, eftersom det då skulle krävas en kontroll av precis allt som förs mellan alla användare av Internet (ett antal som räknas i miljarder). En sådan kontroll – som bland annat ert parti just nu försöker bygga upp – är högst odemokratiskt oavsett vad.

Men låt oss föra tillbaka det hela till din fråga. Du undrar hur skapare av kultur kan tjäna pengar när deras material ges bort på annan väg. För det första kommer folk alltid att vilja betala för kultur. När jag köper en ny stol blir jag sällan exalterad och överlycklig och tänker att jag nu vill skänka pengar till tillverkaren, men som du kanske vet har kulturen ofta just denna effekt på oss. Många artister tar aldrig betalt för sina tjänster utan accepterar bara frivilliga donationer, ett exempel på detta är gatumusiker. Ett annat exempel är tidningar som lägger upp sina nyheter både på webben och i tidningen, och där är det rent av bättre på webben eftersom det finns interaktiva kommentarsfält och nyheterna uppdateras och läggs till konstant, till skillnad från tidningen som bara görs periodiskt (en gång om dagen, om veckan et cetera). Ändå köper folk tidningar. Ännu ett exempel är bibliotek, som när de kom ansågs vara bokförsäljarens död – vem skulle vilja köpa böcker om de finns att låna gratis? Och när köpfilmen kom, ja, då var det biografens död, för vem skulle vilja se på film i biograf när man kan göra det i hemmets bekvämlighet? Just det sistnämnda är en perfekt analog, eftersom räddningen för bio var just extra saker. Före detta var biografer ofta bara en filmvisning, medan de nu började inarbeta att sälja läsk och godis, ha bättre ljudanläggning, bekväma stolar, och allra senast 3D-effekter, som kommer dröja innan de finns billigt tillgängligt hemma. Och biograferna 2009 besöktes mer än på sextio år, trots att det dessutom var större nedladdning av filmer illegalt än någonsin förut – minst 2.2 miljoner svenskar fildelar. Så varför? För att folk gillar biografer, och folk kommer alltid vilja betala för kultur.

Emma ”Opassande” skriver i en blogg om olika exempel på artister som istället för att kämpa emot teknologin accepterar den och nyttjar den, och tjänar stora summor på det. Självklart är detta bara ett urval, och självklart är de som tjänar mest på det mindre artister, och de som förlorar på det är de som vägrar ta emot framtiden och istället gör allt för att hållas kvar. Jag tycker jag ser en rätt tydlig koppling till övriga fall där staten går emot den naturliga marknadsekonomin och försöker uppbygga en planekonomi utan grundläggande argument – ett direkt exempel är självklart det forna Sovjetunionen.

Och nej, detta är inte kultursamhällets död. Om vi förutsätter att 2.2 miljoner svenskar fildelar varje vecka (statistik från The Pirate Bay, som bara är en av tusentals liknande fildelarsidor) är det ungefär 25 % eller en fjärdedel av Sveriges befolkning. Enligt övriga undersökningar är det just dessa som dessutom handlar mest kultur och nyttjar den. Varför? Är det inte uppenbart?

Det är en sann kulturälskare som konsumerar enorma mängder kultur, på laglig eller olaglig väg.

Statistik som denna visar tydligt hur fildelning verkligen inte förstör för branschen, utan gynnar den. Det ger reklam och sprider information om verket, gratis.

Med vänliga hälsningar,
Anton Nordenfur (pp)

När ett rättssamhälle faller i bitar framför våra ögon

När ett rättssamhälle faller i bitar framför våra ögon finns det en slags lins mellan oss och rätten som verkar förändra allting, polarisera och defragmentera, bygga upp och förändra bilden och få den att verka stark. När ett rättssamhälle påstås ta vartenda brott i universum tror vi på det som galna höns inför nackhuggningen, och inte förrän efter hugget börjar vi splattra som vi skulle gjort från början.

Brott kommer alltid finnas och kommer aldrig att utraderas. Så enkelt är det. Men låt oss påstå att det rättssamhälle som både Alliansen och de rödgröna vill framföra fungerar. Övervakningskameror täcker varje yta av EU, den ultimata polisstaten, och varje samtal du gör, digitalt eller biologiskt, lagras genast och utan undantag. Så fort som ett brott görs spåras han eller hon som gjort det – alla kameror har koll på alla hela tiden och inom minuter är brottslingen bakom lås och bom. I teorin fungerar det.

I teorin. I praktiken faller rättssamhället sönder, och vi ser inte för den där jävla polariserande linsen hur världen inte förstärks, den förstörs. Brott sjunker och allt är säkert, en utopia av omåttlig proportion. Men är det så rättssamhället ska fungera?

En rätt i en demokrati ska analysera ett brott och finna den skyldige. När en person verkar misstänkt för brottet (han eller hon var på den platsen vid tillfället, DNA-spår, vittne, et cetera) ska personen i fråga analyseras ytterligare – frågas ut, kanske till och med övervakas och avlyssnas i framtiden, et cetera.

Ett rättssamhälle ska inte ta in fakta om allt och alla, och när ett brott sker använda denna fakta för att finna en skyldig bland alla nio miljoner misstänkta. Jag vägrar att bli misstänkt sekunden jag föds, för brott jag aldrig begår.

Det behövs inte mer. Detta är nog skäl att stoppa vägen som rättssamhället är på väg. Även om precis alla brott stoppas sker det till ett fruktansvärt pris, ett pris vi aldrig får betala. Oavsett vad vi ?får i åtgäld skall vi aldrig, aldrig, aldrig, ge upp vår frihet och vår integritet. Oavsett vad vi får i retur ska vi aldrig lägga våra liv i en annans händer.

Oavsett hur du ser på saken, har ökad övervakning i precis alla fall lett direkt till ett diktaturiskt polissamhälle där regeringen stått på en piedestal och sett invånarna som arbetare i deras stora maskin. När en regering ser alla sina invånare som potentiella ?brottslingar har någonting gått otroligt fel.

Folket ska inte behöva vara rädda för sin regering.

Regeringen ska vara rädd för sitt folk.


Anton Nordenfur,
Piratpartist

Bild är CC BY-NC-SA av Danilo.

Varför Piratpartiet behövs

Allt för ofta hör jag som piratpartist att vi står för vettiga saker men vi inte har ett nog brett synsätt. Att vi är ett enfrågeparti, att en röst för oss skulle vara en röst i havet, för oavsett våra åsikter kommer vi aldrig att ändra världen. Men vi är inte ett enfrågeparti – vi är ett fokusparti.

Många kallar Piratpartiet är en bunt slynglar som bara vill ha gratis musik. Men denna debatt handlar inte om illegal nedladdning – problemet som startade vårt parti var att regerande politiker ansåg Internet vara ett laglöst land vi var tvungna att sätta upp nya regler för, och att det behövdes en reaktion. Vi tror att de som just nu tar hand om världen helt enkelt bara ser hur Internet kan hota ett totalitärt samhälle. Det Internet gör är att tillåta en realtidskommunikation som inte bara stödjer vänskap och relationer, spel, arbete och studier, utan dessutom tillåter en utökad politisk debatt och spridning av information såsom Muhammedbilderna i Jyllandsposten eller Wikileaks spridning av krigsresultat. Självklart är detta ett politiskt vapen världens ”härskare” söker kontroll över. Du behöver inte söka länge för att få veta hur många miljoner sidor som är blockerade i Kina.

Thomas Jefferson sade att när en myndighet växer minskar folkets frihet. Vi har vant oss vid frihet och demokrati; jag vet att jag kan vara emot vårt lands vanligaste religion, vår regering eller till och med grundläggande vetenskapliga åsikter. Aldrig skulle jag bli avrättad eller fängslad för mina åsikter. Ändå var det först nyligen som vi fick denna lyx, och i stora delar av världen är de inte där än. Ännu avrättas antikommunister i Kina, och homosexuella och ickeislamister i mellanöstern.

Ett samhälle där du inte får säga din åsikt känns avlägset, men det hotar alltid runt hörnet. Och övervakningskameror, datalagringsdirektiv och FRA-lagar bara stödjer en eventuell revolution.

När en myndighet växer minskar folkets frihet.

Tycker du inte vår myndighet börjar bli skrämmande stor?


Anton Nordenfur, Ordförande i Ung Pirat Linköping och röstande piratpartist 19 september

Detta inlägg var med i lokaltidningen Extra Östergötland för en vecka sedan.