Jag skriver i NT idag om forskning och open access:
Vi föreslår en modell där all forskning som produceras av skattemedel också ska bli tillgänglig för skattebetalarna, där vetenskapliga artiklar finns lätt tillgängliga över Internet för gratis nedladdning. Det skriver Anton Nordenfur, styrelseledamot i Piratpartiet och fysikstudent.
Transparens är grundpelaren i forskning sedan vetenskapens födelse. Transparens krävs för att forskare ska kunna undersöka, kritisera och replikera varandras resultat. Detta krävs allra mest för medicinsk forskning, för att undvika inkompetenta eller korrupta forskare. Här handlar det inte bara om god forskning, utan om liv och död.
Tyvärr är forskningen inte alltid så transparent som man skulle önska. Om du som privatperson vill läsa en publicerad vetenskaplig artikel, kan du inte räkna med fri tillgång till den, du möter prenumerationsavgifter på tusentals kronor per år, med alternativet att köpa enstaka artiklar (fem till 40 sidor) för uppemot 200 kronor. Det gör att den som läser om en ny undersökning i tidningen inte har en chans att kunna läsa mer om det. Det i sin tur leder till en befolkning med allt mindre inblick i forskarvärlden, det skapar en mindre allmänbildad befolkning och ökar glappet mellan forskare och “vanligt folk”.
Om du däremot är student eller forskare på ett universitet har du antagligen tillgång till prenumerationer på de största tidskrifterna. Fantastiskt, kan tyckas, men det är inte riktigt sant. Smällen åker i stället på universitetsbiblioteket och det leder till att universitet budgeterar tiotals miljoner kronor på digitala filer som är helt kostnadsfria att dela. Det är pengar som skulle kunna läggas på bättre lokaler, bredare utbildning åt lärare och större forskningsprojekt. Kostnaden gör att alla som vill läsa forskningen inte kan det och att forskare inte kan undersöka och vidarearbeta på varandras arbete lika lätt.
Den lösning som växt fram heter open access. Open access är att släppa forskningen fri, att släppa den med en öppen licens, nedladdningsbar på nätet för vem som än vill läsa den, forskare som privatperson. Forskningen blir helt transparent till sist.
Vi i Piratpartiet ser som vårt mål att ha en framtid där all forskning kan läsas av vem som helst, oavsett om den personen är en framgångsrik mikrobiolog, en fattig doktorand eller en medelålders telefonförsäljare. Dyra kostnader ska inte få vara en mur mellan forskarna och folket.
Vi föreslår en modell där all forskning som produceras av skattemedel också ska bli tillgänglig för skattebetalarna, där vetenskapliga artiklar finns lätt tillgängliga över Internet för gratis nedladdning. Denna modell stödjs av många andra organisationer runtom i Sverige och världen och är allt annat än en utopi. Det enda som krävs är den politiska viljan och vi kan ha en värld där forskningen finns tillgänglig för alla.
ANTON NORDENFUR styrelseledamot i Piratpartiet och fysikstudent
Pirater, låt oss prata feminism.
Igen? Har vi inte fått nog? Jag har babblat på så mycket redan, och det har andra också.
Nej, jag har inte fått nog, för vi har fortfarande många som står mig mycket nära ideologiskt och politiskt som vägrar kalla sig feminister, som kritiserar mig när jag kallar mig feminist, eller blir arga när jag säger att Piratpartiet är ett klart feministiskt parti. Det är ett problem.
I all ärlighet är inte detta problem så mycket att folk inte är feminister (det är ett separat problem vi tar i ett annat inlägg). Problemet jag pratar om är snarare grundad i rädslan för ordet feminist.
För mig är det hela väldigt enkelt – Piratpartiet är ett feministiskt parti helt enkelt för att vi är för mänskliga rättigheter för alla, någonting som är omöjligt utan feminism. Av samma anledning är vi mot rasism och för HBTQ-rättigheter. Problemet kritikerna har med detta är att feminism är exkluderande – varför just kvinnors rättigheter, varför inte jämställdhet för alla?
Jag pratade en hel del om detta i ett tidigare inlägg och ska inte upprepa mig. Men sammanfattningen är denna: feminismen står inte för att kvinnor ska ha en högre ställning en män, står inte för någon bild av ena könet som mer värt, eller någon annan av dessa halmgubbar. Det feminismen står för är att kvinnorna för en gångs skull ska få samma rättigheter som männen, någonting som de saknar idag.
När Opassande idag skrev ett inlägg om huruvida Piratpartiet är feminister såg jag den här kommentaren, som är ett bra exempel på problemet jag vill belysa:
Om PP skulle skriva in att det är ett feministiskt parti så skulle jag inte kunna stödja partiet längre. Anledningen till det är att jag upplever feminism som ideologi som en mycket autkoritär ideologi där den enskildes rättigheter och friheter väldigt lättvindigt kan åsidosättas och människor behandlas olika för att försöka få en statistisk “vinst” i samhällsstrukturförändring mellan man och kvinna.
Alla feminister är förstås inte så. Inom feminismen finns det ju allt ifrån dom som helt enkelt bara vurmar för jämlikhet men ändå väljer att kalla sig för feminister, till dom som hatar och hotar mot “antifeminister” och jämställdister som vurmar för jämliket. Längst ut på feministskalan finns dom radikala manshatarna och dom som gillar SCUM.
Självklart finns feminister som är kompletta svin. Men är verkligen någon som kallar sig pirat rätt person att kasta undan en hel ideologi för några rötägg? Vi romantiserar gärna piraterna, men i ärlighetens namn var 1700-talets sjörövare liksom 800-talets vikingar rejäla svin som motsätter sig de principer Piratpartiet har.
Det är larvigt att ta upp detta, för vi kan ju vara annorlunda. Det finns ju folk av olika slag i alla ideologier. Det finns hemska nazister, kommunister, kristdemokrater, konservativa, liberala, pirater och feminister. Är det nog för att vi ska kasta undan namnet? Självklart inte. Vi måste bry oss om den underliggande ideologin, vad den betyder, och inte vad en minoritet tror att den betyder. Feminism är inte att hata män. Feminism är att kämpa för kvinnors rättigheter.
Vill jag byta partinamn till Piratpartiet Feministerna? Nej, självklart inte. Jag tycker partiets fokus bör ligga där det är – på integritet, kultur och kunskap, med flera utstickande områden och ett principprogram som tydligt ställer oss för allas lika rättigheter. Men varje gång vi vägrar kalla oss feminister säger vi bara att vi bryr oss mer om vår image hos en liten minoritet, än vi bryr oss om de mänskliga rättigheter vi borde stå för.
Pirater, låt oss prata feminism.
Ja, igen. Och låt oss fortsätta prata om det precis som vi fortsätter prata om både antirasism och HBTQ-rättigheter. Låt oss fortsätta prata om det tills vi faktiskt har vunnit.
Bakgrund
Jag heter Anton Nordenfur och är fysikstudent från Linköping, aktiv i Piratpartiet både på lokal nivå som ordförande för Linköpingsföreningen, samt på riksnivå som ledamot i partistyrelsen.
Jag gick med i partiet 2008, var aktiv i EU-valrörelsen 2009, och 2010 kandiderade jag för partiet till Linköpings kommunfullmäktige. Sedan 2011 har jag varit mycket aktiv i partiets opinionsbildning, främst i frågor kring forskning, utbildning och HBTQ. Sedan 2012 har jag suttit i partistyrelsen, och jag planerar att kandidera för partiet i riksdagsvalet nästa år. Jag har också varit aktiv i ungdomsförbundet, någonting jag det senaste året dragit mig ifrån för att istället fokusera helt på partiet.
Varför talesperson?
Jag har länge engagerat mig för partiet i innovations- och forskningsfrågor, både i att opinionsbilda kring ny politik, och att kampanja för den existerande politiken utåt. Jag skryter gärna om att jag skrev och motionerade om vår nuvarande politik kring open access och open research, samt var med i partistyrelsen när vi föreslog stora delar av partiets nuvarande innovationspolitik. Jag är väl insatt i politiken, har varit med och skrivit en stor del av den, och arbetar gärna med att både bredda den och kampanja för den.
Jag har god mediavana, och har skrivit flera debattinlägg i större och mindre tidningar. Bland annat har jag skrivit i Dagens Nyheter om hur vi måste reformera Sveriges forskning och uppmuntra till open access. Jag har skrivit om partiets politik om slopad studieavgift för att stimulera innovation och forskning. Jag har varit med på SVT och argumenterat för ökade resurser till asteroidforskning efter nedslaget i Ryssland i februari.
Mediaexempel
-
DN: “Missad chans att försvara det gemensamma kunskapskapitalet” http://www.dn.se/debatt/missad-chans-att-forsvara-det-gemensamma-kunskapskapitalet
-
Corren: “Alla vinner på slopad studieavgift” http://www.corren.se/asikter/debatt/alla-vinner-pa-slopad-studieavgift-6275354-artikel.aspx
-
Corren: “Linköpings bibliotek måste ta bort sin censur och massövervakning” http://www.corren.se/asikter/debatt/linkopings-bibliotek-maste-ta-bort-sin-censur-och-massovervakning-6158876-artikel.aspx
-
SVT: “Satsa JAS-miljarderna på försvar mot asteroider” (TV) http://www.youtube.com/watch?v=BCjmWEY3cRk
- 20 Minuter: “Fildelning” (TV) http://www.youtube.com/watch?v=MzZpFF4VK-Y
Jag har verkligen tröttnat på skuldkastningen nu. På ursäkterna, på den grova omänsklighet som leder till skuldförflyttning när du gjort någonting så extremt, någonting så fruktansvärt, något så – ja, omänskligt.
Våldtäkt har historiskt alltid haft två primära ursäkter – droger och offer. Någon liten naiv del av mig trodde att det var på väg att förändras, att vi för en gångs skull skulle börja anklaga den faktiska orsaken.
Nykterhetsförbundet IOGT-NTO har nyligen påbörjat en ny kampanj kallad Fyll livet, med syftet att belysa hur alkoholnormen påverkar våra liv. Snarare kämpar den på ganska rejält med att belysa sexistiska och antisexuella stereotyper, där kvinnor utan alkohol är asexuella, pryda robotar och alkoholen gör dem kåta, vilket självklart är någonting förkastligt och osnyggt.
IOGT-NTO har haft ett antal tveksamma kampanjer genom tiderna, vilket är olyckligt när de faktiskt kämpar för en god sak – minskad drogkonsumption. Jag växte själv upp i en familj med alkoholmissbruk, något som förbundet själva säger att runt 385 000 svenska barn gör idag. Tolka mig rätt – jag avskyr droger, skulle aldrig vilja vara full, och klarar knappt av att vara med onyktra människor. Men vi måste sluta skylla på alkoholen för precis allt, och börja se de faktiska orsakerna istället.
I seriestripparna som kampanjen består av ser vi kvinnor som först när de får alkohol i kroppen vågar visa någon som helst sexuell lust, men som dessförinnan självklart inte ägnar sig åt sådant larv. De tappar alla inhibitioner och vill gå hem med farliga typer, som de självklart avråds för – för den man som har piercingar och skinnjacka ska ju inte en spröd flicka ha sex med.
Det är en svart och vit värld där kvinnor är känsliga varelser som inte kan ta hand om sig själva, och alkoholen får dem att försöka göra någonting åt plötsligt uppkomna luster. Män är kåta varelser som efter en öl lätt ger sig på vem som helst, inklusive (och ja, det är faktiskt med i serien) en soffa.
Självklart lättar alkohol på inhibitionerna. Det är knappast en hemlighet. Men serien förstärker två enorma myter, som är extremt skadliga för jämställdheten:
- Alkohol gör den snällaste man till ett kåt missfoster som slutar bry sig om sin mänsklighet och med glädje våldtar utan att bry sig om sitt offer.
- Kvinnor utan alkohol tycker inte om sex, och en kvinna som har sex gör ett misstag. Den kvinna som gud förbjude gillar sex är en syndande hora.
Jag är ledsen om jag spräcker några bubblor, men dessa är myter. Alkohol sänker självklart inhibitioner och luddar till hjärnan, men den som våldtar en annan människa var med största sannolikhet inte en speciellt moralisk person till att börja med.
Och sex är en ganska fantastisk sak som bägge kön evolutionärt utvecklats till att älska. Med små undantag i bägge kön – alla gillar sex, och vi måste arbeta bort den sexistiska stereotypen att kvinnor är knulldockor utan egna känslor och luster.
Google Glass blir allt mindre en avlägsen dröm, och allt mer en stundande verklighet. I ett reportage i The Verge meddelas nu att produkten släpps redan i slutet av 2013. För den som sovit under en sten den närmsta tiden är detta alltså projektet som har god potential att revolutionera sättet vi ser på smarttekniken – en slags begränsad Android-smartphone i form av glasögon, som ger dig ett augmenterat synfält och har potential att filma och fota allt du ser.
Många börjar nu diskutera vilka implikationer projekt som Glass kan ha på våra privatliv. Tekniken har de senaste decennierna gjort det allt svårare att med säkerhet veta om du blir övervakad, helt enkelt genom att kameror kunnat bli mer diskreta och osynliga – det är nu lätt att hastigt höja en telefon och börja filma utan förvarning. Med Glass blir det ännu lättare – ett ord eller en knapptryckning och du filmar, och det enda som vittnar om det är en liten LED-lampa som självklart borde gå att stänga av eller täcka för med lite hacking.
Vi når ett stadium där alla kan bli övervakade, hela tiden, alltid, av vem som helst som har ett par Glass. Ett stadium där vi ständigt måste anta att vi blir övervakade. Jag blir själv alltid lite freaked out när jag stöter på bilder på mig själv online, när jag inte minns när de togs. Hur påverkas detta av Glass?
Jag har tänkt mycket på det, och diskuterat det mycket med både vänner och partikollegor. Jag har långsamt och lite kämpande börjat komma till den kanske lite cyniska åsikten att vi aldrig kommer att stoppa detta, och det kan vara nu det är värt att sluta.
Piratpartiets partistyrelse röstade i september 2012 om propositioner, och då diskuterades bland annat till vilken grad det ska vara lagligt att filma någon i smyg. Jag var en av de som argumenterade för att vi ska hålla lagen väldigt luddig på detta område. Låt det för privatpersoner (observera, privatpersoner, viktig distinktion) vara lagligt att filma vem som helst i princip i vilket syfte som helst. Låt det fortsätta vara olagligt att aktivt trakassera någon, och låt exempelvis paparazzi falla under denna lag. Den som filmar någon utan att störa ska inte påverkas.
Det är en hemskt cynisk syn, men jag tror att detta till viss del är någonting vi får räkna med när vi planerar en social struktur som fungerar med Google Glass, och för den delen med riktig, stundande cyborgteknologi. Vi måste börja räkna med att vi alltid är filmade, att vi alltid syns.
Vi måste börja likställa ett öga med en kamera.
Jag satte kaffet i vrångstrupen i morse när jag kollade mina mail och däribland såg ett hotbrev från Rättighetsalliansen (f d Antipiratbyrån), där de kräver att vi inom en vecka slutar tillhandahålla The Pirate Bay med internetaccess. Om detta inte sker vill de stämma oss.
Det här är en jättetuff situation. Piratpartiet gör i min mening absolut ingenting fel – The Pirate Bay som den ser ut idag är väldigt annorlunda från hur den såg ut när dess grundare dömdes i hovrätten, och är inte på något vis olaglig. Trots det är det svårt att veta hur en dom skulle se ut, och det är en väldigt stor risk för partiet, och för oss i styrelsen privat.
Partiet har nu en vecka på sig att bestämma vad vi ska göra. Oavsett hur det blir, så kommer vi att komma ur det här segrande.
Vi kommer alltid att vinna, och antipiraterna kommer alltid att förlora.
Läs mer i partiets pressmeddelande, hos Humlan.
Följande debattartikel publicerades aldrig, så jag postar den här istället.
Efter att Internettjänsten Instagram användes för att skapa lynchstämning på en skola i Göteborg har ett flertal personer talat ut om de risker som finns med Internet. I Aftonbladet hette det att det hela “visar hur farligt Internet kan vara”.
Göteborgshändelsen visar inte alls hur farligt Internet kan vara. Den visar vilken potential mänskligheten har till vad som något förenklat kan kallas ondska. Att det är just Internet som används gör inte människor ondare – allt det gör är att effektivisera processen. Det enda vi lär oss av incidenter som denna är att med hjälp av exempelvis Internet kan saker urarta oväntat snabbt. Internet är verktyget som används, inte själva roten till ondskan. Internets informationsspridning fungerar på precis samma sätt som en bok, ett flygblad eller en löpsedel, fast gör det mycket mer effektivt.
Detta är en viktig distinktion som inte får missas i debatten — att skylla på Internet är att ta problemet från fel ände, och misslyckas helt med att lösa det. Det vi måste stoppa är inte den snabba informationsspridningen, utan den underliggande sexism och mobbing som förekommer i samhället. Vi måste stoppa själva problemet.
En liknande debatt har uppstått tidigare om vetenskap och teknologi, som enligt vissa måste vara ond när den leder till skapandet av kärnvapen. Även här är inte vetenskapen att skylla – kärnvapen visar snarare vilken potential mänskligheten har till ondska. Allt vetenskapen gjorde var att effektivisera processen. Att stoppa vetenskapen för detta leder till ett stagnerande samhälle som sakta dör, utan att lösa problemet i sig. Att stoppa fri informationsspridning i form av Internet är att göra exakt samma sak.
Vi måste stoppa själva problemet, inte stoppa sättet informationen om det färdas på. När vi väl börjar stoppa personlig kommunikation för att den sprider ett meddelande vi tycker är otäckt, är det inte långt kvar till en östtysk massövervakning eller ett orwelliskt sanningsministerium.
Information måste vara fri, och att information sprids snabbare än någonsin förut är det största som någonsin har hänt mänskligheten.
Följande debattartikel publicerades aldrig, så jag postar den här istället.
Sedan det i fredags kom fram att Sveriges Radios program Ring P1 systematiskt åsiktsregistrerat de som ringt in, har media slagit kalabalik, och många uttrycker både ilska och förvåning över hur detta fått äga rum.
Jag är inte alls förvånad. Detta stämmer väldigt fint överens med de senaste årens förändrade syn på människors privatliv. De senaste åren har vi sett integritetskränkande lagar som FRA-lagen, som gör att Försvarets radioanstalt samlar in och analyserar bland annat alla e-mail du skickar. Tidigare i år såg vi Datalagringsdirektivet, som gör att din telefon ständigt spåras, utan att du har misstänkts för ett brott i förväg. Dessa lagar genomför redan statlig åsiktsregistrering, till tusentals gånger större utsträckning än Sveriges Radio.
I ett samhälle där staten tillåts spåra och åsiktsregistrera sina medborgare, blir det allt svårare att kritisera ett privat företag som gör detsamma. Det stora problem med åsiktsregistrering av Ring P1:s typ är tvefaldig: för det första är det integritetskränkande att hamna i register efter sin politiska åsikt eller religiösa tillhörighet, och för det andra löper registret risk att hamna i fel händer.
Exakt dessa problem finns även med den statliga åsiktsregistreringen, men på en betydligt större skala. Om denna typ av register läcker och hamnar i fel händer, innehar dessa händer information om alla svenska medborgares politiska åsikt, sexuella läggning, religiösa tillhörighet, och många andra känsliga uppgifter. Medan vår nuvarande regering kanske inte skulle missbruka denna information, så finns det gott om organisationer och personer som skulle göra det om de fick tag på den.
Skillnaden mellan dessa lagar och skandalen runt Ring P1, är att det plötsligt ligger rakt framför oss. Det finns konkreta uppgifter insamlade av Sveriges Radio, allt är svart på vitt och det går inte att förneka. Exakt samma typ av uppgifter samlas varje minut in av FRA, men det görs i det tysta, och utan en konkret upplistning. Det är precis samma åsiktsregistrering, men inte lika lättupptäckt och inte lika svart på vitt.
Vi har ofta väldigt svårt att acceptera någontings seriositet förrän det slängs i vårt ansikte. Ett samhälle med hög brottslighet verkar plötsligt mycket farligare när du själv väl blivit rånad utanför ditt hem. Ett samhälle där konstant åsiktsregistrering accepteras verkar plötsligt mycket verkligare när du själv inser att din politiska tillhörighet registrerats av ett radioprogram.
I ett samhälle där staten tillåts spåra och åsiktsregistrera sina medborgare, blir det allt svårare att kritisera ett privat företag som gör detsamma. Det vi ser idag är en kultur som förändras framför våra ögon, en kultur där åsiktsregistrering och massövervakning av oskyldiga medborgare är okej. Skulden kan läggas på många olika enheter som alla gjort sitt, men den främsta skulden för implementeringen av övervakningslagarna ligger på svenska riksdagen.
Som det, något parafraserat, stod i Bibeln: låt den utan synd kasta den första stenen på Ring P1. Vilka är utan synd i ett demokratiskt övervakningssamhälle? Inte de folkvalda som införde lagarna. Inte de medborgare som fortsatte att rösta in partierna efter att de gjorde detta, och lät dem fortsätta.
De utan synd är de som stod ute i kylan och protesterade. De män och kvinnor som stod i riksdagen och slogs för att bevara det fria samhället. De som vägrade att rösta på partierna igen efter vad de hade gjort.
Det är vi som kastar den första stenen.
Bloggen Rockfashion använde av misstag en upphovsrättsskyddad bild, och fick utan förvarning en faktura på 8 900 kronor. När de vägrade betala stämdes de, och som argument för att de var skyldiga lyftes att en av ägarna är medlem i Piratpartiet. UP:s Gustav Nipe sammanfattar bra på sin blogg, och jag skrev ett lite längre inlägg på engelska till Pirate Times (kort sammanfattning nedan).
Bildombudsmannen is well known in Swedish Pirate circles for contacting websites concerning copyright infringment, and threatening to sue them if they don’t pay a cease and desist letter. Recently they targeted a blog editor, but this time with a tactic not previously known – using the editor’s membership in the Swedish Pirate Party as evidence of guilt.
Rockfashion, as many before them, first assumed that Bildombudsmannen was a government agency, and only after doing some research found it to be a privately owned company. They then contacted Teste, arguing that they had acted unknowingly, and that Rockfashion was a non-commercial website. Teste continued arguing his case, and so the Rockfashion editors chose to refuse to pay the requested money.
In response, Teste put forth additional factors as evidence of guilt, one of which is the fact that one editor, Joachim Persson, openly supports and is a member of the Swedish Pirate Party. According to Persson, however, while he sympathises with the party’s view on privacy, he is against its views on copyright issues, something he has clarified previously in public blog posts which Teste had chosen to ignore.
This one case ended relatively well, but it still took all too much time and money, and there are many cases of bloggers who would rather just give up and pay the invoice immediately and without protest. There are literally hundreds of cases left to go, and there’s no seeing a stop to the business model any time soon.
Biblioteksbladet har idag med en intervju med Svenska förläggarföreningens VD Kristina Ahlinder, där hon först försöker smutskasta Piratpartiet med guilt by association och sedan försöker argumentera mot e-böcker i biblioteken, med argument lika gamla som e-böcker.
Det finns ingen kommersiell marknad idag och det måste förlagen få en chans att bygga. Varför skulle du som lånar gratis e-böcker på biblioteket överhuvudtaget vilja klicka in dig på nätbokhandeln för att köpa en e-bok?
Exakt samma argument kan föras mot bibliotek i allmänhet, och exakt samma argument användes av bokbranschen när bibliotek började dyka upp. Varför skulle någon vilja gå och handla böcker om de finns gratis på biblioteken? Jag skulle kunna sitta här och berätta varför, men svaret är egentligen irrelevant – huvudsaken är att folk gör det.
