Daesh stoppas inte med ord, men det har inte heller någon påstått

I dagarna blev det klart att svenska regeringen gör som en rad andra före dem, och officiellt börjar titulera terrororganisationen tidigare känd som IS / ISIS / ISIL som Daesh.

A member of the Islamic State in Syria and the Levant.Ordet kommer från arabiskans داعش och är en förkortning på organisationens tidigare fullständiga namn Islamiska staten i Irak och Levanten, och har växt i popularitet samtidigt som Daesh själva blivit allt tydligare med att de hatar det, främst på grund av hur ordet är snarlikt arabiskans ord för ”krossa”. De har bland annat förordat att den som använder ordet ska straffas med att få sin tunga avskuren.

I en krönika i SvD kritiseras beslutet av Ivar ”Sauron” Arpi, med en rad tokiga argument baserade antingen på missförstånd eller medvetna halmgubbar. Arpi skriver bland annat att namnet gör att vi underskattar hotet organisationen utgör, eftersom det baserar sig på det geografiska området ”i Irak och Levanten”, som Daesh redan sträckt sig bortom – han anser därför att IS (Islamiska staten) som de själva använder sedan de utropade ett världsomfattande kalifat i juli 2014, är ett bättre namn.

Här verkar Arpi själv tro på just den ordmagi och Harry Potter-ifiering han själv kritiserar regeringen för. Vem är det som bedömer Daesh styrka efter deras namn? Hur många vet ens vad Daesh betyder, eller vad IS, ISIS eller ISIL står för? På vilka sätt påverkar vad vi kallar dem hur allvarligt vi ser på dem?

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Arpi argumenterar vidare att ”[…] vi kommer inte att besegra IS genom att kalla dem Daesh. De kommer inte ta så illa upp att de tappar stridsmoralen. Så nedsättande är inget ord. Denna nästan vidskepliga tro på ordmagi är mer skadlig än konstruktiv. Om vi skulle börja kalla Ryssland för Lilla Björn skulle det knappast hjälpa oss varken militärt eller diplomatiskt.”

Här verkar Arpi om något helt missförstå syftet med namnet. Ingen som jag sett – annan än just Arpi själv – har påstått att syftet med att använda namnet Daesh är att krossa dem. Jag har inte sett någon som naivt tror att man kan krossa en terrororganisation genom att kalla dem ett skällsord.

Namnbytet fyller två syften. För det första gör det att vi använder samma namn som en massa andra länder, vilket gör det lättare att samarbeta och gör allt mer tydligt. För det andra gör det dem arga. Och att göra terrorister arga är precis det vi behöver göra. Målet med terrorism är just att genom skräck leda en befolkning att begränsa sig själva, vilket är just det som de allt för ofta lyckas med. Genom att säga, rakt ut, att vi inte tänker tolerera det, och att vi inte tänker acceptera dem för något annat än de myror de är, är vi på en god väg att lyckas i kampen mot terrorismen.

Å andra sidan vet jag inte om man kan vänta sig så mycket av den krönikör som anser att Sauron är hjälten i Sagan om ringen.

Att tro på framtiden, att tro på teknik

Med modern teknik kommer nya utmaningar och nya chanser – goda såväl som onda. Ny medicin och förbättrade odlingstekniker förlänger och räddar miljarder liv, samtidigt som vätebomber och allt dödligare vapen kan förinta mänskligheten. Bilar ledde till en enorm effektivisering av hela samhället, samtidigt som bilismen nu kräver hundratusentals liv varje år.1

Teknik kan vara fantastiskt. Teknik kan vara förödande. Och allt beror på hur vi som civilisation, vi som människor, implementerar den. Vill vi se internet som en källa för kommunikation, utbyte av information, undervisning och glädje? Eller som ett sätt att bevaka befolkningen, att styra deras tankar genom att censurera och ändra informationen som når dem, och ett sätt att leta rätt på oliktänkande med syftet att fängsla eller döda dem?

antonnordenfur-jagarpirat Med modern forskning får vi chansen att gräva oss djupare i universums absoluta grund, samtidigt som vi aldrig får sluta bry oss om varandra. Som Carl Sagan skrev – ”For small creatures such as we the vastness is bearable only through love.” Det är vi, inte tekniken, som är goda eller onda. Det är vi som fattar våra beslut, och vi som bestämmer om vi ska fatta dessa beslut baserat på kärlek, omtänksamhet, ett vurmande för personlig frihet och en tro på en bättre framtid. Eller om vi vill se varje människa som en potentiell fiende, om vi vill fängsla alla vi är oense med med målet att själva styra över vårt lilla hörn av kosmos.

Vi får aldrig fastna i att se teknik som någonting fundamentalt farligt. Vi får aldrig hamna i ett konservativt hål där vi blockerar allting nytt för att det kan bli fel. Vi måste alltid se på ny teknik med ett barns ögon, och drömma om möjligheterna. Vi måste alltid ge oss efter att göra det bästa vi kan av vår korta tid på jorden, innan vi också försvinner och blir damm på nytt.

Piratpartiet är det enda parti som faktiskt tror på framtiden. Vi ser modern teknik som verktyg som kan ta mänskligheten framåt – snarare än en bur där vi kan fängsla den. För att återigen citera Carl Sagan – ”somewhere, something incredible is waiting to be known”. Det är därför jag är pirat.

Låt oss prata om Asimov

Självkörande bilar har på väldigt kort tid gått från att vara en högtflygande fantasi till att bli en rejäl verklighet. Med Teslas nya mjukvara kör bilar nu helt själva på gator i hela världen, och antalet kommer att stiga exponentiellt de kommande åren. Det juridiska är fortfarande i en gråzon, men det är bara en fråga innan det blir helt klart – i de stora tester som genomförts har det stått väldigt klart att självkörande bilar är bra mycket säkrare än människor.

Ethical carsMen det här väcker också en fråga som börjats diskuteras nu, alldeles för sent. Vilken moral ska vi lägga på de maskiner som tar över våra vardagliga beslut? Technology Review lyfter flera problem i en väldigt intressant artikel med titeln ”Why Self-Driving Cars Must Be Programmed to Kill”. Det stora problemet är ett klassiskt etiskt dilemma – om en självkörande bil av någon anledning hamnar i en situation där den måste välja mellan att köra på och döda en grupp människor, eller att köra in i en vägg och förstöra bilen och döda föraren, vad är rätt?

Rent antalsmässigt är det att välja mellan att döda flera människor och att döda en, och det torde vara enkelt. Samtidigt skulle de flesta människor om de fick bestämma med största sannolikhet hellre döda andra än sig själv, alternativt försöka hitta en irrationell mellanlösning som riskerar att vara ännu farligare. Så bör biltillverkarna programmera bildatorn att alltid skydda så många liv som möjligt, oavsett vilka liv det är? Eller bör de programmera den att alltid försöka rädda sig själv och sin förare, oavsett kostnaden?

Men det blir såklart ännu mer komplicerat. Vad händer om självkörande bilar programmeras att i vissa sammanhang prioritera andra liv framför sin förare, och det resulterar i att fler låter bli att köpa dessa bilar, och istället kör själva – vilket i längden kostar många fler liv?

CC BY-SA Manfred Werner.

CC BY-SA Manfred Werner.

Etik är ytterst komplext, på fler än ett sätt. Alla beslut vi tar får djupa konsekvenser i många steg, och vår hjärna har utvecklats i miljarder år för att på bästa sätt kunna hantera detta. Det är därför högst problematiskt att denna etik inte automatiskt delas av de maskiner vi skapar. Detta har diskuterats i sci-fi-litteraturen i ett hundratal år, populariserat av bland andra Isaac Asimov som tog fram tre (senare fyra) lagar med syftet att reglera artificiell intelligens:

0. En robot får inte genom handling, eller underlåtelse att handla, orsaka att mänskligheten skadas.
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

Det är nu, när en allt större del av vår vardag digitaliseras och styrs av maskiner, som det är dags att börja tänka på robotetik i praktiken. Det handlar om bilar, men det handlar också om mycket, mycket mer som kan hamna i liknande situationer där teknik kan riskera människors liv. Så kan vi äntligen börja diskutera det?

Sveriges första blockeringsfall

Igår och idag ägde huvudförhandlingarna rum i Sveriges första blockeringsfall, där en fällande dom kan resultera i en ny praxis där bredbandsleverantörer får rollen som polis på nätet, med uppdraget att blockera sidor som bedöms vara medhjälp i brott, speciellt upphovsrättsbrott. Jag var på tingsrätten idag med ett gäng pirater och passade på att livetwittra från Piratpartiets konto.

Sidan som är i centrum är (förstås) The Pirate Bay, och bredbandsleverantören är Bredbandsbolaget. Det finns en rad anledningar för varför det hela är en dålig idé, men här är några highlights:

1. Blockeringen vore helt ineffektiv, och slösar därför bara på resurser

Det vi sett i de länder som redan provat denna typ av blockering är att det helt enkelt inte fungerar. Blockeringen kostar – inte minst i att den kräver en stor rättegång – och har absolut ingen effekt. Den som vill fildela kommer att fortsätta fildela, och är sidan blockerad hittar man helt enkelt sätt att kringgå det. Det är inte svårt.

2. Bredbandsleverantörer får enorm makt över internet 

Genom att ge bredbandsleverantörer det här ansvaret får de också genom praxis ett ansvar att ständigt agera polis på nätet. Plötsligt är det en bredbandsleverantör, inte en rättegång, som bestämmer om en sida är olaglig. Utöver det öppnar det också upp ytterligare för att bredbandsleverantörer baserat på sina kommersiella intressen eller sina ideologiska åsikter blockerar eller saktar ned sidor de inte gillar – ett stort hot mot nätneutralitet, en värld där internet kan se olika ut beroende på hur mycket pengar du har och var du bor.

3. Riktiga problem riskerar att bagatelliseras istället för att tas på allvar

Det faktum att blockeringen inte fungerar gör också att det bagatalliserar riktiga problem, eftersom man har idén om att det räcker att blockera. Om vi använder ineffektiva metoder för att hantera lagbrott skapas antingen en falsk trygghet, eller så tappas respekten för lag och polis. Bägge är hemskt dåliga.

4. Det öppnar en farlig praxis för andra sidor

Sist men inte minst, och någonting Bredbandsbolagets försvar tog upp under rättegången – om vi börjar med Pirate Bay, var ska det då sluta? Det finns gott om sidor som bryter mot lagen i någon grad, speciellt när vi pratar om upphovsrätt. Vill Bredbandsbolaget kan de använda samma argumentation för att stänga ned Facebook, där det finns tusentals bilder som laddats upp utan tillstånd. Eller random politisk blogg. Ett partis webbsida. Eller WikiLeaks.

Så är det värt det? Vad har vi att vinna på det?

27 november släpps domen.

Bild av Elin Andersson.

Öppna era ideologiska kompass

I mitt senaste inlägg nämnde jag i förbifarten att jag ibland kan komma överens med kommunister. Låt mig skriva om det till ”socialister”, och låt mig prova. Det här inlägget är till er – Henrik Brändén, Lannistersex, och alla andra kära socialistvänner jag har.

Henrik Alexandersson (Hax to his friends) parafraserar Reinfeldt i en bloggpost rörande den pågående flyktingkrisen, och får en del mothugg av Johannes Westlund. Jag går lite off topic från Johannes svar, men måste ge mig in på något de två inläggen påminner mig om, något jag känt klia i mig sedan en tid tillbaka, rörande vad bland andra Hax skrev om för över ett år sedan – ”Demokrati, generell välfärdsstat och öppna gränser – det sägs att man bara kan välja två.”

Som någon som står nära Hax politiskt (galet höger libertarian / anarkokapitalist) landar jag också på samma ställe som jag tror Hax landar på – att det som måste bortprioriteras är välfärden. Jag är i grunden kraftigt positiv dels till demokrati men speciellt till idén om öppna gränser – jag ser fri rörlighet som en oerhört viktig rättighet, och undantag bör endast ske när du genom att resa skadar en annan person eller hens ägodelar. Och jag är i grunden mot statlig välfärd och för ett på riktigt solidariskt system där vi kan hjälpa varandra utan tvång. Det sagt gillar jag att förtydliga att jag är pragmatiker, och att jag inte ser någon större vinst i att radikalt vaska välfärdsstaten på en natt, innan vi byggt upp de skyddsystem som krävs i form av bland annat ett stärkt civilsamhälle som klarar sig utan skattefinansierade bidrag. But I digress.

På Hax blogg den senaste tiden har jag läst något som jag även läst från en hel del andra högerdebattörer, och det är att vi redan nu, i och med ökad invandring och en växande polarisering i migrationsdebatten, hamnat vid ett vägskäl där vi redan nu måste fatta ett annat beslut än det utopiska. Att benet som ska falla på kort sikt inte är välfärden, eftersom det skulle orsaka en sådan plötslig meltdown i samhället, utan de öppna gränserna – de vi inte ens öppnat på riktigt än. Med andra ord – minimera invandringen, eller håll den i alla fall så låg som den är idag.

Låt oss för en stund ignorera det faktum att vi tänker olika ideologiskt (jag vet att det aldrig fungerar när jag skriver så, men jag måste fortsätta försöka, för hur ska vi annars förstå varandra?). Jag är höger, du kanske är vänster. Jag vill vaska välfärden, du kanske vill stärka den. Vi struntar i det ett par minuter, och vi hanterar istället en kris tillsammans.

Jag skräms av det faktum att Sverige sedan decennier tillbaka drivs av politiska värderingar som står så rakt emot mina. Men det finns viktigare saker att hantera just nu. Jag är beredd att vänta med min frihet ett par år (jag har det faktiskt rätt nice trots världens högsta marginalskatt) mot att vi hjälper lite. Mot att vi faktiskt satsar lite extra och hjälper de som behöver hjälp, trots att det kan vara tungt. Rent krasst, vad vi än tycker om det lever vi idag i ett socialistiskt samhälle där enorma delar av varje medborgares inkomst tas av staten för att finansiera det våra representanter i Stockholm tycker är viktigt. Och det minsta vi kan göra då är att använda dessa system för att hjälpa i den pågående flyktingkrisen.

Så höj min skatt. Och använd den för att rädda liv.

Och när det är hanterat kan vi vaska välfärden.

PS. Och hela grejen med att invandrare och flyktingar på grund av andra värderingar och system skadar oss som redan bor här med sin blotta existens?1 Kom igen, Hax, jag vet att du är liberal. Du kan fan bättre än att komma med sådana skitargument som bemötts sedan John Lockes tid. Den som begår ett brott ska straffas för det. Oavsett ursprung. Punkt slut. DS.

Debatt 101 – cannabis, veganism och rasbiologi

Det är få saker jag stör mig lika mycket på som när någon helhjärtat stödjer min åsikt, men argumenterar för den med helt felaktiga argument.

Inte att de inte håller med mig om varenda steg mot argumentet, alltså. Jag kan komma överens med kommunister om vilka företag vi ska bojkotta trots att vi inte är överens om exakt varför vi ska bojkotta dem. Nej, det jag stör mig på är när någon håller med mig ideologiskt hela vägen men tvunget ska ta fram ett logiskt felaktigt argument på vägen dit.

veganism-out-of-hereDet finns två riktigt bra exempel – cannabis och veganism. Jag är en stolt förespråkare av både cannabislegalisering och av veganism – men många ur de grupper som håller med mig tenderar också att presentera urbota korkade argument, speciellt när de ska börja dra in medicin i det hela.

Låt oss göra det enkelt, och låt oss för en kort stund helt förbise vad du som läser själv tycker om dessa två ämnen. Det enda som, enligt min ideologiska kompass, krävs för att argumentera för cannabislegalisering är att det inte skadar någon annan än brukaren, och att det därför bör vara upp till var och en att stoppa precis vad hen vill i sin egen kropp.1 Och det enda som, i min mening, krävs för att argumentera för veganism är att det är fel att skada andra varelser mer än vad som behövs för att själv leva ett drägligt liv.

Problemet uppstår när diverse cannabis- och veganismförespråkare går bortom dessa argument, som i grunden är baserade i moral och filosofi, och istället drar in betydligt mer komplexa frågor. Det är vanligt att som del av en debatt om cannabis höra påståenden om hur växten kan bota cancer,2 och det är precis lika vanligt att i en debatt om veganism höra påståenden om hur veganer lever längre och bättre liv och att människan ”egentligen inte är till för att äta kött”.

rasbiologi-bushkvinna-apaMan kan tänka att argumentationsfelet uppstår när förespråkaren väljer att ta till ett argument som de inte själva studerat klart utan bara förutsätter stämmer för att de hörde det någonstans, men det är faktiskt inte ens så enkelt. Argumentationsfelet uppstår när förespråkaren väljer att gå bortom de principer med vilka hen började, och väljer att ta till någonting mer.

Ibland är det väldigt lockande att, som del av en argumentation, presentera en väldigt lång rad olika argument. Tyvärr blir resultatet i princip alltid att kvantitet väljs framför kvalitet, och att de argument som är någorlunda starka försvagas av de som går att slå hål på. Du öppnar också upp för att tvingas utvärdera din ståndpunkt om argumenten motbevisas, någonting de flesta inte är beredda att göra. Vad händer när det står helt klart att cannabis inte alls botar cancer? Slutar du förespråka det då? Eller går du vidare till nästa argument? Om du gör det senare, så har du gjort fel hela tiden.

Ett avslutande exempel presenterades av Steven Novella på podcasten The Skeptic’s Guide to the Universe, och tog upp hur vissa antirasister argumenterade för lika värde genom att arbeta för att motbevisa de rasbiologiska semistudierna som i sin tur försökte vissa att svarta var dummare eller mindre moraliska än vita.

Så låt oss öppna Pandoras ask. Om det visar sig, trots all nuvarande forskning, att mörkhyade människor är något mindre intelligenta än ljushyade – betyder det att rasism blir okej?

Det fantastiska övervakningssamhället

Jag lever enorma delar av mitt liv i en Sony-telefon med Android. Jag skriver det här blogginlägget inloggad i Google Chrome. Hade inte min Chromebook varit på lagning hade jag antagligen skrivit det i den. Jag handlade nyss mat med mitt Ica-kort. Alla dessa saker låter företag som Sony, Google och Ica övervaka vartenda steg jag tar. Och jag gör det helt frivilligt.

Någonting jag ofta brukar ta upp när jag diskuterar övervakning är hur det finns en väsentlig skillnad mellan att låta någon (Google, Facebook, Ica, Espresso House, vad som helst) spåra dig efter att du skrivit ett avtal med dem1 och att påtvingas övervakning vad du än säger – som fallet är med exempelvis svenska FRA eller amerikanska NSA, som spårar dig vare sig du vill det eller ej, utan att du egentligen kan göra någonting åt det. Men att säga att det är en väsentlig skillnad där det ena är okej men det andra inte är det är också en extrem förenkling.

De riktiga problemen uppstår när dessa system – även när de började som helt frivilliga – börjar bli normen till den grad att du sticker ut när du inte hänger med. Har du inte Facebook? Trist, då kan du inte delta i skolan på samma sätt. Vill du inte registrera dig hos Google? Trist, då kan du inte få någon jobbmail, vi använder Gmail. Har du inte ett konto på en fysisk bank, utan använder dig helt av kontanter eller en kryptovaluta, trots att du följer alla lagar och betalar skatt? Jobbigt, då får du inte lön och du utreds nästan omedelbart för misstänkt skattebrott. Och det är du, bara du, som ska bevisa att du inte är galen eller kriminell. Det är ju du som sticker ut.

Det finns många saker som får dig att sticka ut som en suspekt medborgare, bara för att du lever lite annorlunda än oss andra. Bara för att du inte följer normen. Och med allt det här som listats pratar vi inte ens om alla de enorma fördelar som används för att få folk att registrera sig och låta sig bli spårade – allt det som får de flesta som i början vägrar att förr eller senare ge med sig. Alla kundbonussystem och allt annat som underlättar min vardag varje dag, där det enda jag betalar med är min egen själ och mitt eget privatliv.

I Kina har det nyligen lanserats ett helt nytt övervakningssystem – ett system där olika uppgifter om dig samlas in och låter skapa en kreditvärdighet som sedan kan användas av olika företag. I grunden är det samma system som används över i stort sett hela världen, inklusive Sverige, för att se en individs kreditvärdighet. Men det är så mycket snabbare, och så mycket mer effektivt. Det kinesiska systemet är otroligt effektivt och otroligt praktiskt, i alla fall om du råkar vara rätt person. Om du däremot sticker ut lite – om du hänger med fel människor, om du inte följer normen och flyttar runt mycket eller om du har ovanliga projektanställningar snarare än en fast anställning – då är det allt annat än smidigt. Då har du grävt dig in i ett djupt hål, vad du än tycker om det. Och det finns ingen utväg.

Tyvärr.

Du sticker ut.

Hejdå.

Den fria marknaden och offentliga utrymmen

Ett andra inlägg med lite ändrade åsikter finns att beundra här.


 

Det vrålas en hel del om Sverigedemokraternas senaste reklamutspel i Stockholms tunnelbana nu. Tyvärr blir debatten snabbt högst polariserad, och det som hörs är främst två åsikter – att just SD inte ska få ha reklam i tunnelbanan eftersom de har vidrig politik, och att alla ska få ha reklam utan att befolkningen i stort kan göra något åt det.

Det som lätt missas, även om det börjat få visst utrymme nu av bland andra Oisín Cantwell, är att inte alls tillåta politisk reklam i tunnelbanan.

Jag är en stark förespråkare av den fria marknaden, och anser också att företag ska få föra reklam i princip hur de vill på sin egen mark. I fallet SL har vi däremot en helt annan situation då det faktiskt är Stockholms invånare som, genom landstinget, kan sätta krav på hur verksamheten bedrivs. Jag ser inga som helst problem med att sätta krav på vilken reklam som tolereras, så länge det hela görs konsekvent.

Att helt förbjuda reklam i tunnelbanan är i min mening inte görbart, helt enkelt för att reklamen är en enorm inkomstbringare som sänker SLs kostnader och som i tur sänker kostnaden på resor i tunnelbanan.1 Att däremot förbjuda politisk reklam är däremot fullt görbart. Vi måste dock också förstå vad det faktiskt innebär – politisk reklam är inte bara reklam från politiska partier, utan även en hel del annat som syftar till politisk förändring. Det är fackförbund, djurrättsorganisationer, hbtq-organisationer, och mycket mer.

Är det det vi vill, och i så fall varför? Jag skulle argumentera att det är rätt väg att gå, helt enkelt för att tunnelbanan är ett offentligt utrymme där hundratusentals människor varje dag i princip måste resa för att ta sig fram i Stockholm, och de bör då inte heller tvingas på politisk propaganda när de reser – i alla fall inte av ett företag som finansieras av deras egna skattepengar.

Det går att föra samma argument för att stoppa även kommersiell propaganda, men jag skulle säga att det inte alls är lika allvarligt när det handlar om enkla, kommersiella budskap som när det gäller något så viktigt som att bestämma vilka som leder vårt land. Jag ogillar även tanken att ha kommersiell reklam i offentliga utrymmen som finansieras med skattemedel, men ser inte alls lika stora problem med det – i alla fall inte stora nog för att det ska vara värt den ekonomiska förlusten.

Inte görbart? Som Cantwell påpekar, fram till 1988 tillät inte SL över huvud taget politisk eller religiös reklam. Så, mja, görbart. Gör det.

Hur lyckas partiledarna vara så gudomligt tråkiga?

Jag var på väg att skriva en analys av Anna Kinberg Batras tal, men insåg att det var omöjligt utan att antingen upprepa det mesta jag sade om Annie Lööfs tal, eller att analysera i stort sett alla partiledare. So here goes – hur lyckas partiledarna vara så gudomligt tråkiga? – inte så mycket en talanalys utan snarare en genomgång av det nuvarande politiska läget.

Annie Lööf (Centerpartiet)

Centerns Annie Lööf lyckas stå ut som en av de få starka personligheter i svensk toppolitik just nu – engagerande, personlig, och lagom kontroversiell. Även om jag har en hel del kritik mot vad hennes liberalism faktiskt innebär har hon på relativt kort tid lyckats få upp Centern på tapeten som ett tydligt politiskt alternativ, och det  är det som saknas i de flesta andra.

Stefan Löfvén (Socialdemokraterna)

Jag förstår inte Stefan Löfvén. Alls. Det fungerar bara inte. Han kanske är en skicklig förhandlare politiskt, men som en extern figur har han inga pluspoäng i min bok. Han missar helt både att lyckas vara en slipad, skicklig, professionell politiker, och för den delen att vara en relaterbar mysfarbror (någonting S lyckats bra med historiskt). Mest av allt är han bara gudomligt tråkig och frustrerande.

Ebba Busch Thor (Kristdemokraterna)

Som jag sade häromdagen – om jag skulle få i uppdrag att fixa KDs fallande siffror och ge dem lite nya väljare (eller sina gamla tillbaka) skulle jag nog tillsätta en person i stil med Ebba Busch Thor. Hon är helt klart en annan personlighetstyp än Göran Hägglund, med annat fokus och andra idéer, och främst av allt betydligt mer konservativ och hårdare. Men samtidigt tror jag det är precis vad KD behöver. KD har om och om igen tappat sitt existensberättigande, och jag tror att det de behöver för att inte bli helt värdelösa är att bli mer konservativa och mer hårda, någonting Busch Thor hanterar ganska bra. Där finns det väljare, även  om politiken suger.

Jimmie Åkesson (Sverigedemokraterna)

Här har vi den andra tydliga utstickaren som verkligen gör sitt jobb och förtjänar sin plats, och som klarar av att vara allt annat än tråkig. Och det säger jag trots att jag verkligen avskyr hans konservativa, orealistiska och omänskliga politik. Han lyckas göra precis lagom mängd människor förbannade för att få extremt mycket mediaspel hela tiden, samtidigt som en skrämmande stor del av befolkningen älskar honom för det. Det är precis vad som behövs i en partiledare, och det är någonting som saknas i de andra partierna.

Gustav Fridolin och Åsa Romson (Miljöpartiet)

Återigen – så himla tråkiga. Den stora skillnaden  mellan de två är att Fridolin håller sig till att vara en tråkig politiker och aldrig väcker någon som helst kritik – helt enkelt för att ingen orkar lyssna – medan Romson tar steget längre och gör fel på sätt som får andra att reagera och  bli arga. Det hade  varit en bra sak, om det inte vore för att en stor del av de som blir arga är hennes egna väljare. När miljöpartister reagerar så negativt på så mycket som deras språkrör gör är någonting fel. För resten av befolkningen är hon antingen frustrerande eller tråkig. Inte bra.

Anna Kinberg Batra (Moderaterna)

Kinberg Batra lyckas sticka ut med att synas och väcka förtroende, men har samma fel som högerpolitiker haft länge i svensk politik – hon är maskinisk och svår att relatera till, någonting som hennes företrädare Reinfeldt fick arbeta hårt med att bryta. Hennes tal i Almedalen idag var speciellt i sin första halva väldigt rak i språket, och det var inte förrän slutet som man började höra några som helst känslor. Många väljare, speciellt inom högern, föredrar visserligen någon som kan tala rakt och direkt och utan några vidare känslor, men jag tror inte det räcker för att få en  majoritet – för majoriteten är hon bara, återigen, tråkig. Oavsett rakheten  i budskapen.

Jonas Sjöstedt (Vänsterpartiet) 

Sjöstedt har inte hållit sitt almedalstal än, men jag kan recensera hans generella stil i alla fall. Sjöstedt är partiledaren som Socialdemokraterna skulle ha haft – lugn, mysfarbrorig, rakt på sak, tar ingen skit. Men han fungerar i mina ögon inget vidare för Vänsterpartiet, som för att synas behöver någon mer kontroversiell och någon som vågar skrika lite. På den fronten fungerar inte Sjöstedt, även om han hade fungerat i det betydligt lugnare Socialdemokraterna, som kör på att ta ansvar snarare än att stå på barrikaderna och skrika – en bild som V kommer att ha svårt att skaka av sig, och som jag inte heller tror att V borde skaka av sig om de vill stiga över 6-8% i opinionsmätningarna.

Jan Björklund (Folkpartiet)

Björklund behöver försvinna. Folkpartiet tas steg för steg i ruinens brant, och det faktum att Björklund för varje år känns allt tröttare, tråkigare och mindre idérik gör det inte bättre. Folkpartiet har, likt KD, lyckats göra sig av med hela sitt existensberättigande. Från att ha kört på liberalism (och förlorat det fokuset till Centern) har de rört sig allt mer in på att vara skolexperterna, någonting som börjar likna en parodi på sig själv. Deras enda väg ut är att göra sig av med Björklund och hitta en ny nisch som en ny partiledare kan driva – kanske som  det auktoritära försvarspartiet som verkar saknas allt mer när rysshotet kommer närmare och Natofrågan blir större. Snälla Björklund, använd ditt almedalstal till att spela ut en ännu snyggare avgång än Hägglund gjorde!

Allt det här är egentligen tankar om hur bra de olika ledarna är för sina olika partier, oberoende av vad jag sedan tycker om  partierna och deras politik. Så med dessa ord, vilka gör sitt parti den största tjänsten?

  1. Jimmie Åkesson – om  han försvinner imorgon är jag otroligt nyfiken på vad som händer med SD. Han har tagit dem väldigt högt, och jag vet inte vem som kunnat göra det bättre.
  2. Annie Lööf – hon har lyft C från ett skitparti till ett parti att räkna med, och hon är nästan en tydligare alliansledare och statsministerkandidat än Anna Kinberg Batra.
  3. Anna Kinberg Batra – hon har helt klart problem, speciellt vad gäller att vara relaterbar, men hon har stor potential. Jag är väldigt nyfiken på att se hur hon växer som talare till valet 2018, då hon har en riktig chans att bli statsminister.
  4. Ebba Busch Thor – precis det KD behöver just nu för att bli lite kontroversiella och sticka ut, även om det innebär att fokusera på politik som går rakt emot mina värderingar. Syns mycket mer än en ledare för ett så litet parti förtjänar.
  5. Jonas Sjöstedt – känns som att han är i fel parti, men fungerar och drar det inte ned i avgrunden i alla fall. Jag är mest nyfiken på hur han kan få V att göra någonting nytt som får dem att synas igen, om det någonsin händer.
  6. Gustav Fridolin / Åsa Romson – tråkiga, kontroversiella för sina egna väljare, lyckas inte alls få fram sin politik i media, speciellt som regeringsparti vilket de inte alls  verkar axla bra. Kompetensnivån här är skrämmande låg.
  7. Stefan Löfvén – som sagt, jag förstår inte alls hur han ska kunna väcka något förtroende utan att drastiskt ändra hela sin stil.
  8. Jan Björklund – det är nästan orättvist att placera Björklund sist, då det enda som Löfvén gör bättre är att han i alla fall syns – vilket inte är speciellt svårt om man är statsminister. FP behöver förnyas, och Björklund behöver bytas ut. Nu.

På plats i Visby – lite tidigt

Nu är jag i Visby och blickar ut över Almedalen! Och innan ni hinner säga något, ja, jag vet att Almedalsveckan börjar först på söndag. Men jag är lite tidig!

Från idag (torsdag) fram till på söndag kommer jag att tälta med Ung Pirat Friluftsliv, som efter att en efter en fick förhinder eller ändrade planer blev till jag, Fabian och Johannes. Jag och Fabian drog hit i morse och sitter nu på Almedalsbiblioteket och jobbar innan vi drar vidare ut i den groteskt gotländska vildmarken (eller stranden, vad vet jag), Johannes kommer senare ikväll och framåt lördag-söndag börjar allt fler pirater ansluta.

Från och med söndag är det en helvecka av representation som gäller, men representation som mest av allt handlar om att prata med dels andra pirater, dels random makthavare och annat trevligt folk. Dussintals seminarier, mingel, och andra evenemang, och när jag försökt välja har fokuset legat på evengemang om infrastruktur, integritet, kultur, forskning, och större samhällsutveckling. Säga vad man vill om Almedalen, men det finns många människor att träffa och mycket att lära sig.

Under veckan kommer jag både försöka blogga, och försöka spela in lite videoklipp. Men vi får se hur det går. Nu ska jag sitta i ett tält i några dagar. Vi hörs, internet!