99 dagar med ett försprång

1920x1200_3Idag är det 99 dagar kvar till EU-valet den 25 maj 2014, och Piratpartiet har ett enormt försprång som, om vi använder det rätt, låter oss behålla våra två mandat i Europaparlamentet samt utöka det med ett till.

Hur då? Vi har ju bara 1.5 % i opinionsmätningarna, och de flesta tidningarna skriver om oss som att vi är på väg ut?!

Ja, precis så ja. De flesta tidningar skriver om oss. Och det är däri vårt försprång ligger. Vi står inför ett av de tråkigaste valen i Sveriges historia, till och med mätt efter EU-mått –  de flesta inte bryr sig alls om vad som händer i det här valet. Vi står inför ett val där FI ligger en bra bit under oss i mätningarna, och där SD ligger runt 5-6 % och alltså kommer in med ett mandat, men inte gör en lika stor succé som många fruktar att de gör i riksdagsvalet.

Vi står inför ett val där det är vi som är intressanta. Och det börjar redan märkas. Men det bör ändå vara klart att det är ett försprång, inte en direkt vinst – vi måste självklart arbeta, vi måste ta tag i det och vi måste arbeta, hårdare än någonsin förut.

99 dagar kvar. Nu kör vi.

Valårets första skoldebatt

IMG_67419118199217I måndags var jag på skoldebatt, förhoppningsvis den första av många under valåret. Det var en förvånansvärt positiv upplevelse med trevlig diskussion om sakfrågor, dock tyvärr lite väl fokus på statistikkastande mellan de två blocken, någonting som de tyvärr är alldeles för vana vid. Någon i debatten påpekade till och med hur korrupt till synes skadeslös statistik kan vara, men sekunden efter fortsatte samma prat istället för fokus på sakfrågor.

De representanter som dök upp var från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Piratpartiet, Centerpartiet, Folkpartiet, och Moderaterna. Miljöpartiet skulle ha kommit men dök inte upp, och både Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Feministiskt initiativ hade inte möjlighet att dyka upp. Det blev alltså jag för Piratpartiet som både debattmässigt och fysiskt satt mellan de två blocken.

Det var fyra förutbestämda områden som diskuterades en efter en, där partierna först fick förklara sin politik, följt av en kort debatt sinsemellan samt frågor från publiken. Områden var kommunikation, arbetslöshet, skola, och invandring.

Under kommunikation diskuterade de flesta tåg, medan Piratpartiet fokuserade på övervakningen av digital information. Vi kom också in på en folkpartistisk kommentar om övervakning istället för människor i äldrevården, och där fick Piratpartiet vara hjältar och få många nickade leenden i publiken när jag förklarade vikten av riktiga människor som bryr sig.

Arbetslösheten är en enorm fråga för bägge block, men där fokuserade jag ändå en hel del på vikten av utbildning, och möjligheten för äldre arbetslösa att återgå till skolan om de vill och behöver.

Under skola fokuserade jag en hel del på att återinföra möjligheterna för de som bor utanför EU att återigen få komma hit och utbilda sig, med möjlighet att då också få bo kvar här när de är klara. Vi började också prata om segregeringen i skolor, varpå jag slog ett slag för PP Linköpings lokalpolitik om att minska segregeringen i nybyggnaden av bostäder.

När vi kom in på invandringen började förstås alla partier kritisera de frånvarande SD och slå varandra på ryggen. Jag gav mig istället in på att kritisera hur restriktiv invandring dessa partier lett, där det finns massor med människor som skickas tillbaka till sina hemländer för att dö, speciellt HBT-personer.

All in all tyckte jag det var väldigt lyckat, och vi fick en fin chans att etablera oss som ett seriöst alternativ med en bra och breddad politik. Det här är en debatt med frågor som vi nästan aldrig kunde svara på för bara några år sedan, så det var otroligt kul att faktiskt kunna besvara dem nu.

Ser fram emot många fler debatter framöver, både om rikspolitik som denna samt om EU-politik!

Hur vi vinner valet – en personlig målsättning

1469816_10201086210258509_2087012480_n2014 är året då Piratpartiet får förnyat mandat i Europaparlamentet, väljs in i riksdagen, och väljs in i flera kommuner och landsting runtom i Sverige. Det här är min personliga målsättningen för vad jag ska göra för att hjälpa partiet så mycket som möjligt.

Det här är mina högst personliga tankar om hur jag kommer att arbeta. Den som vill får gärna kopiera eller remixa dem för sig själv. En del mål är mer långsökta än andra, men inga är omöjliga och alla är mer möjliga ju mer tid som läggs på dem.

Mitt arbete kommer under året vara tredelat. Jag ska:

  1. Arbeta strategiskt i partistyrelsen för att se till att partiet går framåt i hela landet.
  2. Arbeta som kandidat till riksdagen och EU-parlamentet samt som innovationspolitisk talesperson för att uppmärksamma våra frågor i media.
  3. Arbeta för att Piratpartiet ska lyftas så mycket som möjligt i Östergötland och speciellt Linköping.

Detta ska göras genom följande delmål. De som pågår nu eller är avklarade är gröna, övriga är röda. Jag kommer att uppdatera den här listan varje vecka i nya blogginlägg.

  • Linköping:
    • Anordna regelbundna träffar för att hålla igång aktivism i Linköping.
    • Ringa runt till alla medlemmar i PP Linköping.
    • Kontakta alla Linköpings skolor för att påminna om att ta med oss på skolbesök.
    • Varje vecka sätta upp minst tjugo affischer i Linköping.
    • Varje vecka dela ut minst femtio flygblad i brevlådor i Linköping.
    • Få till ett bra kommunprogram med resten av medlemmarna.
    • Få ihop en bra kommunlista med resten av medlemmarna.
  • Östergötland:
    • Dyka upp på norrköpingspiraternas träffar när jag har tid.
    • Starta upp lokal aktivism i Mjölby, med UP-förening och, om underlag finns, PP-förening.
    • Starta upp lokal aktivism i Motala, med UP-förening och, om underlag finns, PP-förening.
    • Starta upp lokal aktivism i Åtvidaberg, med UP-förening och, om underlag finns, PP-förening.
    • Starta upp lokal aktivism i Finspång, med UP-förening och, om underlag finns, PP-förening.
  • Sverige:
    • Delta på lokala träffar runtom i landet och hjälpa till att stimulera aktivism.
    • Planera strategiskt arbete med partistyrelsen.
    • Hjälpa till i mailgruppen genom att svara på email Piratpartiet får, minst två gånger i veckan.
    • Skriva minst en insändare eller debattartikel i veckan och skicka in till lokalmedia eller riksmedia.
    • Göra regelbundna utspel, minst ett i månaden, som innovationspolitisk talesperon.
    • Blogga regelbundet om piratfrågor och min aktivism för att uppmuntra andra.
  • Internationellt:
    • Bidra med en artikel i veckan till Pirate Times för att stimulera internationell uppmärksamhet och aktivism.

Jag tror det var det mesta. Listan lär utökas framöver. Det är en himla massa, ja, och jag kommer att lägga många timmar och mycket jobb på det. Men det kanske också blir värt det.

Vad ska du göra för att hjälpa Piratpartiet vinna valet?

Piratpartiet och skoluniform

Piratpartiet beslutade hösten 2012 att ”eleven ska vara fri att själv välja sin klädsel i skolan, så länge den inte skapar hinder för undervisningen.”

Jag har förstått att en del tolkat beslutet som att det enbart handlar om kommunal skola, men de allra flesta jag pratat med tolkar det som jag gör – det rör all skola.

Medan jag är mot skoluniform i kommunal skola, ser jag inte syftet med att förbjuda den i friskolor, där eleven själv kan välja att gå eller inte gå. Om en skola vill ha strikta klädkrav bör det vara upp till skolan, och om detta inte uppskattas av eleverna och / eller föräldrarna visas detta istället genom att eleverna inte går till den skolan.

Jag tror på en marknadsekonomi, och så länge vi har friskolor (vilket är en separat diskussion) torde dessa också följa marknadsekonomin, till den grad de fortsätter att följa de statliga krav som krävs för att de ska ge eleverna en säker miljö och en bra utbildning. Om en friskola väljer att göra det till sin grej att spela Led Zeppelin i högtalarna bör det vara upp till dem. Om de väljer att måla alla väggar blå bör det vara upp till dem. Om de väljer att kräva alla elever att ha på sig vissa kläder bör det vara upp till dem. Precis som med all marknadsekonomiska företag kan de som inte gillar detta rösta med plånboken, vilket i friskolefallet är att gå till en annan skola.

Jag gick själv på friskolan Internationella Engelska Skolan från årskurs 6 till 9. IES var precis vad jag behövde under en tid när jag hade svårt att fokusera på skolan och hellre ville spela datorspel eller läsa manga – de var strikta, noggranna och hade förhållandevis höga krav. De hade inte skoluniform, men var strikta med klädkraven och hade en lång lista på vad som inte var acceptabelt. Flera gånger var jag tvungen att låna en tröja i skolan för att den jag haft med mig var för provokativ. Jag var okej med detta, eftersom skolan varit mitt och mina föräldrars val. Efter högstadietiden valde jag istället ett mycket slappare gymnasium där jag kunde ta hand om mig själv, och nu skulle jag aldrig stå ut med motsvarande klädkrav på universitetet eller på en arbetsplats. Nyligen blev jag ombedd att ta på mig skor i en hotellobby, vilket jag ansåg var fel inte för att jag inte höll med om klädkraven, utan för att det inte var förspecifierat över huvud taget – om ett hotell eller restaurant eller skola vill ha klädkrav är det helt upp till dem, så länge det är förbestämt så att kunder kan nyttja marknadsekonomin för att protestera om de vill.

Det motargument jag hört är att vissa kommuner har så dåligt med kommunala skolor att eleverna måste gå i friskolan, och att de då inte har valet. Så ser det säkert ut i vissa skolor, men är då lösningen att tvinga friskolan att ändras? Jag skulle säga att en mycket bättre lösning är att göra de kommunala skolorna tillräckligt många, tillräckligt stora och tillräckligt bra, så att friskolorna alltid förblir ett extraval för de elever som vill.

Konkreta politiska åtgärder för feminism

Innan du läser vidare och irriterar dig på att jag använder ordet ”feminism” och inte ”jämställdhet” – Göran Widham sammanfattade detta jättefint i en bloggpost. Läs den först.

För en tid sedan skrev jag en artikel om feminism och varför det är en viktig politisk rörelse i 2013 års Sverige. Där sammanfattade jag några av de största problem som kvinnor möter i dagens Sverige:

Vi lever i en kultur där det är okej att kalla en tjej knullbar. Där det är okej att kalla någon en hora för att hon gillar sex. Där det är okej att skämta om att hon ska sticka tillbaka till köket. Det är universellt – i skolvärlden, i föreningsvärlden, i företagsvärlden. Jag har suttit på möten där kvinnor helt hoppats över i talarlistan. Jag har i min smala bekantskapskrets fyra vänner som blivit våldtagna, och av dem är en majoritet inte öppna med det för att de är övertygade om att de fick skylla sig själva.

Men jag skrev också det stora problemet när vi politiker försöker lägga oss i detta:

Problemet med 2013 års jämställdhetsdebatt är att allt är väldigt rent på pappret – det finns inte längre lagar som bestämmer kvinnors klädsel eller begränsar deras rättigheter. Det är inte längre en strid om lagar, utan om någonting som är mycket jobbigare att förändra – kultur.

I många och långa diskussioner med partikamrater har jag fått höra att det inte finns någonting politiken kan göra för att göra vårt samhälle mer jämställt, just på grund av detta. Det är helt åt skogen fel. Politik handlar om mycket mer än att skriva lagar – det handlar till exempel om att debattera och diskutera för att vända åsikter (någonting vi i Piratpartiet gör nästan uteslutande), och det handlar även om att lägga om resurser och planera statlig verksamhet.

Så vad kan vi göra, rent konkret?

Psykisk ohälsa

2013-03-18 15.44.25Psykiska problem som depression drabbar idag kvinnor betydligt mer än män, bland annat som resultat av postpartumdepression som inte drabbar män (det är oklart om exempelvis ojämställdhet i samhället eller krav ställda på kvinnor också inverkar). Psykisk ohälsa är ett extremt problem idag, som dels kräver många liv i självmord, och förstör ännu fler liv när offren tappar all vilja för jobb, skola och socialt liv. Psykisk ohälsa leder ofta även in i missbruk av mer eller mindre tunga droger, vilket både kräver och förstör liv i sin egen makt.

Vi behöver riva bort det stigma som finns kring bland annat depression och andra mentala sjukdomar, behöver informera bättre om mental ohälsa och dess negativa effekter, och behöver uppmuntra fler att söka hjälp så tidigt som möjligt. Detta är ett väldigt konkret exempel på någonting som behövs för  alla grupper i samhället, men speciellt för kvinnor som idag är de som drabbas värst av bland annat depression. Att arbeta mot psykisk ohälsa hjälper också enormt efter bland annat våldtäkter och sexuella övergrepp, som nästan uteslutande drabbar kvinnor.

Detta gäller inte heller enbart depression. Många andra mentala problem, exempelvis allvarliga ätstörningar som anorexia och bullemi, drabbar kvinnor mycket värre och mer frekvent än de drabbar män.

Lägga om polisresurser

Jag skrev i min förra artikel om att jag har fyra kvinnliga vänner som någon gång i sitt liv blivit våldtagna. I tre av fyra fall valde hon att anmäla till Polisen. I två av dessa tre fall lades förundersökningen ned nästan omedelbart. I det sista fallet som gick bortom förundersökning friades våldtäktsmannen trots vad jag tyckte verkade vara väldigt fällande bevis.

whatiwaswearingJag är inte juridiskt utbildad, så jag ska inte kommentera på individfallens slutliga utkomst. Det jag däremot gärna kommenterar på är det faktum att förundersökningar läggs ned trots så otroligt allvarliga brott, där det i flera fall fanns flertalet vittnen, där mannen vid ett av fallen erkände sexuella övergrepp. Jag kan inte se att detta är någonting annat än dåliga prioriteringar, där Polisen inte anser att våldtäkt är tillräckligt allvarligt för att ges en ordentlig rättegång.

Enskilda poliser agerar ofta exemplariskt vad gäller dessa saker. När en nära vän hade en man krypa ned i hennes tält när hon sov på en festival var Polisen där nästan omedelbart, tog hand om henne och pratade länge och väl med henne om polisanmälan, vad som kunde göras och så vidare. Men vad poliserna på plats gör är mindre relevant för hur allt går till i slutändan, hur polisanmälan tas omhand och hjälpen som fås efteråt.

Vi behöver ett fungerande rättsväsende som prioriterar allvarliga problem som våldtäkter, sexuella trakasserier och andra brott mycket högre än de gör idag. Ett rättsväsende som tar dessa brott på allvar, som tar hand om offren och som sköter sitt jobb.

Detta var två rent konkreta förslag.

Två förslag på slag vi kan slå för samhället, för mänskligheten, för alla, oavsett kön. Två förslag som samtidigt hjälper oss att att bekämpa sexismen, hjälper oss besegra symptomen på kort sikt och orsakerna på lång sikt. Hjälper oss slå ett slag för de mest drabbade.

Vad är dina förslag?

Så jag tog om the Political Compass

I november förra året tog jag the Political Compass för första gången, och nu idag bestämde jag mig för att ta om det. För den som inte vet är Political Compass ett onlinetest för att se vart man hamnar på en tvådimensionell politisk skala, där den vertikala dimensionen är auktoritär-frihetlig och den horisontella är klassisk vänster-höger.

Förra gången klassades jag som vänsterliberal, och det gjorde jag även denna gång, en smula längre vänsterut men i stort sett likadant.

crowdgraphpng

 

Under testet får du i princip svara på en serie påståenden, där du antingen ”håller med fullständigt”, ”håller med”, ”inte håller med”, eller ”fullständigt inte håller med”. (OT: varför har inte svenskan ett ord för ”disagree”?) Påståenden skiftar i sin neutralitet, från exempelvis ”what’s good for the most successful corporations is always, ultimately, good for all of us” till ”abortion, when the woman’s life is not threatened, should always be illegal”.

Det största problemet med testet i min mening är att det är otydligt vilken skala det rör sig om – när frågor ställs om huruvida rika beskattas för mycket, så är det otydligt om de menar i ens eget land, i exempelvis USA, eller överlag i hela världen. Det finns även ett par tvetydiga påståenden som ”An eye for an eye and a tooth for a tooth”. Jag svarade enligt originalsyftet med begreppet – bestraffa aldrig någon mer än vad den förtjänar, exempelvis genom att döda någon som ”bara” stulit. Men många tolkar den säkert som den vanliga missuppfattningen, att den menar att man måste betala tillbaka lika mycket som förtjänas.

Vissa påståenden är uppenbara. Självklart säger jag nej till exempelvis att ”vissa sorter ska hålla sig för sig själva” eller att ”första generationens invandrare kan aldrig integreras in i ett samhälle”. Men en del är betydligt svårare, som ”no broadcasting institution, however independent its content, should receive public funding”. Jag är emot public service, men samtidigt är jag för statligt stöd till kultur. Var går gränsen? Hur kan jag antingen hålla med eller inte hålla med om en så komplex fråga? Detsamma återkommer i många andra. På påståendet att ”krig som går emot internationell lag är ibland försvarbart” höll jag med, eftersom jag förstår att myteri ibland är behövligt för att fälla en tyrann. Men betyder det att jag håller med om 99 % av alla fruktansvärda krig där ute? Nej, självklart inte.

Det är ett komplext och tvetydigt test, men det kan vara kul att se ungefär var man hamnar.

Patriarkatet som reser sig ur skuldens askor

Det vita patriarkatet föll. Kvinnor fick rösträtt, svarta fick sitta var de ville i bussen, bögar fick gifta sig. Plötsligt såg vi kvinnor på VD-poster, en svart man blev amerikansk president, och homosexuella höll hand på gatorna.

Vi vann. Grattis, Sverige. Grattis, världen.

Vi vann.

Men sen ser vi tillbaka på blodet och striden och mörkret och döden, sen ser vi framåt mot stridsfältet som väntar oss, och vi inser att vi inte alls har vunnit. Vi slog ned en barnsoldat, men framför oss står fortfarande resten av armén, redo att fortsätta slåss. Och vi är trötta.

Det har börjat förekomma en allt vanligare tro att feminismen i Sverige är död. Att den förtjänar att vara det. Att det är en fluga som surrade upp någon gång på 1900-talet, att den gjorde sitt och dog ut. De vann kriget, och kvar står några stollar och slåss mot väderkvarnar.

Allt vanligare ser jag någon förklaga sig på de verkliga striderna som finns kvar för feminismen – lika lön, rätt till sin kropp, rätt till preventivmedel och abort, rätt att yttra sig öppet utan att dömas, rätt att inte våldtas eller misshandlas – och jag ser att denna person sänks ned som om den slåss mot stråhattar.

Screenshot från Facebookkonversation.

Väldigt få i Sverige säger sig vara emot jämställdhet. Samtidigt finns alldeles för många som vägrar kalla sig ”feminist”, för att ”kvinnor ska inte ha större rättigheter än männen”. Nej, men det är inte det det handlar om. Kvinnor är diskrimenade mot i Sverige idag. Problemet med 2013 års jämställdhetsdebatt är att allt är väldigt rent på pappret – det finns inte längre lagar som bestämmer kvinnors klädsel eller begränsar deras rättigheter. Det är inte längre en strid om lagar, utan om någonting som är mycket jobbigare att förändra – kultur.

Vi lever i en kultur där det är okej att kalla en tjej knullbar. Där det är okej att kalla någon en hora för att hon gillar sex. Där det är okej att skämta om att hon ska sticka tillbaka till köket. Det är universellt – i skolvärlden, i föreningsvärlden, i företagsvärlden. Jag har suttit på möten där kvinnor helt hoppats över i talarlistan. Jag har i min smala bekantskapskrets fyra vänner som blivit våldtagna, och av dem är en majoritet inte öppna med det för att de är övertygade om att de fick skylla sig själva.

Du behandlas annorlunda om du inte har en kuk. Du är mindre värd om du har bröst och en fitta. Det är den bistra verkligheten vi lever med i 2013 års Sverige.

Det har blivit allt vanligare att falla tillbaka på en fråga om skuld. När kvinnokämpar som ovan reser några av de verkliga problem kvinnor lider av idag, antar alltid någon genast att det är hans fel, att han anklagas och att han ska avrättas för sina brott mot mänskligheten.

Jag förstår känslan. Jag är själv en heterosexuell vit man uppvuxen i övre medelklassens Sverige. Jag vet hur det är att ha vunnit det genetiska och sociologiska spelet och vara tursammast i världen. Att känna att det är fel att klaga, att känna att när någon mindre tursam klagar så är det vi som gjort fel. Jag har själv gått och varit förbannad över feminister som kallat mig för ett djur. Men på samma sätt vet jag att det finns män som är idioter, det finns piratpartister som är idioter, det finns linköpingsbor som är idioter – den som tror att alla dessa kan klumpas ihop enkelt och utan vidare har helt enkelt fel.

Screenshot-13

Det är inte män som är problemet, och ingen sann feminist tror heller det. De som det är fel på är de som behandlar dig olika beroende på vilket kön du har. Det är de som är våra fiender. Det är den kulturen som vi måste förändra. Alla som vill ha lika rättigheter för alla människor, stå tillsammans för en gångs skull.

Res inte patriarkatet genom din skuld. Det är inte du som är nedtryckt. Kom och hjälp oss krossa patriarkatet, och låt det ligga nere.

Bortom public service

Piratpartiets partiledare Anna Troberg bloggar i dagarna om partiets ställning om public service.

Vår ställning i frågan är väldigt minimalistisk, någonting som jag gladeligen tar skulden för då jag satt och röstade ned nästan alla potentiella ställningstaganden i frågan när partistyrelsen föreslog en proposition om det till partiets höstmöte 2012. Jag lade motyrkandet att partiet ska vilja att public service gradvis avskaffas, vilket även det röstades ned.

Piratpartiet är idag internt överens om att public service ska finansieras av en avgift ”som tas upp samtidigt som skatt men går direkt till verksamheten, utan att ta vägen genom regeringen och dess årliga budgetprocess” (läs mer). Det är en bra lösning så länge vi har public service – som det ser ut idag är alla som ens har en smartphone eller dator skyldiga att betala TV-avgift, men en stor andel gör det inte. Det finns ingen anledning att inte ha det som en obligatorisk avgift för alla.

Min ställning är att public service borde avskaffas. Min kompromiss är att reformera public service ganska radikalt.

images

Vi behöver inte auktoritär media som inte är oberoende


I korta drag tjänar public service inte längre ett syfte i en tid då mediamarknaden är så bred som den är idag – både på TV, men också i exempelvis fysiska tidningar och på internet. Troberg begränsar på sin blogg detta argument aningen simplistiskt till ”De fyller ingen funktion när nätet finns”, och bemöter det med att vi på nätet utsätts för en stor andel riktad marknadsföring, någonting som mycket väl kan ske med ideologiska frågor:

Det är inte hela världen när det handlar om ett mysigt sitta vid datorn-plagg. Det skulle vara lite mer oroväckande om det handlade om ideologiska frågor, om politik, om val. Hur fria val har vi om den tankevärld som presenteras för oss är en specialdesignad chimär just för oss?

Det stämmer mycket väl, men lösningen är allt annat än att skapa / låta existera en auktoritär kanal som vi förutsätter alltid tala sanning för oss, för vårt eget bästa. Som Troberg själv erkänner i samma artikel är det en myt att vi någonsin kommer att få helt objektiv media. SVT kommer alltid att riskera att vara lite tillböjd, någonting vi har gott om exempel på. Journalister är människor med egna åsikter, och hur mycket de än försöker att inte låta det påverka deras journalistik kommer det alltid att göra det.

Det vi borde göra för att kombatera riskerna att luras på internet, är att undervisa bättre i kritiskt tänkande, och helt enkelt utvärdera allt vi läser. Det sista vi bör göra är att peka på public service och säga att vi ska lita på dem.


1001

Public service kan fortsätta vara noggrann om det privatiseras

Det bästa argumentet Troberg framför är att public service-media överlag är mer seriösa med sin journalistik:

I de kontakter jag har med media upplever jag dock att public service lägger ner mer tid på att kolla bakgrundsfakta, intervjua fler inblandade, etc. De gör helt enkelt ett tämligen gediget arbete som jag ibland upplever att de privata aktörerna inte ger sina medarbetare möjlighet att göra även om de skulle vilja. Jag tolkar det som att det faktum att man inte är beroende av annonsintäkter skapar bättre möjligheter för fördjupning.

Jag tror dock inte att detta behöver vara ett direkt resultat av att det är just public service. Snarare har exempelvis SVT ett gott rykte som en seriös kanal som är noggranna och gör sitt jobb. Om de vore på den fria marknaden, skulle det vara det starka argumentet för att locka t
ill sig kunder som ville ha just seriös och noggrann journalistik. Det är just avsaknad av detta som gör att jag väldigt sällan läser exempelvis Expressen och Aftonbladet – de erbjuder inte den seriösa journalistik jag är ute efter, och då svarar jag med att inte köpa deras produkt.

Detta är en marknadsföringsstrategi som SVT gott skulle kunna behålla om de privatiserades, och många skulle säkert fortsätta att köpa deras produkt och därigenom ge dem råd och möjlighet att sälja den. Om det är dyrare att tillverka en seriösa produkt skulle de kunna ha ett dyrare pris, eller så skulle de kunna arbeta mer med att skaffa en större publik som alla betalar lite mindre – exakt det de gör idag genom att göra sig tillgängliga i fler medier med SVT Play. Det jag beskriver här är precis så de skulle kunna göra som en kommersiell kanal i en fri marknad – det finns ingen anledning för dem att vara statligt finansierade.

Public service är inte en samhällstjänst att likställas med sjukvård eller skola

Trobergs argument mot just det ovanstående stycke handlar om är:

Om man betraktar public service som ren underhållning, så förstår jag det här argumentet. Men, jag betraktar public service mer som en samhällstjänst, jämställd med skola och sjukvård. Det är något vi alla tjänar på att ha.

Det är ett svårt argument just för att det faller tillbaka på ren prioritering. Jag stödjer skola och sjukvård som skattefinansierade samhällstjänster för att de krävs för att kunna ge medborgare stabila liv, för att dessa ska leva och vara lyckliga och dessutom bidra till samhället. Både skola och sjukvård uppfyller dock väldigt specifika syften – skola är till för att undervisa en person tillräckligt för att hen ska kunna leva och bidra när hen växer upp, och sjukvård är till för att hålla personer vid liv och välmående, mentalt och fysiskt.

Vad är syftet med public service? Syftet med public service, som jag förstår det och som jag tror att Troberg håller med mig om, är att delge information och underhållning. Att informera om aktuella nyheter, samhällsinformation, allmänkunskap och, till en del eller en annan, ren och skär underhållning.

Det som skiljer denna samhällstjänst från sådana som sjukvård och skola är att syftet redan uppfylls till stor del av andra källor. Den samhällsutbildning du får genom att se på SVT eller lyssna på SR borde du få i skolan. Den underhållning du får (t ex Melodifestivalen eller filmer) är redan mycket tillgängligt, antingen gratis eller billigt, genom exempelvis TV, internet eller böcker. De nyheter du får genom public service kan du få genom mängder av andra kanaler. Självklart kan det vara av varierande kvalitet eller seriositet, men du får grunden.

Om vi ska fortsätta jämföra med andra samhällstjänster – allt public service ger dig kan du redan få billigt genom andra vägar, men det som du får genom sjukvård eller skola är mycket unikt för just dessa samhällstjänster. Ingen kommer att ge dig ens halvkvalitativ vård eller halvdagar i skola utan att ta saftigt betalt för det, eller utan att förvänta någonting i retur. När det gäller det public service ger oss, kan vi få just det genom andra källor som redan finns tillgängliga, utan användning av public service.

Public service har uttjänat sitt syfte. Släpp det, och låt den fria marknaden ta över.

Med i ”20 Minuter” om fildelning och The Pirate Bay

I förra veckan var jag med på talkshowen 20 Minuter, som anordnades av studenter vid Kaggeholms Folkhögskola, och pratade om fildelning och The Pirate Bay. Under talkshowen är det också med en låt av några fantastiska musiker. Det ligger uppe på YouTube.

Tankar dagen efter – om vinst, förfall, hat och kärlek

 

Dagen efter. Saker börjar lugna sig.

Eller, nej, saker lugnar sig inte. Det är en lögn. Saker kommer inte att lugna sig på ett bra tag, och det är en bra sak.

Men det börjar komma någon slags förståelse. Jag, och jag tror med mig mina kollegor både i partistyrelsen och i partiet, börjar acceptera vad vi inte kan ändra och börjar leta oss till det vi kan ändra.

Vi börjar bli irriterade. Vi börjar bli arga. Vi börjar få en oanad stridslysta.

Igår fick jag ta emot uppemot ett par dussintal arga mail, facebookmeddelanden och liknande, för att jag ens vågade påpeka att jag inte tycker att styrelsen är feg om den väljer att klippa Pirate Bays kablar om en vecka. Jag har blivit ombedd att avgå, har kallats ovärdig min position, har blivit kallad förrädare. Ett par av dessa meddelanden har kommit från människor som jag länge sett som mina nära vänner. Det gör mer ont än den värsta stämningen. Igår var den värsta dagen i mitt liv. Igår var dagen när jag insåg vad människor kan bli när de rädda.

Men jag har också fått massor med stöd. Jag har pratat nästan oavbrutet det senaste dygnet med Wanja, Paula, Adam, Izzie, och massor med andra vänner. Jag älskar er alla. Jag har läst bloggposter som gett mig tårar. Igår var den bästa dagen i mitt liv. Igår var dagen när jag insåg vad människor kan bli när de står förenade.

Det är just det vi behöver just nu. Att stå förenade. Vi har en gemensam fiende, och i tumultet verkade en del glömma det igår. Låt oss inte göra samma misstag någonsin igen, och låt oss aldrig mer glömma att vi står tillsammans, ett parti, mot en fiende som går att besegra.

Oavsett om Pirate Bays kablar klipps eller ej, så är det här ett enormt hot mot en ideell politisk rörelse och dess representanter. Det är oförlåtligt. Slåss inte för Pirate Bay. Slåss för Piratpartiet.