Öppna era ideologiska kompass

I mitt senaste inlägg nämnde jag i förbifarten att jag ibland kan komma överens med kommunister. Låt mig skriva om det till ”socialister”, och låt mig prova. Det här inlägget är till er – Henrik Brändén, Lannistersex, och alla andra kära socialistvänner jag har.

Henrik Alexandersson (Hax to his friends) parafraserar Reinfeldt i en bloggpost rörande den pågående flyktingkrisen, och får en del mothugg av Johannes Westlund. Jag går lite off topic från Johannes svar, men måste ge mig in på något de två inläggen påminner mig om, något jag känt klia i mig sedan en tid tillbaka, rörande vad bland andra Hax skrev om för över ett år sedan – ”Demokrati, generell välfärdsstat och öppna gränser – det sägs att man bara kan välja två.”

Som någon som står nära Hax politiskt (galet höger libertarian / anarkokapitalist) landar jag också på samma ställe som jag tror Hax landar på – att det som måste bortprioriteras är välfärden. Jag är i grunden kraftigt positiv dels till demokrati men speciellt till idén om öppna gränser – jag ser fri rörlighet som en oerhört viktig rättighet, och undantag bör endast ske när du genom att resa skadar en annan person eller hens ägodelar. Och jag är i grunden mot statlig välfärd och för ett på riktigt solidariskt system där vi kan hjälpa varandra utan tvång. Det sagt gillar jag att förtydliga att jag är pragmatiker, och att jag inte ser någon större vinst i att radikalt vaska välfärdsstaten på en natt, innan vi byggt upp de skyddsystem som krävs i form av bland annat ett stärkt civilsamhälle som klarar sig utan skattefinansierade bidrag. But I digress.

På Hax blogg den senaste tiden har jag läst något som jag även läst från en hel del andra högerdebattörer, och det är att vi redan nu, i och med ökad invandring och en växande polarisering i migrationsdebatten, hamnat vid ett vägskäl där vi redan nu måste fatta ett annat beslut än det utopiska. Att benet som ska falla på kort sikt inte är välfärden, eftersom det skulle orsaka en sådan plötslig meltdown i samhället, utan de öppna gränserna – de vi inte ens öppnat på riktigt än. Med andra ord – minimera invandringen, eller håll den i alla fall så låg som den är idag.

Låt oss för en stund ignorera det faktum att vi tänker olika ideologiskt (jag vet att det aldrig fungerar när jag skriver så, men jag måste fortsätta försöka, för hur ska vi annars förstå varandra?). Jag är höger, du kanske är vänster. Jag vill vaska välfärden, du kanske vill stärka den. Vi struntar i det ett par minuter, och vi hanterar istället en kris tillsammans.

Jag skräms av det faktum att Sverige sedan decennier tillbaka drivs av politiska värderingar som står så rakt emot mina. Men det finns viktigare saker att hantera just nu. Jag är beredd att vänta med min frihet ett par år (jag har det faktiskt rätt nice trots världens högsta marginalskatt) mot att vi hjälper lite. Mot att vi faktiskt satsar lite extra och hjälper de som behöver hjälp, trots att det kan vara tungt. Rent krasst, vad vi än tycker om det lever vi idag i ett socialistiskt samhälle där enorma delar av varje medborgares inkomst tas av staten för att finansiera det våra representanter i Stockholm tycker är viktigt. Och det minsta vi kan göra då är att använda dessa system för att hjälpa i den pågående flyktingkrisen.

Så höj min skatt. Och använd den för att rädda liv.

Och när det är hanterat kan vi vaska välfärden.

PS. Och hela grejen med att invandrare och flyktingar på grund av andra värderingar och system skadar oss som redan bor här med sin blotta existens?1 Kom igen, Hax, jag vet att du är liberal. Du kan fan bättre än att komma med sådana skitargument som bemötts sedan John Lockes tid. Den som begår ett brott ska straffas för det. Oavsett ursprung. Punkt slut. DS.

Debatt 101 – cannabis, veganism och rasbiologi

Det är få saker jag stör mig lika mycket på som när någon helhjärtat stödjer min åsikt, men argumenterar för den med helt felaktiga argument.

Inte att de inte håller med mig om varenda steg mot argumentet, alltså. Jag kan komma överens med kommunister om vilka företag vi ska bojkotta trots att vi inte är överens om exakt varför vi ska bojkotta dem. Nej, det jag stör mig på är när någon håller med mig ideologiskt hela vägen men tvunget ska ta fram ett logiskt felaktigt argument på vägen dit.

veganism-out-of-hereDet finns två riktigt bra exempel – cannabis och veganism. Jag är en stolt förespråkare av både cannabislegalisering och av veganism – men många ur de grupper som håller med mig tenderar också att presentera urbota korkade argument, speciellt när de ska börja dra in medicin i det hela.

Låt oss göra det enkelt, och låt oss för en kort stund helt förbise vad du som läser själv tycker om dessa två ämnen. Det enda som, enligt min ideologiska kompass, krävs för att argumentera för cannabislegalisering är att det inte skadar någon annan än brukaren, och att det därför bör vara upp till var och en att stoppa precis vad hen vill i sin egen kropp.1 Och det enda som, i min mening, krävs för att argumentera för veganism är att det är fel att skada andra varelser mer än vad som behövs för att själv leva ett drägligt liv.

Problemet uppstår när diverse cannabis- och veganismförespråkare går bortom dessa argument, som i grunden är baserade i moral och filosofi, och istället drar in betydligt mer komplexa frågor. Det är vanligt att som del av en debatt om cannabis höra påståenden om hur växten kan bota cancer,2 och det är precis lika vanligt att i en debatt om veganism höra påståenden om hur veganer lever längre och bättre liv och att människan ”egentligen inte är till för att äta kött”.

rasbiologi-bushkvinna-apaMan kan tänka att argumentationsfelet uppstår när förespråkaren väljer att ta till ett argument som de inte själva studerat klart utan bara förutsätter stämmer för att de hörde det någonstans, men det är faktiskt inte ens så enkelt. Argumentationsfelet uppstår när förespråkaren väljer att gå bortom de principer med vilka hen började, och väljer att ta till någonting mer.

Ibland är det väldigt lockande att, som del av en argumentation, presentera en väldigt lång rad olika argument. Tyvärr blir resultatet i princip alltid att kvantitet väljs framför kvalitet, och att de argument som är någorlunda starka försvagas av de som går att slå hål på. Du öppnar också upp för att tvingas utvärdera din ståndpunkt om argumenten motbevisas, någonting de flesta inte är beredda att göra. Vad händer när det står helt klart att cannabis inte alls botar cancer? Slutar du förespråka det då? Eller går du vidare till nästa argument? Om du gör det senare, så har du gjort fel hela tiden.

Ett avslutande exempel presenterades av Steven Novella på podcasten The Skeptic’s Guide to the Universe, och tog upp hur vissa antirasister argumenterade för lika värde genom att arbeta för att motbevisa de rasbiologiska semistudierna som i sin tur försökte vissa att svarta var dummare eller mindre moraliska än vita.

Så låt oss öppna Pandoras ask. Om det visar sig, trots all nuvarande forskning, att mörkhyade människor är något mindre intelligenta än ljushyade – betyder det att rasism blir okej?

Oh no, vårt kulturarv! #pippigate

Idag läste jag om hur SVT fixat till Pippi Långstrump-filmen i den nya DVD-releasen så att en del rasistiska scener ändrats om för att passa 2010-talet.  Jag spelade upp videon de hade för att se hur den nya scenen blir. Kajsa som satt mittemot utbrister ”vad var det ens de ändrade?”

Ja, det är typ så det är. Folk reagerar som att vårt kulturarv brinner och att filmerna är förstörda för all framtid. Det enda som hänt är en snygg redigering där ordet ”neger” faller bort när Pippi snackar om sin pappa, och folk gnäller som om Greedo skjöt först.

Resultatet blir att jag kommer att kunna känna mig bekväm med att visa fantastiska Pippi Långstrump för mina framtida barn. Och hur påverkar det egentligen de som av en eller annan anledning vill se den gamla versionen? Inte alls. Leta upp en gammal VHS som säljs på vilken loppmarknad som helst för en femma, eller ladda ned rullen på TPB.

En del agerar som att SVT förbjuder kultur. Det handlar om allt annat. Den dagen SVT försöker lagföra visningar av filmer med koloniala skällsord, då tänker jag också klaga. Men tills dess kan vi väl skaffa lite bättre prioriteringar?

Vårt kulturarv brinner inte. Men det får man väl inte säga i det här jävla PK-landet.

Antirasism och antiabort

SDs kampanj.

SDs kampanj.

Innan jag drar igång med min lilla finurliga tankegång – kom inte härifrån och tro att jag menar att antiabortrörelsen och antirasismrörelsen är av samma grupp, eller att jag försöker koppla ihop dem. En är till för att förstöra människors liv, en är till för att rädda dem. Men läs på.

I respons till Sverigedemokraternas kampanj ”Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där” lanserades en kampanj där man kunde göra avatarer med texter som ”Om mamma stannade där, då hade jag inte funnits här”. Kampanjens syfte (som jag tolkade den) var att belysa allt det positiva som kommit från invandring, och hur så många vanliga människor skulle bli lidande av Sverigedemokraternas filosofi. Vissa tog det väldigt direkta resultatet – hade de stannat i en krigszon hade de inte överlevt. Många som deltog var andra eller tredje generationens invandrare, och pekade på hur de inte hade blivit till om deras släktingar stannat kvar.

Bilden jag gjorde.

Bilden jag gjorde.

Jag gillade kampanjen, stenhårt, och kvällen innan valdagen släppte jag min egen iteration, ”om de stannat där, då hade jag inte funnits där”, med koppling till min situation för några år sedan då ett självmordsförsök stoppades av två personer som råkade vara invandrare – om de stannat där, då hade jag inte funnits här.

Men sen tänkte jag till. Och jag insåg att det kampanjen syftar till är exakt samma argument som använts i årtionden för att göra abort förbjudet. Det finns hundratals människor som i insändare, bloggar, debatter och annat argumenterat att om deras föräldrar genomfört abort hade ju de inte funnits där. Hade Jungfrun Maria genomfört abort hade inte Jesus fötts. Och så vidare in absurdum. Gör vi exakt samma sak nu, med en invandringsdebatt som fallit till ”hade min farmor inte flytt Libanon hade jag inte fötts”?

Jag tror det finns en viss problematik, och tyvärr tror jag det riskerar att spela i händerna på de vi vill kritisera med kampanjen, precis som med flera andra kampanjer i antirasismrörelsen. Samtidigt tror jag det finns en viss poäng med det, och det är att poängtera att det faktiskt finns positiva saker som kommer från invandringen – även om de är helt slumpmässiga resultat av ett komplext system. Jag vet ärligt talat inte. Jag är förvirrad.

Nationaldagen

I natt sov en man från Etiopien över hos mig, och jag satt i tystnad när han berättade om första gången han reste från sitt hemland till Sverige. Hur det kändes som att komma till himlen. Hur allt var perfekt här. Hur det var två olika världar. Jag kände mig bortskämd och var glad för hans skull att han fick den chansen många från hans hemland, och från många andra länder, saknade. Chansen att komma till Sverige.

Jag är glad att bo i Sverige. Jag vet att en majoritet av världens befolkning lever och dör i fattigdom, under hårt arbete och med brist på näringsrik mat och rent vatten. Och när jag är utomlands, även i Europa, känner jag en skarp kontrast i kulturen och atmosfären – jag är mer hemma i Sverige. Kulturellt liksom etniskt och juridiskt, visst är jag svensk.

Men ändå.

När jag skulle gå hem från jobbet igår frågade min arbetskamrat hur jag skulle fira nationaldagen. Det blev en sån där pinsam tystnad när jag smått arrogant svarade ”det finns väl inget riktigt att fira?”

Och det finns ingenting att fira.

Jag är glad att ha växt upp i en familj som alltid haft pengar att kunna ge mig häftiga leksaker, datorer och kläder. Jag vet att en majoritet av världens befolkning inte har den lyxen, och jag har haft många vänner som levt upp utan dessa saker.

Jag skulle aldrig få för mig att träffas med andra i min samhällsklass och fira detta. Det skulle ärligt talat kännas vidrigt mot de med mindre tur. Det skulle vidareutveckla det vi-och-dom-samhälle som redan finns. Och i ärlighetens namn gör nationalismen exakt samma vidriga sak.

national

Ovanstående är ett av exemplen från dagens facebookfeed som visar på den svartvita synen på nationaldagen:

Antingen är du hypernationalist som spelar Ultima Thules version av Du gamle du fria medan du reser flaggan och äter jordgubbar vars saft skvätter i ansiktet på alla svältande utlänningar.

Eller så hatar du allt vad Sverige står för och firar nationaldagen med att skälla ut dina grannar medan du bränner en flagga.

Det är inte riktigt så enkelt. Som så mycket annat är det mer komplicerat än så. Jag firar inte nationaldagen, och min globala världssyn får mig lite illamående när jag ombeds ge en flagga salut. Jag anser att kungahuset är en antidemokratisk skymf. Jag vill riva landets gränser. Jag tycker att medborgarskap är en rasistisk kvarleva som måste dö.

Men jag älskar Sverige. Jag är glad att bo här. Jag tycker om den interna atmosfären och kulturen och jag känner mig hemma. Jag är glad att ha varit född här. Jag är glad att vi har ett förhållandevis demokratiskt system med ganska starka rättigheter, även om det finns en del kvar att göra.

national2

Kan vi vara glada utan att fira? Kan vi vara lyckliga som vi är utan att känna oss bättre, utan att vara överlägsna? Kan vi uppskatta vår omgivning utan att det gör oss till rasister?

Låt oss försöka.

Piratpartiet Feministerna

Pirater, låt oss prata feminism.

Igen? Har vi inte fått nog? Jag har babblat så mycket redan, och det har andra också.

Nej, jag har inte fått nog, för vi har fortfarande många som står mig mycket nära ideologiskt och politiskt som vägrar kalla sig feminister, som kritiserar mig när jag kallar mig feminist, eller blir arga när jag säger att Piratpartiet är ett klart feministiskt parti. Det är ett problem.

I all ärlighet är inte detta problem så mycket att folk inte är feminister (det är ett separat problem vi tar i ett annat inlägg). Problemet jag pratar om är snarare grundad i rädslan för ordet feminist.

För mig är det hela väldigt enkelt – Piratpartiet är ett feministiskt parti helt enkelt för att vi är för mänskliga rättigheter för alla, någonting som är omöjligt utan feminism. Av samma anledning är vi mot rasism och för HBTQ-rättigheter. Problemet kritikerna har med detta är att feminism är exkluderande – varför just kvinnors rättigheter, varför inte jämställdhet för alla?

Jag pratade en hel del om detta i ett tidigare inlägg och ska inte upprepa mig. Men sammanfattningen är denna: feminismen står inte för att kvinnor ska ha en högre ställning en män, står inte för någon bild av ena könet som mer värt, eller någon annan av dessa halmgubbar. Det feminismen står för är att kvinnorna för en gångs skull ska få samma rättigheter som männen, någonting som de saknar idag.

När Opassande idag skrev ett inlägg om huruvida Piratpartiet är feminister såg jag den här kommentaren, som är ett bra exempel på problemet jag vill belysa:

Om PP skulle skriva in att det är ett feministiskt parti så skulle jag inte kunna stödja partiet längre. Anledningen till det är att jag upplever feminism som ideologi som en mycket autkoritär ideologi där den enskildes rättigheter och friheter väldigt lättvindigt kan åsidosättas och människor behandlas olika för att försöka få en statistisk “vinst” i samhällsstrukturförändring mellan man och kvinna.

Alla feminister är förstås inte så. Inom feminismen finns det ju allt ifrån dom som helt enkelt bara vurmar för jämlikhet men ändå väljer att kalla sig för feminister, till dom som hatar och hotar mot “antifeminister” och jämställdister som vurmar för jämliket. Längst ut på feministskalan finns dom radikala manshatarna och dom som gillar SCUM.

Självklart finns feminister som är kompletta svin. Men är verkligen någon som kallar sig pirat rätt person att kasta undan en hel ideologi för några rötägg? Vi romantiserar gärna piraterna, men i ärlighetens namn var 1700-talets sjörövare liksom 800-talets vikingar rejäla svin som motsätter sig de principer Piratpartiet har.

Det är larvigt att ta upp detta, för vi kan ju vara annorlunda. Det finns ju folk av olika slag i alla ideologier. Det finns hemska nazister, kommunister, kristdemokrater, konservativa, liberala, pirater och feminister. Är det nog för att vi ska kasta undan namnet? Självklart inte. Vi måste bry oss om den underliggande ideologin, vad den betyder, och inte vad en minoritet tror att den betyder. Feminism är inte att hata män. Feminism är att kämpa för kvinnors rättigheter.

Vill jag byta partinamn till Piratpartiet Feministerna? Nej, självklart inte. Jag tycker partiets fokus bör ligga där det är – på integritet, kultur och kunskap, med flera utstickande områden och ett principprogram som tydligt ställer oss för allas lika rättigheter. Men varje gång vi vägrar kalla oss feminister säger vi bara att vi bryr oss mer om vår image hos en liten minoritet, än vi bryr oss om de mänskliga rättigheter vi borde stå för.

Pirater, låt oss prata feminism.

Ja, igen. Och låt oss fortsätta prata om det precis som vi fortsätter prata om både antirasism och HBTQ-rättigheter. Låt oss fortsätta prata om det tills vi faktiskt har vunnit.

Patriarkatet som reser sig ur skuldens askor

Det vita patriarkatet föll. Kvinnor fick rösträtt, svarta fick sitta var de ville i bussen, bögar fick gifta sig. Plötsligt såg vi kvinnor på VD-poster, en svart man blev amerikansk president, och homosexuella höll hand på gatorna.

Vi vann. Grattis, Sverige. Grattis, världen.

Vi vann.

Men sen ser vi tillbaka på blodet och striden och mörkret och döden, sen ser vi framåt mot stridsfältet som väntar oss, och vi inser att vi inte alls har vunnit. Vi slog ned en barnsoldat, men framför oss står fortfarande resten av armén, redo att fortsätta slåss. Och vi är trötta.

Det har börjat förekomma en allt vanligare tro att feminismen i Sverige är död. Att den förtjänar att vara det. Att det är en fluga som surrade upp någon gång på 1900-talet, att den gjorde sitt och dog ut. De vann kriget, och kvar står några stollar och slåss mot väderkvarnar.

Allt vanligare ser jag någon förklaga sig på de verkliga striderna som finns kvar för feminismen – lika lön, rätt till sin kropp, rätt till preventivmedel och abort, rätt att yttra sig öppet utan att dömas, rätt att inte våldtas eller misshandlas – och jag ser att denna person sänks ned som om den slåss mot stråhattar.

Screenshot från Facebookkonversation.

Väldigt få i Sverige säger sig vara emot jämställdhet. Samtidigt finns alldeles för många som vägrar kalla sig ”feminist”, för att ”kvinnor ska inte ha större rättigheter än männen”. Nej, men det är inte det det handlar om. Kvinnor är diskrimenade mot i Sverige idag. Problemet med 2013 års jämställdhetsdebatt är att allt är väldigt rent på pappret – det finns inte längre lagar som bestämmer kvinnors klädsel eller begränsar deras rättigheter. Det är inte längre en strid om lagar, utan om någonting som är mycket jobbigare att förändra – kultur.

Vi lever i en kultur där det är okej att kalla en tjej knullbar. Där det är okej att kalla någon en hora för att hon gillar sex. Där det är okej att skämta om att hon ska sticka tillbaka till köket. Det är universellt – i skolvärlden, i föreningsvärlden, i företagsvärlden. Jag har suttit på möten där kvinnor helt hoppats över i talarlistan. Jag har i min smala bekantskapskrets fyra vänner som blivit våldtagna, och av dem är en majoritet inte öppna med det för att de är övertygade om att de fick skylla sig själva.

Du behandlas annorlunda om du inte har en kuk. Du är mindre värd om du har bröst och en fitta. Det är den bistra verkligheten vi lever med i 2013 års Sverige.

Det har blivit allt vanligare att falla tillbaka på en fråga om skuld. När kvinnokämpar som ovan reser några av de verkliga problem kvinnor lider av idag, antar alltid någon genast att det är hans fel, att han anklagas och att han ska avrättas för sina brott mot mänskligheten.

Jag förstår känslan. Jag är själv en heterosexuell vit man uppvuxen i övre medelklassens Sverige. Jag vet hur det är att ha vunnit det genetiska och sociologiska spelet och vara tursammast i världen. Att känna att det är fel att klaga, att känna att när någon mindre tursam klagar så är det vi som gjort fel. Jag har själv gått och varit förbannad över feminister som kallat mig för ett djur. Men på samma sätt vet jag att det finns män som är idioter, det finns piratpartister som är idioter, det finns linköpingsbor som är idioter – den som tror att alla dessa kan klumpas ihop enkelt och utan vidare har helt enkelt fel.

Screenshot-13

Det är inte män som är problemet, och ingen sann feminist tror heller det. De som det är fel på är de som behandlar dig olika beroende på vilket kön du har. Det är de som är våra fiender. Det är den kulturen som vi måste förändra. Alla som vill ha lika rättigheter för alla människor, stå tillsammans för en gångs skull.

Res inte patriarkatet genom din skuld. Det är inte du som är nedtryckt. Kom och hjälp oss krossa patriarkatet, och låt det ligga nere.

Sverigedemokrati, islamisering och humanism

Är islam ett stort hot för Sverige? Ja. Är religion ett stort hot? Ja. Ska invandringen minskas? Jag vet inte.

Jag har fortfarande inte fattat mig en åsikt om Sveriges invandringspolitik. Det är ett enormt avancerat system som jag inte vill ge mig in i utan att först spendera år i rad åt att läsa och studera samhälle och invandring i både ett nutida och ett idéhistoriskt perspektiv. Invandring är ett område som väldigt lätt förvrängs av statistik och kan ändras precis som du vill efter vad du tycker, och det är mycket svårt att hitta sanningen bakom det. Den som säger sig själv att den är helt övertygad efter bara dagar eller ens veckor av studier ljuger för sig själv. Anledningen till att jag inte bestämt mig är dock statistiken om vad det kostar och på vilket sätt brottslighet, arbetslöshet och andra faktorer förändras. Just invandring är ett typiskt exempel för orsak och verkan, där de som ogillar invandring och ser en ökad arbetslöshet genast drar slutsatsen att det är på grund av invandringen för att den skedde strax innan, utan att räkna med andra faktorer.

Detta till trots har jag svårt att se invandring som ett så stort problem som SD vill att det ska vara. Jag tror att invandring generellt ger mycket gott till samhället. Och mycket dåligt. Att alla människor och deras kulturer är fantastiska är en överdriven lögn, trots att den till viss del är sann. Mänskligheten mår i grunden mycket dåligt av extrem religion såsom både islam och kristendom.

Men människor mår också bra av öppna gränser. Människor mår bra av att hjälpa varandra, oavsett religion, oavsett hudfärg. Det låter cheesy men det är också sant. Jag avskyr islam liksom jag avskyr kristendom, men slänga ut dem som rabiessmittade hundar?

Ökat antal muslimer till Sverige leder inte till islamisering. Det leder till sekularisering och humanism. Vi kan redan se detta i hur tam islam i Sverige är jämfört med den i exempelvis Iran, för att inte tala om hur många muslimer som flyttar till Sverige och blir ateister, eller för den delen mindre extremt religiösa. Det finns extrema muslimer, ja, men det finns extrema kristna också, inom bland annat Livets Ord och Pingstkyrkan. Den extrema religionen i samhället är ett enormt problem, men lösningen är inte att köra ut alla religiösa på det sättet SD vill (eller rättare sagt alla religiösa som tror på Muhammed – de verkar inte ha något emot kristendom av någon anledning).

Lösningen är undervisning. Lösningen är att öka förståelsen för hur vacker vår värld är, utan att slänga in påhittade låtsaskompisar.

Och vill du tro på en gud, fine. Det får du, så länge du inte skadar någon annan eller indoktrinerar det på småbarn. Men förvänta dig inte att du får mer respekt än någon som tror att Pippi Långstrump finns på riktigt.

Bara mina tankar.

Smygrasismen börjar

Idag märkte jag eftereffekterna av SDs intåg. Idag märkte jag precis varenda invandrare jag stötte på. Varje gång en tjej med burka satte sig framför mig på bussen. Varje gång en högutbildade läkare hade lite mörkare hy eller dialekt på US. När en irakisk kvinna gick med sin barnvagn. Åtskilliga första generationens invandrare på skolan. Jag kunde inte låta bli att tänka ”vi har nu ett parti i riksdagen som inte vill ha dem här”. Och än värre, ”ser dem mig och tänker ‘är han en av dem?'”.

Jag vill inte se det som invandrarna och svenskarna på var sin sida. Jag har aldrig sett det så förut. Jag har ärligt talat skitit fullständigt i om den jag snackar med är svart eller vit eller gul eller grön. Men det börjar krypa. Frivilligt eller ofrivilligt spelar ingen roll, sakta men säkert blir det dem och vi.