167 dagar kvar till EU-valet

9 december 2013, 167 dagar kvar till EU-valet. Vad gjorde jag för Piratpartiet idag?

Idag har jag skickat in en debattartikel om övervakning, och röstat i valet till Piratpartiets riksdagslista. Jag bloggade också dels om hur jag röstar, och dels om det att jag ställer upp i valet.

Vad har du gjort idag?

Hur jag röstar i riksdagslistan

Jag tänker inte slänga upp en komplett lista över vilka jag väljer att rösta på i riksdagslistan, helt enkelt för att det är otroligt personligt, och jag baserar vilka jag röstar på i stor grad efter vilka jag fått möjligheten att lära känna. Men här följer vad jag tänkte på när jag röstade.

Personer som behöver synas utåt i valrörelsen och efter. Allra främst här har vi partiledaren, som jag verkligen hoppas blir vårt toppnamn och får ökade chanser att då synas utåt. Hon kommer även kunna arbeta heltid under valrörelsen, vilket kommer att behövas för toppnamnet.

Personer som är bra på politiskt arbete. Här syftas på de som har förmågan att diskutera, förklara, och kompromissa politiskt, vilket kommer att behövas av våra representanter i riksdagen.

Personer som arbetat hängivet och kommer att fortsätta göra det. Det behöver inte betyda att ha varit medlem länge, men det är viktigt att våra kandidater under en längre tid kämpat för våra frågor, oavsett om det skett partipolitiskt, om det skett under vår flagg, eller hur det nu är.

Personer som är bra med media. Människor som kan skriva debattartiklar, kan prata i direktsändning, kan synas.

Personer som känns som människor. Jag poängterar ständigt att vi inte är ett parti av politiker, vi är ett parti av människor. Jag vill inte ha känslokalla personer på valsedeln, jag vill ha människor som väljare kan relatera till.

Lycka till med att välja din lista.

En ickeödmjuk kandidatförklaring till riksdagslistan

Nu är då Piratpartiets omröstning till riksdagslista igång, och den håller på till natten till den 22 december. Alla medlemmar i partiet kan rösta, och mer information om hur man gör det finns här.

Jag ställer upp i år, och till skillnad från EU-listan ställer jag upp och hoppas på att komma på valbar plats. Det gör jag både för att jag faktiskt drömmer om att få sitta i riksdagen och arbeta för partiets frågor, och för att jag helt ärligt tror att jag är bland de 15-20 personer medlemmar i vårt parti som är bäst på att driva vår politik. Jag är inte den som brukar promota mig själv allt för mycket (Eller är jag det? Kanske. Jag vet inte.) men här har ni då min något ickeödmjuka kandidatförklaring.

Jag är därför glad att se att jag fått stå med på alla föreslagna listor hittills (Henrik Brändén, Jonathan Rieder Lundkvist, Jacob Hallén, Torbjörn Wester), och hoppas att jag får medlemmarnas förtroende.

Den som har några frågor är välkommen till utfrågningstråden.

Jag kandiderar till Piratpartiets riksdagslista

Härmed kandiderar jag till Piratpartiets lista för riksdagsvalet 2014. Kom gärna och ställ mig frågor i min utfrågningstråd. Läs mer om hur medlemsomröstningen kommer att gå till här. Nedan kommer lite om mig.

Jag heter Anton Nordenfur, är 21 år gammal och har nu varit aktiv i Piratpartiet och Ung Pirat i nästan exakt fem år, och under denna tid har jag engagerat mig både på lokal och nationell nivå. Just nu sitter i partistyrelsen, är innovationspolitisk talesperson, och är ordförande i Linköping.

Under 2009 var jag snäppet för ung för att rösta, och jag spenderade det med att kampanja för Piratpartiet, främst på lokal nivå. 2010 kandiderade jag till Linköpings kommunfullmäktige samt var mycket aktiv i valkampanjandet, organisationen, valsedelsdistributionen, med mera.

Sedan dess har jag omfokuserat mer till nationell nivå. 2012 valdes jag in i partistyrelsen och 2013 blev jag talesperson för innovationsfrågor. Förra helgen var jag och representerade svenska Piratpartiet på PP EU-konferensen i Aten.

Jag har god erfarenhet av media, och har representerat partiet på TV, i debatter, i debattartiklar, et cetera, samt varit med på många av partiets events inklusive Bokmässan, Pride, och demonstrationer.

Jag arbetar som frilansande författare och översättare, och släppte i oktober min andra bok ”Home”.

Ett sekulärt alternativ för riksdagens öppnande

Organisationen Humanisterna, som jobbar för ett sekulärt samhälle, anordnar i år ett alternativ till Storkyrkan vid riksdagsöppnandet. Traditionellt inleds riksdagens första dag med en gudstjänst, vilket i min mening är rätt fånigt i en så sekulär stat som Sverige. Humanisterna bjuder nu in till en separat samling samtidigt. De skriver i pressmeddelandet: ”De riksdagsledamöter och andra politiker som inte ser sig som kristna, eller föredrar en sekulär högtidsstund är varmt välkomna till en samling i humanismens och upplysningens anda.”

Det här är utmärkt. Vi lever i ett samhälle där allt färre är medlemmar av svenska kyrkan, och där allt fler är exempelvis muslimer eller icke-troende. Det är en fånig kvarleva att fortfarande förvänta sig att de som styr vårt land är kristna.

-Vi Humanister förespråkar ett kosmopolitiskt och öppet samhälle i upplysningens anda. Därför vill vi erbjuda en alternativ samling i samband med riksdagens öppnande, för alla de som hellre känner sig befryndade med upplysningen och det sekulära projektet än med kristendomen och kyrkan. säger Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna. Finns det en vackrare ”skapelseberättelse” än den vetenskapliga? Att vi människor är gjorda av stjärnstoft och att stjärnor behöver dö för att vi ska kunna finnas är som den vackraste poesi, säger Sturmark.

Nyspråk efter nyspråk i riksdagen om DLD

Idag sker debatten och omröstningen om Datalagringsdirektivet i riksdagen, och det kan följas direkt eller i efterhand genom SVT.

Förespråkarna kämpar med svåra frågor från kritikerna (främst MP och V), och de allra flesta inom M och S argumenterar för att ”vi måste införa det” eftersom EU kräver det. Sanningen är mycket mer komplicerad än så, men slutpunkten är att vi inte alls måste, utan vi har ett val. Den böter som kommer av att vägra är ingenting i jämförelse med vad det skulle kosta att införa det.

Johan Pehrson (FP) är en man som av någon bisarr anledning jag ännu inte förstått kallar sig för liberal, och han är antagligen den värsta motståndaren till integritet och frihet i DLD-frågan. Efter att bland annat sagt att det är en ”effektiv teknik” trots att undersökningarna tyder på att den inte är det, och efter att han sagt att det ”är viktigt” att vi inte får säga vad som helst på internet, kastar han ut sig nyspråk efter nyspråk i sann orwellisk anda.

För det första är det tydligen inte en politisk åsikt att stå för integritet, utan ”det är väl alla?”. I nästa andetag bevisar Pehrson däremot att han själv uppenbarligen avskyr integritet.

När sedan Maria Ferm (MP) gör allt för att pusha honom att inse hur integritetskränkande extrem övervakning är, utbrister han riktigt argsint ”övervakning? Vi pratar inte om övervakning.” Enligt Pehrsons förvirrade tunga är övervakning vad det kallas när man har kameror, men när det handlar om ren information – då säger man ”datalagring”. I slutändan är de exakt samma sak, men vad spelar det för roll? Det viktiga är ju att folket inte hör ”övervakning” nu när det börjat bli ett skrämmande ord.

”Säg inte övervakning, Maria Ferm!”, ropar Johan Pehrson i riksdagens salar, och skrämmer vettet ur mig.

Oskyldig till motsatsen bevisats, ett allt mer försvinnande koncept av vårt samhälle

Ett av de mest fundamentala koncepten i global juridik, rätten att ses som oskyldig till motsatsen bevisats, har de senaste åren försvunnit allt mer. Sedan FRA-lagen infördes 2007 finns nu ett antagande om att alla medborgare är potentiella brottslingar, och att bara genom att spåra alla precis hela tiden kan vi motverka brott. Detta var ett steg i helt fel riktning, ett steg som togs trots enorma protester från det svenska folket. Den 21 mars 2012, om bara två veckors tid, kan nästa steg in i mörkret tas.

Denna typ av spårning av vanliga medborgare görs bokstavligt talat möjlig om DLD går igenom.

Den 21 mars röstar riksdagen om datalagringsdirektivet (DLD), som är FRA-lagen på steroider. Om DLD införs, blir din telefon till en spårare, och all information lagras undan. All information om var du rör dig, vem du pratar med, vem du sms:ar, vem du e-mailar sparas undan i ett arkiv, för att sedan kunna granskas och avlyssnas av statliga myndigheter.

Anledningen till att detta införs är att lagförarna tror att det ska stoppa terrorism. Men de allvarligare brottslingarna är antingen för skickliga för att luras av tekniken, eller för desperata för att bry sig om de åker dit. Den som ska iväg och begå ett brott kan kringgå detta mycket enkelt – lämna mobiltelefonen hemma. De som kommer att åka dit är småtjuvar, men om vi vill få dit dem kan vi istället lägga pengarna på gatupoliser än på datalagring.

Det är lätt att säga att den som är laglig inte har någonting att dölja. Men den information som sparas undan avslöjar inte bara brott – den kan visa vilken läkare du besöker, vilket politiskt parti du röstar på, vilken trosuppfattning du har – dessa är uppgifter som en demokratisk regering inte ska ha om sina medborgare.

I ett demokratiskt land som Sverige ska inte staten ha kontrollen över folket. Folket ska ha kontrollen över staten. Kontakta dina riksdagsledamöter – idag är alla riksdagspartier för DLD, men genom folkets protester kan mycket ändra.