Kinnunens friande, eller: Antons lag

I veckan blev det klart att Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen frikänns från de misstankar om ekobrott som lyftes i och med bokföringsfelaktigheter i SD-bolaget Samtid & Framtid, som förutom bristande bokföring även låtit bli att betala nästan en miljon i moms.

Jag har inte följt rättegången tillräckligt väl för att kunna fatta någon åsikt om huruvida jag anser att det fattades rätt beslut – jag har helt enkelt ingen aning om Kinnunen är att betrakta som skyldig eller ej. Det som skrämmer mig är däremot hur många det är som verkar befinna sig i precis samma situation som jag, men som är övertygade om att han är skyldig.

Det är egentligen flera problem som är värda att lyfta i hela debatten. För det första är det underligt hur många som omedelbart blandar in sina politiska åsikter och helt enkelt förutsätter att en person som är aktiv i ett parti de ogillar måste vara skyldig. För det andra, och det här hänger verkligen ihop, lyfter hela fallet på nytt problematiken med att Sverige fortfarande använder ett rent krasst medeltida system med politiskt tillsatta nämndemän, någonting Mårten Schultz kritiserade läsvärt i DN.

Det hela blev speciellt aktuellt i detta fall, där en välkänd politiker stod inför rätten och fick möta nämndemän som uteslutande tillhörde de rödgröna partierna – några som inte sällan klassar sig själva som Sverigedemokraternas fiende. Jag har dessvärre väldigt svårt att tro att dessa nämndemän i de flesta fall lyckas bevara någon som helst objektivitet, även om det är helt omedvetet.

För det tredje lyfter det hela någonting som jag tror ytterst få som inte är engagerade i företagsvärlden egentligen tänker på – bokföring är jävligt komplicerat, och vilken idiot som helst får starta företag.

Poes lag är en idé myntad av Nathan Poe, som mer eller mindre säger att tillräckligt välgjord satir är omöjlig att särskilja från ren idioti. I utmärkta exempel som Flat Earth Society, en grupp som bestämt hävdar att jorden är platt, är det helt omöjligt att avgöra om de skämtar eller bara är dumma.

poeslaw

På samma vis är det i bokföring ofta svårt att avgöra om någon medvetet begår ekobrott, eller om personen i fråga bara är kass på bokföring – någonting jag rent egoistiskt nu myntar som Antons lag. I min mening är de svenska bokföringslagarna snäppet för byråkratiska, utrymmet för rena misstag är för litet, och straffen för dessa misstag (både i form av diverse avgifter men även rättsliga åtgärder), vilket löper stor risk att hämma utveckling och innovation. För rent krasst, vem vill starta företag – speciellt på fritiden och med begränsat tid – väl medveten om de risker som förekommer?

På det viset är det nästan bra att Kinnunen frias. Ju fler som fälls för de ekobrott som ligger i gråzonen mellan slarv och medvetet fusk, ju starkare blir den rättsliga praxis som möjliggör för fler att fällas för rena misstag. Och sen är bollen igång.

DN:s makt att tysta politiska satiriker, och Disneys makt att tysta mig

På något sätt bryter alla mot lagen i stort sett hela tiden. Som upphovsrätten idag fungerar är enorma delar av speciellt internet rent olagliga, även om detta i otroligt få fal resulterar i någon anklagelse eller dom. Jag får inte hur som helst lägga upp en bild som den till vänster här. Den är skyddad (och jag hittade den på en sida som antagligen inte har rätt att finnas av Disney).

På något vis bröt den politiska bloggaren Sven-Erland Västros mot lagen när han i januari använde en bild från Dagens Nyheter som del av en satirisk bloggpost om socialdemokraterna. Således blev han 20 januari varnad att ta bort bilden, och idag fick han hem ett brev där DN krävde att han inte bara tog bort bilden utan dessutom betalade 5000 kronor i ersättning – om detta inte sker på två dagar kommer WordPress att ombes stänga ner hans blogg. Om DN anmält honom till polis eller liknande nämns inte ens i brevet.

Både på Facebook och på sin blogg skojar Sven-Erland om att DN ”tystar en politisk satiriker”. Det kan väl diskuteras hur mycket av detta som är av politiska skäl, och hur mycket det snarare handlar om att DN har maktbegär eller inte förstår sig på humor, men faktum kvarstår – om ett företag helt enkelt inte gillar någons politiska ideologi är det otroligt enkelt för dem att hitta något litet brott som kan få dem att tysta dem. Är det en sådan upphovsrätt vi vill leva med, där alla är skyldiga och väntar på att anklagas? Det är svårt att inte dra paralleller till hur Al Capone kunde fällas för skattefusk när han inte kunde fällas för sin maffiaverksamhet.

Och på samma sätt finns det en liten gnagande känsla inom mig som säger att Disney kommer att fälla mig för någonting.

Lite extra dubbelsatir från A finns också här.

So sue me.