Etikettarkiv: sexism

Könsindelning på spel och dålig PR-avdelning

Skärmdump 2014-08-08 09.39.40Spelbutiken.se har hamnat i blåsväder efter att de börjat med att könsindela sina datorspel – bland annat markerar de Skyrim som en manlig produkt och The Sims som en kvinnlig.

Det som förvånar mig mest här är egentligen hur otroligt dålig Spelbutikens PR-avdelning varit i responsen. På Twitter skriver de att hemsidan ”uppdateras tidigare i veckan och då blev det lite fel med könsindelning på spel”. Alla deras fans påpekar förstås direkt hur det helt enkelt inte stämmer – vad är det som kan gå fel? De har inte bara lagt in en rad för kön och sedan haft alla standardmarkerade på ”okänd” eller ens samma kön, istället är alla spelen kategoriserade i ungefär den ordning jag skulle placera dem om jag gick helt efter stereotyper som ”män gillar blod” och ”kvinnor gillar barn”.

Jag förstår inte när folk ska lära sig att pudla istället för att ljuga. Jag skulle vinna så mycket respekt för Spelbutiken om de bara gick ut och sade att de trodde det var en bra idé men sedan insåg att det självklart är helt galet.

Se där, jag har till och med skrivit ett uttalande åt er som ni gärna får använda – det är helt fritt från upphovsrätt, och om ni vill betala mig för min PR-expertis är ni välkomna att donera.

”Vi på Spelbutiken.se fattade häromveckan i samband med en stor uppdatering det ödesdigra beslutet att dela upp spel mellan olika kön. I efterhand är det ett självklart dåligt beslut – det finns förstås människor av olika kön som spelar spel helt oavsett av deras kön. Det var inte vår mening att spä på de sexistiska och mycket skadliga idéerna om att vissa produkter är till för vissa kön.

Vi menade heller inte att antyda att de många människor som står mellan kön eller bortom den traditionella ciskönsstrukturen (som exempelvis den utomordentliga Anton Nordenfur, som vi hört är otroligt intelligent och trevlig) inte spelar några spel alls.

Vi gjorde helt enkelt fel när vi inte tänkte efter tillräckligt, och det är ett fel vi redan är på väg att åtgärda. Vi hoppas att alla våra kunder och fans kan förlåta oss för det.”

 

Hen – en personlig resa

writing1Jag har tänkt en hel del på det där med hen. Och med ”en hel del” menar jag nästan för mycket. Och med tiden har jag insett hur viktigt det här ordet är. 

När ordet började bli populärt och hamna i massmedia för några år sedan var jag fortfarande inne i min ”feminism är inte riktig jämställdhet”-fas, och jag såg mest ordet som ännu en fruktansvärd konspiration för att förstöra för vita kränkta män. Jag förstod inte syftet med ordet, och såg alla användare som extremfeminister som ville utrota kön.

För kanske ett och ett halvt eller två år sedan började jag på allvar inse hur praktiskt ordet kan vara i många meningar, där kön eller okänt – alltså mer eller mindre som en ersättare av ”han eller hon”. Det är också så jag sedan dess argumenterat för ordet – en hjälp i meningsuppbyggnader för att underlätta skrivandet och få det att flyta bättre. Drar man det ett steg längre hjälper det också eftersom det inte bara ersätter ”han” och ”hon”, utan det utökar också de potentiella pronomina till att täcka exempelvis queerpersoner. Men utöver detta fortsatte jag kritisera de som använde det mer utökade användningsområdet, tidigare nämnda extremfeminister som ville använda det för att helt utrota de andra pronomina.

De senaste månaderna har jag kommit allt närmare en ny revolution i mitt personliga hentänk (som, återigen, tar upp lite för stor del av min vakna tid), och jag har då också insett att jag hade fel. Jag har insett hur jag underskattat värdet av detta fantastiska ord.

Jag har insett hur laddade ord som han och hon är. Jag har insett att när jag hör berättas om en han får jag helt andra vibbar än när jag hör berättas om en hon. En omedveten sexism som alltid ligger där och vilar i mitt undermedvetna, där män beter sig annorlunda än kvinnor. Samtidigt har jag insett att jag inte kan komma på ett enda skäl att använda könsdefinierade pronomina istället för hen, förutom komplexa grammatiska situationer som känns strukturerade enbart för att lura henälskaren.

Det handlar inte om att utrota kön. Jag är helt okej med att folk ser sig som man eller kvinna eller vad som helst. Men jag är också helt okej med att folk vill se sig som vit, svart, jude, asiat, spanjor, eller arab – utan att för det kräva att en sådan vikt tillskrivs etniciteten att den ges ett eget pronomen.

Därför säger jag nu farväl till både han och hon. Därför slutar jag nu använda dessa ord i mitt vardagliga och mitt formella tal. Jag antar att jag blir en sån där extremfeminist som jag hatade trots allt.

Piratpartiets partistyrelse 2006-2013, kön och ålder

Inspirerad av Staffan Betnérs arbete med siffror om Ung Pirats förbundsstyrelse, har jag sammanställt en liknande analys av Piratpartiets partistyrelse. Här kommer könsfördelning och ålder, mer statistik kommer eventuellt senare (såsom ett snyggt sociogram).

Och innan någon klagar, jag är medveten och öppen med att jag är djupt subjektiv i denna analys. Om du vill ha rena data och inte är intresserad av mina åsikter, se graferna och ignorera resten.

Först ett par disclaimers

Partistyrelsen har totalt haft 35 olika medlemmar, ej räknat de suppleanter som har funnits med vissa år. Då medlemmar hoppat av under pågående verksamhetsår har de räknats som med i styrelsen till och med det år de hoppar av. Den som varit med i flest styrelser är partiets grundare Rick Falkvinge, som varit med i alla åtta styrelser.

Styrelsemedlemmar valdes i början ett år i taget. Numera väljs ledamöter med tre års mandat, och sammankallande med ett års mandat. Jag räknar alla medlemmar en gång per år de varit med.

Edit: Vid åldersberäkningen hade jag först inte lyckats hitta födelseår för några av styrelseledamöterna – Simon Rosenqvist, Sofia Dahlgren, Fredrike Lantz och Balder Lingegård. Jag har hittat dem nu, men graferna innehåller dem inte ännu. Detta gör att statistiken från 2006, där två av dessa satt i styrelsen (och utgjorde hälften av den), är mycket mer inexakt än övriga år.

Partistyrelsens storlek har ändrats under åren, och blev betydligt större från och med 2009. 2006 års styrelse hade bara fyra ledamöter, 2007 och 2008 hade fem, 2009 hade tio, 2010 hade 13. Från och med 2011 har styrelsen haft 16 medlemmar (15 ledamöter och en sammankallande), men 2013 är den just nu 14 på grund av avhopp (som fyllnadsväljs på det pågående vårmötet). Tidigare år är därför mycket mer känsliga för minsta påverkan.

Åldersfördelning

Som redan påpekat har jag inte hittat åldern på fyra medlemmar. Eftersom två av dessa utgör hälften av styrelsens första år (2006) görs statistiken för detta i stort sett meningslös.

Redan 2007 och 2008 hade styrelsen blandad ålder, med medlemmar både i 20-, 30-, 40- och 50-årsåldern. 2009 blev styrelsen mer homogen, där en majoritet var i mitten av 30-årsåldern. Denna trend förstärktes både 2010 och 2011. 2012 började styrelsen bli yngre igen, då fyra nyinvalda var i 20-årsåldern, om än främst i dess senare hälft. 2013 valdes ytterligare några äldre in medan en i 20-årsåldern avbytte en annan. Den sittande styrelsen har en ganska jämn fördelning av 20-, 30- och 40-åringar, med en skillnad på trettio år mellan yngsta och äldsta medlemmen (21 mot 51).

Yngsta åldern vid inval är Sofia Dahlgren, 18 år när hon blev invald. Äldsta åldern vid inval är Bo Leuf, 55 år när han blev invald. Genomsnittsåldern för att bli invald i partistyrelsen ligger på 34 år.

chart3
fig. 1

 

Könsfördelning

Könsfördelningen i partistyrelsen är en sorglig historia för kvinnor. Medan styrelsens kvinnoandel om vi räknar det totala historiska antalet kvinnor mot det totala historiska antalet män är cirka 40 %, har kvinnor en historia över att bara vara med i partiet korta perioder. De som suttit längst i styrelsen har främst varit män – Rick Falkvinge har suttit i åtta styrelser, Christian Engström i sex och Mårten Fjällström i fem.

De kvinnor som suttit i flest styrelsen – Johanna Julén, Marit Deldén, Anna Troberg och Anna Svensson – har suttit i tre. Om vi räknar antalet styrelser var medlem suttit i är det endast 25 % kvinnor (se fig. 2).

chart1
fig. 2

Grafen ovan ger en total sammanfattning, men den säger knappast hela bilden. Partistyrelsens könsfördelning har tidvis varit betydligt värre än så. 2006 hade partiet endast en kvinnlig ledamot, vilket dock kan försvaras med att styrelsen enbart bestod av fyra personer, vilket gav henne 25 %. 2007-2008, då styrelsen bestod av fem ledamöter, hade den dock inte en enda kvinnlig medlem.

2009 kom en stor boom då styrelsen expanderade och fick nytillskott med Anna Svensson, Klara Tovhult, Sofia Dahlgren och blivande partiledare Anna Troberg. Därefter har kvinnor sakta men säkert tappats av, och 2013 har partistyrelsen bara tre kvinnor av fjorton medlemmar. Även efter det pågående fyllnadsvalet kan det som mest bli fyra av sexton.

chart2
fig. 3

 

Sammanfattning

Åldersfördelningen ser i min mening bra ut i nuläget. Jag ser gärna en eller ett par äldre att representera åldersgruppen 50+, men i övrigt är det bra fördelning från ungefär 25 och uppåt. Många bra och aktiva pirater i yngre ålder engagerar sig i vårt ungdomsförbund, antingen i dess förbundsstyrelse eller på annan plan, och jag ser inga problem i att vi är underrepresenterade de första 25 åren.

Könsfördelningen är mycket värre. Det är inte acceptabelt att vår partistyrelse har så lite som 20 % kvinnor i dagsläget. Vi måste uppmuntra allt fler kvinnor att kandidera, och vi måste se till att det inte finns någonting som får dem att lämna styrelsen när de väl är med. Partistyrelsens fördelning är ganska överens med våra medlemmars könsfördelning, men detta är inte ett argument för att det ska fortgå – tvärtom verkar antagligen inte Piratpartiet så intresserade av kvinnliga medlemmar så länge vi har en så snedfördelad styrelse.

Detsamma gäller även människor med utländsk påbrå – så vitt jag vet har vi idag endast två av fjorton styrelsemedlemmar med utländskt påbrå, en amerikan och en grek. Piratpartiets medlemmar i dagsläget är till väldigt stor del svenskfödda vita män i tjugoårsåldern. Vi har lyckats på åldersfronten, men inte de andra fronterna.

Jag förespråkar inte kvotering till styrelsen, dock uppmuntrar jag verkligen till en ökad diskussion om hur vi ska uppmuntra kvinnor att kandidera till och stanna i styrelsen.

Konkreta politiska åtgärder för feminism

Innan du läser vidare och irriterar dig på att jag använder ordet ”feminism” och inte ”jämställdhet” – Göran Widham sammanfattade detta jättefint i en bloggpost. Läs den först.

För en tid sedan skrev jag en artikel om feminism och varför det är en viktig politisk rörelse i 2013 års Sverige. Där sammanfattade jag några av de största problem som kvinnor möter i dagens Sverige:

Vi lever i en kultur där det är okej att kalla en tjej knullbar. Där det är okej att kalla någon en hora för att hon gillar sex. Där det är okej att skämta om att hon ska sticka tillbaka till köket. Det är universellt – i skolvärlden, i föreningsvärlden, i företagsvärlden. Jag har suttit på möten där kvinnor helt hoppats över i talarlistan. Jag har i min smala bekantskapskrets fyra vänner som blivit våldtagna, och av dem är en majoritet inte öppna med det för att de är övertygade om att de fick skylla sig själva.

Men jag skrev också det stora problemet när vi politiker försöker lägga oss i detta:

Problemet med 2013 års jämställdhetsdebatt är att allt är väldigt rent på pappret – det finns inte längre lagar som bestämmer kvinnors klädsel eller begränsar deras rättigheter. Det är inte längre en strid om lagar, utan om någonting som är mycket jobbigare att förändra – kultur.

I många och långa diskussioner med partikamrater har jag fått höra att det inte finns någonting politiken kan göra för att göra vårt samhälle mer jämställt, just på grund av detta. Det är helt åt skogen fel. Politik handlar om mycket mer än att skriva lagar – det handlar till exempel om att debattera och diskutera för att vända åsikter (någonting vi i Piratpartiet gör nästan uteslutande), och det handlar även om att lägga om resurser och planera statlig verksamhet.

Så vad kan vi göra, rent konkret?

Psykisk ohälsa

2013-03-18 15.44.25Psykiska problem som depression drabbar idag kvinnor betydligt mer än män, bland annat som resultat av postpartumdepression som inte drabbar män (det är oklart om exempelvis ojämställdhet i samhället eller krav ställda på kvinnor också inverkar). Psykisk ohälsa är ett extremt problem idag, som dels kräver många liv i självmord, och förstör ännu fler liv när offren tappar all vilja för jobb, skola och socialt liv. Psykisk ohälsa leder ofta även in i missbruk av mer eller mindre tunga droger, vilket både kräver och förstör liv i sin egen makt.

Vi behöver riva bort det stigma som finns kring bland annat depression och andra mentala sjukdomar, behöver informera bättre om mental ohälsa och dess negativa effekter, och behöver uppmuntra fler att söka hjälp så tidigt som möjligt. Detta är ett väldigt konkret exempel på någonting som behövs för  alla grupper i samhället, men speciellt för kvinnor som idag är de som drabbas värst av bland annat depression. Att arbeta mot psykisk ohälsa hjälper också enormt efter bland annat våldtäkter och sexuella övergrepp, som nästan uteslutande drabbar kvinnor.

Detta gäller inte heller enbart depression. Många andra mentala problem, exempelvis allvarliga ätstörningar som anorexia och bullemi, drabbar kvinnor mycket värre och mer frekvent än de drabbar män.

Lägga om polisresurser

Jag skrev i min förra artikel om att jag har fyra kvinnliga vänner som någon gång i sitt liv blivit våldtagna. I tre av fyra fall valde hon att anmäla till Polisen. I två av dessa tre fall lades förundersökningen ned nästan omedelbart. I det sista fallet som gick bortom förundersökning friades våldtäktsmannen trots vad jag tyckte verkade vara väldigt fällande bevis.

whatiwaswearingJag är inte juridiskt utbildad, så jag ska inte kommentera på individfallens slutliga utkomst. Det jag däremot gärna kommenterar på är det faktum att förundersökningar läggs ned trots så otroligt allvarliga brott, där det i flera fall fanns flertalet vittnen, där mannen vid ett av fallen erkände sexuella övergrepp. Jag kan inte se att detta är någonting annat än dåliga prioriteringar, där Polisen inte anser att våldtäkt är tillräckligt allvarligt för att ges en ordentlig rättegång.

Enskilda poliser agerar ofta exemplariskt vad gäller dessa saker. När en nära vän hade en man krypa ned i hennes tält när hon sov på en festival var Polisen där nästan omedelbart, tog hand om henne och pratade länge och väl med henne om polisanmälan, vad som kunde göras och så vidare. Men vad poliserna på plats gör är mindre relevant för hur allt går till i slutändan, hur polisanmälan tas omhand och hjälpen som fås efteråt.

Vi behöver ett fungerande rättsväsende som prioriterar allvarliga problem som våldtäkter, sexuella trakasserier och andra brott mycket högre än de gör idag. Ett rättsväsende som tar dessa brott på allvar, som tar hand om offren och som sköter sitt jobb.

Detta var två rent konkreta förslag.

Två förslag på slag vi kan slå för samhället, för mänskligheten, för alla, oavsett kön. Två förslag som samtidigt hjälper oss att att bekämpa sexismen, hjälper oss besegra symptomen på kort sikt och orsakerna på lång sikt. Hjälper oss slå ett slag för de mest drabbade.

Vad är dina förslag?

Sverige och gud – Birros två enorma klavertramp

När Marcus Birro skriver att Sverige behöver hans kristna gud verkar han missa två ganska enorma punkter. För det första gör han det enorma misstaget vi ser om och om igen i religiösa argument – han antar att gud existerar. Kan vi inte komma överens om grunden innan vi går vidare till steg två – vad vi ska göra av saken? Eller ska vi bara lita blint på att Birro känner på sig att han har rätt? Även om vi vänder på steken och gör något så absurt som att ha en global folkomröstning om huruvida hans gud existerar, har han fel. Majoriteten av världens sex miljarder människor tror inte på den kristna guden. Än färre håller med om hans konservativa, böghatande, sexistiska vita man till en gud. Ge mig en anledning att tro på gud som är baserad i logik, och sen kan vi börja diskutera vad vi ska göra åt saken.

Birros andra fel är minst lika stort. Även om vi accepterar guds existens och allsmäktighet (vilket vi inte gör, men play along), antar Birro att vi ska följa honom och göra vad han (gud) säger, oavsett om vi håller med. Birro vill göra oss alla till trogna följare av en tyrann. Birro baserar moraliska argument om homosexualitet och abort, på vad en tyrann säger åt honom. Varför låter vi honom, och många andra religiösa, komma undan med detta? Skulle vi säga detsamma om argumentet istället löd ”presidenten med fingret på kärnvapenknappen säger att vi ska förbjuda homosexualitet och abort”? Eller är det någonting speciellt med att denna tyrann får epiteten ”Gud”?

Jag säger inte att homosexualitet och abort per definition är rätt. Eller, ja, det gör jag också. Men även om vi antar att det inte är det, måste vi diskutera det rationellt. ”Jag tycker att homosexualitet känns omoraliskt” är ett okej argument. Jag håller inte med det, men det är i alla fall ett argument där personen i fråga står för vad han säger. ”Jag tycker att homosexualitet är fel för att Kalle/presidenten/mamma/läraren/Gud sade till mig att det är fel” är däremot inte ett argument som bär någon grund i ett demokratiskt samhälle.

Se också Pekka S (Orsakverkan) i Humanistbloggen.