Etikettarkiv: Sigismund

Gustav Vasa och hans söner

Stockholms blodbad

Efter 1397 och över 120 år framåt var Sverige i union med Norge och Danmark. Den så kallade Kalmarunionen var hårt kritiserad i Sverige, och landet var mer eller mindre helt uppdelat i motståndare och stödjare av unionen. Kristian I hade sedan mitten på 1400-talet varit härskande kung i Danmark och Norge, och under 1470-talet ville han också stärka sin roll som konung över Sverige, som till skillnad från de andra länderna i unionen såg sig mer som en egen nationalitet, och därför landsteg Kristians här 1471 på Norrmalm straxt utanför Stockholm. Sten Sture den äldre, svensk riksföreståndare under den tiden, protesterade kraftigt och försökte förgäves övertala den norskdanske kungen att lämna Sverige i fred, och när Kristian II vägrade möttes de tves trupper i vad som skulle komma att bli känt som Slaget vid Brunkeberg, ett slag som trots att trupperna främst var danskt mot svenskt också innehöll inbördes strider. Många svenska unionsstödjare, allra främst från Uppland, slogs även de på Kristians sida. I slutändan vann Sten Stures trupper, något som förstärkte Sveriges nationalitetskänsla enormt och hjälpte till att vinna över allt fler till motståndssidan, samt inge hopp att slåss för det de trodde på.

1512 tog Sten Stures son, Sten Sture den yngre, över platsen som svensk riksföreståndare, och fortsatte sin fars kamp mot den nya danska kungen Kristian II, vars mål var att skapa en enorm furstestat av Skandinavien, och det första steget var uppenbarligen att ordentligt få in Sverige i Kalmarunionen. 1520 gick en dansk här in i Västergötland och slog efter en kortare strid omkull det svenska försvaret, och sårade Sten Sture den yngre dödligt. Sten Sture avled sedan under färden tillbaka till Stockholm. Den danska hären belägrade sedan huvudstaden i flera månader innan de slutligen slog till och fick de flesta svenska adelsmän att gå med på att låta Kristian II bli kung över Sverige mot att han glömde bort att de gjort motstånd.

Kristian II bröt dock löftet. Med hjälp av Sveriges ärkebiskop Gustav Trolle lät han fängsla ett stort antal motståndare, med ursäkten att de stod skyldiga till kätteri. Trolle hävdade att detta var så uppenbart att det inte behövdes vidare bevis, och dagarna som följde, den åttonde och nionde november 1520, avrättades femtio personer samt 35 – 40 tjänstemän på Stora Torget i centrala Stockholm. De ”finaste” människorna avrättades med svärd, de mindre fina hängdes. Avrättningarna avslutades med att man byggde upp ett enormt bål (var senare Katarina Kyrkogård blev anlagd) där alla kroppar brändes, inklusive Sten Sture den yngres, vilken grävdes upp ur sin grav för blotta ändamålet.

För att ursäkta sina handlingar skickade Kristian II ett brev till den dåvarande påven Leo X, i vilket han anklagade Sten Stures anhängare för att ha försökt tända eld på Stockholm Slotts krutförråd för att spränga slottet, och att vakterna upptäckt detta i tid för att ”stoppa dem”. Men Sveriges befolkning visste bättre, och det dröjde inte länge förrän Kristian II fått öknamnet Kristian Tyrann – och trots att han genomfört avrättningarna för att stoppa unionsmotståndarna bara ökade deras antal.

 

Gustav Vasa kommer in i bilden

Gustav Vasa var 1521 namnet på en ung adelsman som snabbt blev ledaren över unionsmotståndarna, som snabbt spreds över Sverige. Trupperna som mestadels bestod av bönder var dock alldeles för svaga och dåligt utrustade för att kunna ta sig in i huvudstaden, och bad om hjälp utomlands – hjälp de till sist fick ifrån Lübeck i nuvarande Tyskland, som också var emot Kristian Tyrann. Med hjälp av dem kunde unionsmotståndarna med Gustav Vasa i spetsen ta sig in i Stockholm på midsommardagen 1523, och Gustav Vasa blev vald till Sveriges nya kung. Kalmarunionen var till sist bruten och Kristian Tyrann ute ur spelet.

Men vid den tiden hade Sverige enorma skulder. Gustav Vasa hade fortfarande en stridsskuld att betala Lübeck, och kostnaderna för vakter var höga – det blev ständigt nya risker för fler unionsstödjare. Gustav Vasa visste dock vilka summor pengar det fanns i kyrkan, och genast satte han igång att försöka bryta kyrkans makt i riket för att få kontroll över dessa summor. Trots att han själv inte delade Lutherska ideologier slöt han sig snabbt samman med den växande skaran Lutheraner, som också ville förstöra den dåvarande kyrkans makt, och han hade snart gjort Olas Petri, en av Sveriges mest inflytelserika Lutheraner, till predikant i Stockholm Storkyrka. Gustav Vasa visade sedan en ypperlig förmåga inom retorik när han erbjöd adelsmän få tillbaka jord deras anfäder skänkt kyrkan, och lovade bönder att han inte skulle höja skatterna, allt för att komma på bättre fot med samtliga i det svenska folket. Och det hjälpte; 1527 beslutades att samtliga kyrkliga inkomster skulle gå direkt till kungen.

Under mitten av 1500-talet lät kungen börja anteckna jordeböcker, liggar över jordegendomar, och skatteindrivningar kunde öka när staten (då så kallade Kronan) hade en bättre koll på hur mycket olika gårdar var skyldiga att betala. Skatten betalades delvis monetärt, men vanligast var ändå att bönderna betalade med överskott av natura, såsom mjölkprodukter, hudar, fisk, med mera. Detta förvarade Kronan i enorma förråd, och det användes mycket av de själva men mest till försäljning utomlands. Det är också tack vare jordeböckerna som man nu kan veta att Sverige runt år 1550 hade cirka 800 000 människor. Störst var liksom nu Stockholm, med cirka 6 000 invånare.

Men missnöjet med kungen växte. Vasas fogder tvingade ständigt till sig dyrbara reliker från kyrkorna, och snart började det driva de svenska bönderna till uppror. På 1540-talet kom det största upproret dittills när Nils Dacke ledde småländska bönder som kungens legosoldater ständigt misslyckades med att slå ut, trots att de aldrig klarade av att ta sig in i Stockholms kärna. Till sist gick Gustav Vasa med på en vapenvila med Smålänningarna, och han visade dem en underskriven trohetslista från Dalarna – senare är det förstått att den i själva verket var förfalskad – för att få dem att förbli honom trogen. Han hade dock planer bakom allt detta, förstått. Han utnyttjade vapenvilan till att förbereda sina arméer, för att sedan när tiden var inne fånga in och avrätta Dacke och stora delar av hans släkt. Många andra stora upprorsledare blev också avrättad, eller skickade till Finland. Gustav Vasa satte också ett kollektivt straff på alla smålänningar med enormt höjd skatt. Upproret var bortslaget.

 

Erik XIV

Innan Gustav Vasa dog 1560 hade han fått riksdagen i Västerås att anta en ny lag, vilken såg till att hans äldsta manliga ättling ständigt skulle ärva tronen, och när han sedan dog var det därmed hans äldsta son som tog makten med namnet Erik XIV.

Erik XIV fortsatte vad sin far hade börjat med, och försökte få en allt högre kungamakt på adelns bekostnad, och han började därmed att bjuda in ej adliga till det kungliga rådet, som tidigare traditionellt alltid fyllts upp av högadeln.

Den nya kungen hade inte regerat ens ett decennium när han föll offer för en näst intill sjuklig paranoia som växte allt mer med åren. Han blev allt mer misstänksam gentemot speciellt adeln som han redan naturligt inte kom på rätt fot med. När hans paranoia rests i sitt värsta lät han avrätta flera högadliga familjer och personer han först höll fångna på Uppsala slott. Speciellt nämnvärt är att han lät avrätta många medlemmar av den stora Stureätten som bland annat Sveriges riksföreståndare Sten Sture (innan Kristian II kom till makten) varit del av. När allmänheten insåg att det var omöjligt att ha en så pass mentalt instabil person som härskare över Sverige följde ett stort uppror, som slutade med att Erik XIV avsattes officiellt 1569, och att hans halvbror Johan – sedermera Johan III – kom till makten i hans ställe.

 

Johan III

När Johan III tog över tronen som Sveriges kung bodde cirka 750 000 människor i Sverige. Den nya kungen försökte sitt bästa – och till stor del lyckades – för att verka som en hjälte som räddat landet från ”tyrannen” Erik XIV. I hemlighet var han dock rädd för den fängslade före detta kungen, och det har kommit ut i efterhand att han gav fängelsevakterna order om att vid minsta lilla fara eller uppror låta avrätta honom. 1577 dog Erik XIV en osäker död i sin cell, men många nutida liksom dåtida författare har hävdat att han förmodligen blev arsenikförgiftad.

Johan III hade ett humör som påminde mycket om både hans far och sin bror; främst var han väldigt misstänksam och hade en djupt paranoia gentemot adeln. Han var dock inte alls lika listig eller skarpsint som Gustav Vasa varit. I mitten av 1570-talet försökte Johan III få en bättre ställning med kyrkan, både inrikes och utrikes, men misslyckades totalt. Hans försök inrikes resulterade bara i att den katolska kyrkan återigen fick mycket av den makt den förlorat under Gustav Vasas era, och när han försökte förhandla utomlands med Påven drunknade mannen han skickat dit, och även det misslyckades katastrofalt.

Som i ett desperat att visa sin makt började Johan III arbeta för att få kontrollen över Polen, ett konstigt val då de tidigare haft helt annorlunda mål och då Sverige hade i princip ingen användning av det landet. Han lät sin son Sigismund gå med i den katolska kyrkan, förmodligen för att vinna Polackernas förtroende, och Sigismund fick till sist kronan 1587 och därmed rollen som Polens kung. En ny union var skapad.

Samtidigt rasade det krig mot Ryssland, och Johan III:s mål var ständigt att få kontroll över den ryska handeln. Det kostade mycket resurser och pengar, så när Johan III insåg sitt misstag om Polen och desperat bad Sigismund att överge landet och komma tillbaka till Sverige kritiserades det skarpt av adeln som trodde det kunde leda till ett nytt krig mellan Polen och Sverige, något Sverige med det rasande Rysskriget inte skulle kunna klara av.

Johan III dog skamsen i Stockholm 1592, med få framgångar. Han lämnade Sverige svagt och förstört, uppslitet politiskt och ekonomiskt sett fattigt.

 

Sigismund och Slaget vid Stångebro

När Johan III dött togs tronen över av hans son Sigismund av Polen 1593. Hans första steg som kung var att försöka få igenom katolicismen återigen som den största religionen, men han möttes av ett enormt motstånd, bland annat av hans farbror Hertig Karl. Därefter försökte han att i alla fall ge katoliker religionsfrihet såsom protestanter hade religionsfrihet i Polen, men även detta möttes med för stort motstånd och han tvingades ge upp idén.

Sigismund var fortfarande kung i Polen, så han gav sig tillbaka dit för att fortsätta bo där 1594. Han ville dock bibehålla makten även i Sverige, och lät därför tillsätta länshövdingar runtom i landet som lydde direkt under honom. Men motsättningarna fortsatte både från folket, adeln och Hertig Karl, och till följd av detta valde Sigismund 1598 att anfalla Sverige i vad som blev till Slaget vid Stångebro utanför Linköping. Sigismunds och Karls trupper kolliderade i en blodig strid som slutade med att Sigismund blev besegrad, och 1599 blev han avsatt som kung av Sverige, och han återvände sedan till Polen igen.

 

Karl IX och Linköpings Blodbad

Efter det att Sigismund blivit avsatt tog Hertig Karl över makten som Karl IX.

Många av de som stått på Sigismunds sida och rått honom att anfalla Sverige fängslades efter Slaget vid Stångebro, och år 1600 följde det hemska skådespel som gått till historien som Linköpings Blodbad. Karl IX anklagade fjorton [1] av dessa inför en riksdag i Linköpings slott för landsförräderi, och trots att de argumenterade för att de bara hjälpte sin kung föll domen för fem av dem: Erik Sparre, bröderna Gustav och Sten Banér, Ture Bielke, och Bengt Falk. På skärtorsdagen (den tjugonde mars) år 1600 blev de avrättade offentligt på Stora Torget i Linköping, och deras kroppar ställdes sedan ut i Domkyrkan för allmän beskådning tills Karl IX befallde att de skulle begravas.

Som för att hämnas ytterligare på Sigismund startade Karl IX 1601 det som brukar kallas det Andra Polska Kriget, som sedan pågick till Sverige segrade först 1629. Då den polska riksdagen ansåg att kriget var privat mot Sigismund och inte mot Polen stödje de inte Sigismund med trupper utan han fick förlita sig helt på legosoldater.

Under Karl IX gjorde adeln ett nytt försök att få tillbaka sin forna makt, och även Karl IX blev (med rätta) mycket misstänksam och osäker på sin egentliga makt. Till följd av detta lät han 1605 avrätta Hogenskild Bielke, en rådsman som tidigare också varit en av de som friats från domen i Linköping år 1600.

Karl IX avled i Nyköping i oktober 1611.

 

Gustav II Adolf

Tronen skulle egentligen ärvts av Johan III:s son Johan, en Östgötsk hertig, men denne sade av sig tronföljden redan 1603, och därmed gick den vidare till Karl IX:s son som fick konunganamnet Gustav II Adolf när han fick tronen 1611, sjutton år gammal. Med en omyndig kung vid makten såg högadeln sin chans att få mer kontroll över landet, och nästan direkt blev högadelns främste företrädare Axel Oxenstierna chef för kansliet och fick möjligheten att kontrollera alla in- och utrikesskrivelser. Nästan samtidigt blev han också kungafamiljens främste rådgivare.

När Gustav II Adolf fick tronen ärvde han genast tre svåra krig – dels det Andra Polska Kriget och anfallet mot Ryssland, men det svåraste att kämpa var det mot Danmark. Danmark hade anfallit Sverige i ett bekämpningskrig 1611, och det var det som nu var den nya kungens svåraste uppgift. Många trupper kämpade i Ryssland och Polen och Sveriges försvar var därmed klen, och kungen tvingades därför i januari 1613 att sluta freden i Knäred, som bland annat gick ut på att Danskarna drog sig ut från Sverige på villkoret att de blev betalda den hutlösa summan på en miljon riksdaler inom sex år. Tills vidare tog de flera Svenska städer som pant, bland andra Göteborg och det viktiga Älvsborgsslottet. Direkt efter slutet på det Danska kriget började Gustav II Adolf diskuterade med Ryssarna för att 1617 komma fram till freden i Stolbova, som gav Sverige stora möjligheter till ett bra försvar jämfört med tidigare.

Efter detta hade kungen idén om att göra Östersjön till Svenskt innanhav, något han påbörjat med att stänga av Ryssland därifrån tidigare. Det var med den idén han fortsatte det Polska kriget, och för det mesta lyckosamt började han erövra stad efter stad.

 

Det trettioåriga kriget

Till följd av reformationen på 1500-talet hade flera religionskrig, främst mellan protestanter och katoliker, börjat utbryta under 1600-talet. Det som ska ha utbrutit det som till sist blev Det Trettioåriga Kriget var det Österrikiske huset Habsburg, en dynasti som hade regerat i Österrike sedan 1200-talet, då de i början av 1600-talet försökte hävda sin kejsarmakt ytterligare, någonting folket var starkt emot. Samtidigt hade religionen i landet blivit allt mer splittrad, och flera församlingar började bråka sinsemellan om vilken som var den ”sanna” religionen, protestantismen eller katolicismen. Det som till sist utlöste kriget 1618 var när den nya kejsaren Ferdinand II försökte förhandla med protestanter i Böhmen, något som slutade med att de slängde ut två av hans sändebud från ett fönster. Och därmed var kriget påbörjat.

Många Europeiska länder blandade sig snart in i kriget. Spanien hjälpte kejsaren att besegra Böhmen, och vände sig sedan mot Holland på grund av deras makt kring Östersjön, och det dröjde inte länge förrän flera andra länder kring Östersjön blandats in i det mest omfattande kriget dittills i historien.

När Danmark år 1629 tvingas till fred inser Sveriges kung Gustav II Adolf att kriget närmar sig fäderneslandet, och riksdagen tvingas snart besluta att Sverige måste ge sig in i kriget för att klara sig. Samtidigt börjar Ferdinand II röra sig mot Sverige genom Polen, och 1630 drabbar trupperna samman i Breitenfeld, Tyskland, en strid Sverige vinner.

Den sjätte november 1632 möts Gustav II Adolfs och kejsarens trupper i Lützen i Sachsen, i striden som skulle bli den svenska kungens sista. Han stupade i striden.

 

Fotnot

[1] Vissa källor säger 12, andra 14.

 

Källor

* ”Alla tiders historia A”, publicerad av Gleerup 2007

 

* http://en.wikipedia.org

* http://sv.wikipedia.org

* http://www.retro.nu/retro/_sekel/1500/aa_sam.htm

* http://historiska-personer.nu/min-s/pcc324828.html

* http://www.edu.linkoping.se/stangebro/Fakta/blodbad.htm

* http://www.sfhm.se/templates/pages/ArmeStandardPage____1240.aspx?epslanguage=EN


Anton Johansson 2008