Hatet som vägrar dö

Jag har alltid hatat mig själv.

Det där låter så himla mörkt. För att inte tala om komplimangsfiskigt. Det är svårt att säga det rakt ut utan att verka som att jag söker någon slags bekräftelse eller att jag vill höra hur fin jag är. Det är just därför det är så svårt att skriva det här – för att jag vet att jag inte har någon som helst chans att övertyga dig att jag inte söker din bekräftelse. Jag kommer inte att tro dig vad du än säger, och den här texten är skriven till mig mer än någon annan.

För den som läst min bok Home och till någon grad förstått vad den handlat om är det här kanske ingen vidare överraskning. Som en överdriven autobiografi sträcker den ut min själ bredare än jag trodde jag kunde göra, och jag går djupt in i det jag alltid känt. Att jag hatar mig själv. Att jag äcklas av mig själv. Att jag aldrig skulle vilja träffa mig själv.

Jag vet att jag är relativt populär. Jag vet att jag uppfattas som kapabel, intelligent, charmig, snygg, bra i sängen. Och jag håller med.

Men allt det säger ingenting om hur jag beter mig mot andra. Det avslöjar inte hur jag trycker ned mina vänner, hur jag förstör för andra utan att ens tänka på det. Det förtäljer inte alla de gånger jag skrikit på de som försökt hjälpa mig. De gånger jag uttryckt så djupt hat mot de jag älskar att det enda sättet att ta det tillbaka är att vända det mot mig själv.

Det förtäljer inte alla de jag inte längre pratar med, helt enkelt för att jag inte står ut med den människa jag är i deras närhet. Alla de jag undviker när jag mår det minsta dåligt, och de som ständigt får stå som en konstant beskjuten mur mellan mig och världen. Och speciellt du, Ali, för jag vet att det är dig jag tar ut det på som mest, trots att jag älskar dig så mycket och trots att jag verkligen inte vill det.

Jag är bra på mycket. Jag kan åstadkomma mycket. Jag är jävligt bra på det mest jag lägger mig i. Men jag är en hemsk människa.

Jag har länge spekulerat i om jag egentligen är en psykopat. Att jag brister i någon slags grundläggande empati. Men det stämmer inte heller. Det har aldrig varit att jag inte brytt mig om andra – jag har bara aldrig lyckats visa det. Det är ett stående skämt bland mina vänner att när jag försöker vara snäll blir de bara creeped out, och det har jag fullständig förståelse för. Att vara snäll kräver en enorm ansträngning, och jag har svårt att hålla det i mer än ett par minuter.

Jag vill vara en bra människa. Jag har alltid velat det. Men jag har aldrig lyckats – inte när jag var ett barn, inte i tonåren, inte nu. Men jag kommer aldrig ge upp i mina försök att bli en sådan person som jag själv kan tycka om.

Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Jag tror det här är något slags sätt att be om ursäkt, även om jag vet att jag även då bara skulle förstöra allt igen. Men jag menar det jag säger. Jag älskar dig. Jag älskar mänskligheten. Jag älskar godheten. Och jag önskar jag kunde vara en del av den.

Jag vet att du läser det här som ett rop på uppmärksamhet eller ett rop på hjälp. Det är det inte.

Men jag kan aldrig övertyga dig om det, och det gör så jävla ont.