Christers skuld

Idag var det trettio år sedan den socialdemokratiska statsministern Olof Palme mördades. Jag har under dagen mest frustrerats gång på gång över hur mycket mediautrymme årsdagen får, hur pass Palme efter dessa decennier upphöjts till en gudalik varelse, någon som räddade Sverige och någon vars död kastade ned landet i total kaos.

palmeDet är ännu mer spännande hur många som har åsikter om lite alla möjliga rent objektiva – inte subjektiva, inte godtyckliga – saker och ting. Hur många som inte vet när de bara ska säga ”ledsen, jag är inte tillräckligt insatt för att kunna uttala mig”. Som när så många är övertygade om att Martin Kinnunen (sd) är skyldig till ekobrott.

Eller som när Sveriges egna statsminister säger sig vara säker på att Christer Pettersson är Palmes mördare. Christer Pettersson, som redan varit misstänkt och sedan förklarats oskyldig till dådet.

Det är spännande hur lätt man tappar verklighetsförankringen när en händelse – kanske speciellt ett brott – blir så pass känt och en så pass stor del av vår gemensamma historia att det blir som en saga. Varför är det okej att – och speciellt som statsminister! – uttala sig om vem man tror är skyldig till ett så pass allvarligt brott? Hur är det okej att basera det på så otroligt svaga grunder som ”Lisbet Palme säger bestämt att hon vet att det var Christer Pettersson”?

Att som politiker, och speciellt folkvald politiker, och speciellt som minister, och speciellt som statsminister, uttala sig om vem man tror är misstänkt i en pågående brottsutredning… är ganska jättekorkat.

Hur tänkte du nu, Stefan?

I Corren: ”Det stora sveket”

Jag kritiserar regeringens flyktingpolitik med Leo Calandrella Rudberg i Corren – ”Det stora sveket”.

”Regeringen har presenterat sina förslag på en förändring av Sveriges flyktingpolitik. Denna nya inriktning avviker från grundläggande humanistiska värderingar som länge rått i vårt land och försämrar för flyktingar på flera sätt.

1. Familjeåterföreningar försvåras. Regeringen begränsar möjligheterna för anhöriginvandring och omöjliggör detta för andra än de kärnfamiljer som kan försörja sina anhöriga. Gruppen alternativa skyddsbehövande – ofta syriska flyktingar – får inte återförenas överhuvudtaget. Familjer kommer således splittras om de inte lever upp till regeringens konservativa syn på kärnfamiljer. Det kan till exempel gälla homosexuella par som inte tillåtits gifta sig i sitt hemland. Vi väntar oss bättre från de som ser sig som Sveriges första feministiska regering.

2. Uppehållstillstånd tidsbegränsas. Denna förändring bidrar till stor oro hos alla som efter en farlig flykt måste bekymra sig för om de kommer tvingas tillbaka, istället för att i lugn och ro bygga ett nytt, tryggt liv i Sverige. Rädda Barnen, Röda Korset och Amnesty har alla kritiserat åtgärden på humanitära grunder. Därutöver ökar förändringen Migrationsverkets arbetsbelastning, eftersom varje beviljad asylansökan kommer prövas flera gånger istället för endast en. Handläggningstiderna lär också förlängas, vilket drabbar såväl de enskilda som myndigheten.

3. Id-krav införs. Alla kollektiva transporter till Sverige kommer att kräva id-kontroll. Därmed blir det omöjligt att ta sig till Sverige för flyktingar som till exempel förlorat sina id-handlingar under en farlig färd över Medelhavet eller aldrig fått några handlingar utfärdade i sitt ursprungsland. Indirekt innebär id-kraven ett brott mot rätten till asyl, eftersom asylsökande inte ens tillåts komma in i landet för att här lämna in sin asylansökan.

Uppräkningen utgör endast några av de förslag från regeringen som hotar flyktingars rättigheter. Socialdemokraterna och Miljöpartiet begår här stora svek mot sina uttalade ideal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Regeringens politik går stick i stäv med tidigare löften, som Stefan Löfvens uttalade vid Refugees Welcome-manifestationen i Stockholm om att hans Europa aldrig ”bygger murar”

Vi i Piratpartiet fördömer starkt regeringens politik. Regeringen måste omedelbart överge sina auktoritära förslag och istället införa åtgärder som syftar till att förbättra mottagandet, öka kapaciteten och hjälpa flyktingar. En särskilt nödvändig åtgärd är att införa lagliga vägar till Sverige och Europa, bland annat genom att utfärda humanitära skyddspass, göra fler undantag från Dublinförordningen och skicka bussar och båtar ut i Europa för att rädda flyktingar undan förtryck, lidande och död.

Sverige ska stärka de mänskliga rättigheterna – inte urholka dem.

Anton Nordenfur

partiorganisatör Piratpartiet

Leo Rudberg

asylrättsaktivist och engagerad i Piratpartiet”

I Frihetssmedjan: ”Det är socialdemokratin och inte flyktingströmmen som är problemet”

Idag skriver jag i Frihetssmedjan om regeringens kappvändning i flyktingpolitiken, och diskuterar det hela ur ett historiskt perspektiv med fokus på Socialdemokraterna och Folkhemmet. Läsvärt!

När den rödgröna regeringen under onsdagen gav upp i kampen om medmänskligheten och deklarerade att gränsen är nådd i flyktingfrågan pratade de om en artificiell gräns de själva skapat, i sann socialdemokratisk anda. De pratade om att göra något perfekt eller inte göra något alls.

Socialdemokraterna – som nu för första gången regerar med Miljöpartiet – har en lång historia av just detta. Sedan Per Albin Hansson och Folkhemmets dagar finns en idé om att vi måste vara perfekta. Vi har inte smuts på gatorna, vi håller Sverige rent. Vi har höga löner eller går arbetslösa. Vi har fina bostäder eller inga alls. Vi är hälsosamma eller döda. Det finns inga mellanting.

Ibland är perfektionism bra. Men ibland måste man kompromissa, vilket i folkhemmets värld visar på en svaghet som svensken inte har. Som följd finns det flera skrämmande exempel på när det här tankesättet lett till enorm skada för samhället i stort. Den svenska narkotikapolitiken, som länge satsat på en total nolltolerans mot alla droger, gör att Sverige idag har dubbelt så många drogrelaterade dödsfall per capita som EU-snittet, trots att vi har relativt få brukare. Medan länder som satsat på avkriminalisering och hjälp till de som behöver sett en minskning i antalet dödsfall de senaste decennierna har den svenska taktiken – att gripa, bötfälla och fängsla så många brukare som möjligt – lett till en fyrdubbling i drogrelaterade dödsfall bara de senaste tjugo åren.

Genom ett fokus på perfektion i bostadsbyggandet, med ett enormt regelverk som ska göra alla bostäder så vackra, användningsbara och stora som möjligt, har vi rusat rakt in i en enorm bostadskris, med en situation där drömmen om en lägenhet i Stockholm blivit ett rent skämt för de flesta. Men vad gör det? Den som väl får ett förstahandskontrakt har en riktigt schysst lya, till skillnad från de sunkiga men lättåtkomliga lägenheterna i Paris eller Berlin.

Samma situation breder nu ut sig över flyktingpolitiken. När vi hör Löfven och Romson prata om en gräns som nåtts har de en poäng. Vi kan inte längre bibehålla samma höga kvalitet på mottagandet som vi gjort tidigare, inte utan ett stort tillskott med pengar i form av exempelvis höjda skatter. I socialdemokratins värld måste de alltså välja – att skrota hela systemet och stoppa invandringen, eller att göra vad som krävs för att allt ska vara perfekt. Den rödgröna regeringen tar hellre emot ett halvdussin flyktingar och serverar dem champagne och kaviar, än de tar emot flera tusen och låter dem sova i en gymnasiehall. Att sova i en gymnasiehall är nämligen, till skillnad från att försöka somna till ljudet av al-Assads bomber och Daesh-krigares vrål i ett brinnande Syrien, inhumant.

Flyktingfrågan blir väldigt lätt en rent ekonomisk fråga som låter som ett nollsummespel, men är det inte. För varje flykting vi tar in idag skulle vi kunna ta in många, många fler, om vi bara ändrade i regelverket. Om vi kunde snabbhantera de som ändå regelmässigt beviljas uppehållstillstånd, som bland andra Viktor Banke föreslagit. Om vi kunde låta Migrationsverket hyra stora lokaler som ändå står tomma, men som inte uppfyller dagens kvalitetskrav, som de själva föreslagit. Om vi sänkte ersättningarna och tog bort den retroaktiva föräldrapenningen, som bland andra Johan Norberg föreslagit. Men istället för att låta de som kommer hit avgöra om de anser att kvaliteten duger, bestämmer vi åt dem att det inte är bra nog. Precis som vi varje år berättar för tusentals studenter som söker bostad i Stockholm att lägenheterna inte duger, att vi måste fixa till dem först och slänga på några nollor på prislappen.

Genom regeringens förslag höjs nu istället kostnaden per mottagen människa, i och med nya regelverk kring bland annat tillfälliga uppehållstillstånd – något som de rödgröna gång på gång vänt sig emot just med argumentet att det är dyrt och ineffektivt. Med hårda gränskontroller krävs heltidsavlönade poliser som egentligen redan hade fullt upp med annat, och dyra nyrekrytering för att ta deras platser har redan påbörjats.

Folkhemmets dröm om perfektionism borde ha dött med Per Albin Hansson. Det är dags att kompromissa med kvaliteten, att sluta bestämma vad som duger åt andra – bara då kan vi faktiskt rädda liv, och slippa se tillbaka på 2015 som året då vi lät en ny förintelse ske medan vi stängde dörrarna och blundade.

Anton Nordenfur är liberal debattör och styrelseledamot i Piratpartiet. Hen bor i ett kollektiv i Uppsala och bloggar på anton.nordenfur.se.”

Hur lyckas partiledarna vara så gudomligt tråkiga?

Jag var på väg att skriva en analys av Anna Kinberg Batras tal, men insåg att det var omöjligt utan att antingen upprepa det mesta jag sade om Annie Lööfs tal, eller att analysera i stort sett alla partiledare. So here goes – hur lyckas partiledarna vara så gudomligt tråkiga? – inte så mycket en talanalys utan snarare en genomgång av det nuvarande politiska läget.

Annie Lööf (Centerpartiet)

Centerns Annie Lööf lyckas stå ut som en av de få starka personligheter i svensk toppolitik just nu – engagerande, personlig, och lagom kontroversiell. Även om jag har en hel del kritik mot vad hennes liberalism faktiskt innebär har hon på relativt kort tid lyckats få upp Centern på tapeten som ett tydligt politiskt alternativ, och det  är det som saknas i de flesta andra.

Stefan Löfvén (Socialdemokraterna)

Jag förstår inte Stefan Löfvén. Alls. Det fungerar bara inte. Han kanske är en skicklig förhandlare politiskt, men som en extern figur har han inga pluspoäng i min bok. Han missar helt både att lyckas vara en slipad, skicklig, professionell politiker, och för den delen att vara en relaterbar mysfarbror (någonting S lyckats bra med historiskt). Mest av allt är han bara gudomligt tråkig och frustrerande.

Ebba Busch Thor (Kristdemokraterna)

Som jag sade häromdagen – om jag skulle få i uppdrag att fixa KDs fallande siffror och ge dem lite nya väljare (eller sina gamla tillbaka) skulle jag nog tillsätta en person i stil med Ebba Busch Thor. Hon är helt klart en annan personlighetstyp än Göran Hägglund, med annat fokus och andra idéer, och främst av allt betydligt mer konservativ och hårdare. Men samtidigt tror jag det är precis vad KD behöver. KD har om och om igen tappat sitt existensberättigande, och jag tror att det de behöver för att inte bli helt värdelösa är att bli mer konservativa och mer hårda, någonting Busch Thor hanterar ganska bra. Där finns det väljare, även  om politiken suger.

Jimmie Åkesson (Sverigedemokraterna)

Här har vi den andra tydliga utstickaren som verkligen gör sitt jobb och förtjänar sin plats, och som klarar av att vara allt annat än tråkig. Och det säger jag trots att jag verkligen avskyr hans konservativa, orealistiska och omänskliga politik. Han lyckas göra precis lagom mängd människor förbannade för att få extremt mycket mediaspel hela tiden, samtidigt som en skrämmande stor del av befolkningen älskar honom för det. Det är precis vad som behövs i en partiledare, och det är någonting som saknas i de andra partierna.

Gustav Fridolin och Åsa Romson (Miljöpartiet)

Återigen – så himla tråkiga. Den stora skillnaden  mellan de två är att Fridolin håller sig till att vara en tråkig politiker och aldrig väcker någon som helst kritik – helt enkelt för att ingen orkar lyssna – medan Romson tar steget längre och gör fel på sätt som får andra att reagera och  bli arga. Det hade  varit en bra sak, om det inte vore för att en stor del av de som blir arga är hennes egna väljare. När miljöpartister reagerar så negativt på så mycket som deras språkrör gör är någonting fel. För resten av befolkningen är hon antingen frustrerande eller tråkig. Inte bra.

Anna Kinberg Batra (Moderaterna)

Kinberg Batra lyckas sticka ut med att synas och väcka förtroende, men har samma fel som högerpolitiker haft länge i svensk politik – hon är maskinisk och svår att relatera till, någonting som hennes företrädare Reinfeldt fick arbeta hårt med att bryta. Hennes tal i Almedalen idag var speciellt i sin första halva väldigt rak i språket, och det var inte förrän slutet som man började höra några som helst känslor. Många väljare, speciellt inom högern, föredrar visserligen någon som kan tala rakt och direkt och utan några vidare känslor, men jag tror inte det räcker för att få en  majoritet – för majoriteten är hon bara, återigen, tråkig. Oavsett rakheten  i budskapen.

Jonas Sjöstedt (Vänsterpartiet) 

Sjöstedt har inte hållit sitt almedalstal än, men jag kan recensera hans generella stil i alla fall. Sjöstedt är partiledaren som Socialdemokraterna skulle ha haft – lugn, mysfarbrorig, rakt på sak, tar ingen skit. Men han fungerar i mina ögon inget vidare för Vänsterpartiet, som för att synas behöver någon mer kontroversiell och någon som vågar skrika lite. På den fronten fungerar inte Sjöstedt, även om han hade fungerat i det betydligt lugnare Socialdemokraterna, som kör på att ta ansvar snarare än att stå på barrikaderna och skrika – en bild som V kommer att ha svårt att skaka av sig, och som jag inte heller tror att V borde skaka av sig om de vill stiga över 6-8% i opinionsmätningarna.

Jan Björklund (Folkpartiet)

Björklund behöver försvinna. Folkpartiet tas steg för steg i ruinens brant, och det faktum att Björklund för varje år känns allt tröttare, tråkigare och mindre idérik gör det inte bättre. Folkpartiet har, likt KD, lyckats göra sig av med hela sitt existensberättigande. Från att ha kört på liberalism (och förlorat det fokuset till Centern) har de rört sig allt mer in på att vara skolexperterna, någonting som börjar likna en parodi på sig själv. Deras enda väg ut är att göra sig av med Björklund och hitta en ny nisch som en ny partiledare kan driva – kanske som  det auktoritära försvarspartiet som verkar saknas allt mer när rysshotet kommer närmare och Natofrågan blir större. Snälla Björklund, använd ditt almedalstal till att spela ut en ännu snyggare avgång än Hägglund gjorde!

Allt det här är egentligen tankar om hur bra de olika ledarna är för sina olika partier, oberoende av vad jag sedan tycker om  partierna och deras politik. Så med dessa ord, vilka gör sitt parti den största tjänsten?

  1. Jimmie Åkesson – om  han försvinner imorgon är jag otroligt nyfiken på vad som händer med SD. Han har tagit dem väldigt högt, och jag vet inte vem som kunnat göra det bättre.
  2. Annie Lööf – hon har lyft C från ett skitparti till ett parti att räkna med, och hon är nästan en tydligare alliansledare och statsministerkandidat än Anna Kinberg Batra.
  3. Anna Kinberg Batra – hon har helt klart problem, speciellt vad gäller att vara relaterbar, men hon har stor potential. Jag är väldigt nyfiken på att se hur hon växer som talare till valet 2018, då hon har en riktig chans att bli statsminister.
  4. Ebba Busch Thor – precis det KD behöver just nu för att bli lite kontroversiella och sticka ut, även om det innebär att fokusera på politik som går rakt emot mina värderingar. Syns mycket mer än en ledare för ett så litet parti förtjänar.
  5. Jonas Sjöstedt – känns som att han är i fel parti, men fungerar och drar det inte ned i avgrunden i alla fall. Jag är mest nyfiken på hur han kan få V att göra någonting nytt som får dem att synas igen, om det någonsin händer.
  6. Gustav Fridolin / Åsa Romson – tråkiga, kontroversiella för sina egna väljare, lyckas inte alls få fram sin politik i media, speciellt som regeringsparti vilket de inte alls  verkar axla bra. Kompetensnivån här är skrämmande låg.
  7. Stefan Löfvén – som sagt, jag förstår inte alls hur han ska kunna väcka något förtroende utan att drastiskt ändra hela sin stil.
  8. Jan Björklund – det är nästan orättvist att placera Björklund sist, då det enda som Löfvén gör bättre är att han i alla fall syns – vilket inte är speciellt svårt om man är statsminister. FP behöver förnyas, och Björklund behöver bytas ut. Nu.

Hur dåligt gick egentligen valet för privatlivet?

Valet är över. Det blir en liten minoritetsregering i de rödgröna, med SD som vågmästare och tredje största parti. Hur kasst är det egentligen från ett privatlivsperspektiv?

Rent krasst är det här vad jag skulle kalla det sämsta valet i svensk historia när man ser på det från privatlivets sida. Partiet som får uteslutande mest makt i den nya regeringen kommer utan tvekan att bli Socialdemokraterna – partiet som med Thomas Bodström började arbeta på allvar på övervakningssamhället, som byggde upp FRA-lagen och som inte rört sig en tum trots massiva protester.

Miljöpartiet har varit ett av få partier som ställt sig emot övervakningssamhället, men landar på under 7% och minskar sitt inflytande. När de trycks ned av S kommer de sannolikt få en otroligt liten roll i dessa frågor, utan då kommer de snarare prioritera sina frågor kring miljö och kärnkraft, där Socialdemokraterna är mer öppna att släppa fram dem.

Vänsterpartiet, som också de ställt sig frågande till övervakningen, får i princip samma resultat som 2010. Efter beskedet att S inte släpper in dem i regeringen får de ännu mindre inflytande än trott, och deras roll i att stoppa övervakningssamhället är i stort sett helt bortkastad – den lilla roll de eventuellt får i budgetförhandlingar har V dessutom tydligt sagt att de kommer använda för att stoppa vinster i välfärden.

Med Sverigedemokraternas dubblering av 2010 års valresultat landar de på 12.9% och får en stark vågmästarroll. Både de rödgröna och Alliansen har klarlagt att de inte tänker samarbeta med dem, men till en viss grad kommer det att bli oundvikligt. Detta gäller speciellt i frågor som de stora partierna inte prioriterar eller där de är kraftigt oense, och där släpps SD fram skrämmande mycket. Med en växande sverigedemokratisk andel av riksdagen blir övervakningssamhället allt farligare. FRA har redan rätt att lagra information som sexuell läggning, etniskt ursprung och politisk anslutning, information som blir otroligt lockande att använda för ett parti med de extremt odemokratiska vibbar som SD har som grund. Vi har redan sett SD rösta för ökat massövervakning, och när Datalagringsdirektivet gick igenom ville de ha det ännu hårdare. Sker liknande omröstningar nu finns det en stor möjlighet att de kan få sin vilja igenom.

Och Alliansen då? Mja, Alliansens inflytande den här mandatperioden är knappast att räkna med. Möjligheten är att Löfven får så svårt att skapa en fungerande regering att det blir nyval, och då är det omöjligt att veta vilka som ökar och hur det blir. Annars blir deras enda chans att få med SD på sin sida – de har tydligt sagt att de inte tänker samarbeta, men SD har ändå röstat med dem i många frågor. Men Alliansens största parti är i alla fall ett tag till Moderaterna, som varit tydliga i sitt övervakningsvurmande, och inget av de andra allianspartierna har brytt sig speciellt mycket alls om frågan.

Så hur går det för privatlivet? Tja, i princip helt åt skogen.

Missad chans att försvara det gemensamma kunskapskapitalet

Jag och Kristofer Pettersson skriver (under mitt namn) i dagens DN Debatt om jakten på ett gemensamt kunskapskapital. Jag återpublicerar den här så att den inte försvinner bort i internetland. Och kommentarer är avstängda här, så gå dit och kommentera istället.

För övrigt känns det jättedumt att stå som enda underskrift på en debattartikel jag skrivit tillsammans med någon så trevlig som Kristofer, men det var lösningen för att göra texten mer personlig, och jag är tydligen en offentlig figur som kan få in debattartiklar i DN.

Det händer, men inte ofta, att jag hittar en livboj i nyheternas strida floder av arbetslöshet, våldsbrott och främlingsfientlighet. En sådan boj erbjöd dagens DN.

Titeln var “hållbar forskning kräver samarbete mellan blocken” och signerades en socialdemokrat och en miljöpartist. Två etablerade partier som funnit en smal väg bort från en bred, polariserad och tråkig debatt mellan högerhattar och vänstermössor. Underbart! Livet är större och det går att föra politik om möjligheter istället för katastrofer!

Förvånad blev jag när den föreslagna linjen missar att ta tillvara chansen att försvara det gemensamma kultur- och kunskapskapitalet. På ett nästan anti-socialdemokratiskt sätt förefaller syftet vara att stärka enskilda och ofta penningstarka intressen. Jag gick med i Piratpartiet just därför att jag anser att socialism ska kunna förenas med liberalism och inte styras av auktoritet.

Klavertrampet genljuder som starkast i meningar som “innovation innebär att gå från kunskap till värde”. Hur kan de glömma kunskapens alldeles egna värde? Tjänar inte ett samhälle, vårt samhälle, på förstärkt vetenskap och utökad kunskap oavsett den ekonomiska vinsten?

Piratpartiet vill reformera upphovsrätten så att framtidens forskare även i fortsättningen kan dela kunskap med varandra. Vi vill att skattefinansierad forskning kommer alla till nytta genom att släppas fritt. Vi vill att nya företag utan skräck för att bli stämda ska kunna utforska nya forskningsrön och utveckla nya produkter.

Forskningen kommer aldrig att kunna ta sitt nästa steg utan utökat samarbete, vetenskaplig öppenhet, och en helt ny syn på innovation och upphovsrätt. Medan MP och S skriver att ett problem för nyskapare är att finna rätt riskkapital i utvecklingsfaserna, menar vi att det finns betydligt större problem än så. Idag plågas innovation av absurda patentlagar som gör det dyrt och svårt för nya innovatörer att ta sig ut på marknaden, speciellt utan det riskkapital som S och MP nämner.

Patent används inte längre för att skydda grundläggande nyskapelser, utan för att peka ut marginella likheter mellan en ny produkt och ett existerande patent och använda dem för att stoppa konkurrens. Detta belystes nyligen när försäljning av mobiltelefonen Galaxy Nexus stoppades i USA för att den var för lik iPhonen. Liknande problem återkommer ofta i både forskning och innovation. En ordentlig patentreform krävs omgående för att förbättra forskningsmiljön.

För att inspirera samarbetet bör också skattefinansierade universitet bidra till det allmänna kunskapskapitalet genom att offentliggöra sina resultatet på lättåtkomliga och öppna ytor, där intresserade forskare och privatpersoner kan studera och arbeta vidare på den senaste forskningen. Om vi på allvar vill nå nya vetenskapliga och teknologiska höjder måste vi komma ifrån ett primitivt, individualistiskt system och vi måste arbeta tillsammans med ett gemensamt kunskapskapital.

Individuell jakt på ekonomisk vinst är naturligtvis lovvärt men transparens, samarbete och det nyfikna strävandet efter kunskap måste prioriteras. Innovativ framåtanda och förstärkt ekonomi kommer då att följa naturligt, tillsammans med de många andra fördelar som kommer av en allmänbildad befolkning.

Anton Nordenfur, styrelseledamot Piratpartiet

Nyspråk efter nyspråk i riksdagen om DLD

Idag sker debatten och omröstningen om Datalagringsdirektivet i riksdagen, och det kan följas direkt eller i efterhand genom SVT.

Förespråkarna kämpar med svåra frågor från kritikerna (främst MP och V), och de allra flesta inom M och S argumenterar för att ”vi måste införa det” eftersom EU kräver det. Sanningen är mycket mer komplicerad än så, men slutpunkten är att vi inte alls måste, utan vi har ett val. Den böter som kommer av att vägra är ingenting i jämförelse med vad det skulle kosta att införa det.

Johan Pehrson (FP) är en man som av någon bisarr anledning jag ännu inte förstått kallar sig för liberal, och han är antagligen den värsta motståndaren till integritet och frihet i DLD-frågan. Efter att bland annat sagt att det är en ”effektiv teknik” trots att undersökningarna tyder på att den inte är det, och efter att han sagt att det ”är viktigt” att vi inte får säga vad som helst på internet, kastar han ut sig nyspråk efter nyspråk i sann orwellisk anda.

För det första är det tydligen inte en politisk åsikt att stå för integritet, utan ”det är väl alla?”. I nästa andetag bevisar Pehrson däremot att han själv uppenbarligen avskyr integritet.

När sedan Maria Ferm (MP) gör allt för att pusha honom att inse hur integritetskränkande extrem övervakning är, utbrister han riktigt argsint ”övervakning? Vi pratar inte om övervakning.” Enligt Pehrsons förvirrade tunga är övervakning vad det kallas när man har kameror, men när det handlar om ren information – då säger man ”datalagring”. I slutändan är de exakt samma sak, men vad spelar det för roll? Det viktiga är ju att folket inte hör ”övervakning” nu när det börjat bli ett skrämmande ord.

”Säg inte övervakning, Maria Ferm!”, ropar Johan Pehrson i riksdagens salar, och skrämmer vettet ur mig.

DN:s makt att tysta politiska satiriker, och Disneys makt att tysta mig

På något sätt bryter alla mot lagen i stort sett hela tiden. Som upphovsrätten idag fungerar är enorma delar av speciellt internet rent olagliga, även om detta i otroligt få fal resulterar i någon anklagelse eller dom. Jag får inte hur som helst lägga upp en bild som den till vänster här. Den är skyddad (och jag hittade den på en sida som antagligen inte har rätt att finnas av Disney).

På något vis bröt den politiska bloggaren Sven-Erland Västros mot lagen när han i januari använde en bild från Dagens Nyheter som del av en satirisk bloggpost om socialdemokraterna. Således blev han 20 januari varnad att ta bort bilden, och idag fick han hem ett brev där DN krävde att han inte bara tog bort bilden utan dessutom betalade 5000 kronor i ersättning – om detta inte sker på två dagar kommer WordPress att ombes stänga ner hans blogg. Om DN anmält honom till polis eller liknande nämns inte ens i brevet.

Både på Facebook och på sin blogg skojar Sven-Erland om att DN ”tystar en politisk satiriker”. Det kan väl diskuteras hur mycket av detta som är av politiska skäl, och hur mycket det snarare handlar om att DN har maktbegär eller inte förstår sig på humor, men faktum kvarstår – om ett företag helt enkelt inte gillar någons politiska ideologi är det otroligt enkelt för dem att hitta något litet brott som kan få dem att tysta dem. Är det en sådan upphovsrätt vi vill leva med, där alla är skyldiga och väntar på att anklagas? Det är svårt att inte dra paralleller till hur Al Capone kunde fällas för skattefusk när han inte kunde fällas för sin maffiaverksamhet.

Och på samma sätt finns det en liten gnagande känsla inom mig som säger att Disney kommer att fälla mig för någonting.

Lite extra dubbelsatir från A finns också här.

So sue me.

Leakat: Valresultat i riksdagsvalet 2014

Min prognos inför riksdagsvalet 2014, baserat på min förmåga att se in i framtiden.

Nya partiledaren Håkan Juholt lyckas hålla uppe S och reser dem till och med en aning till 31.1 %, medan M sjunker till 28.2. MP får ett fantastiskt valresultat på 13.8 % medan både C och KD åker ut ur riksdagen med 3.7 och 3.6 % vardera. SD lyckas precis hålla sig kvar men har minskat rejält sedan 2010, nu ligger de på endast 4.2 %, bland annat på grund av inre kontroverser mellan partiledaren och andra ledande röster. V förvånar Sverige med att inte bara klamra sig kvar i riksdagen utan också resa sig med en dryg procentenhet och landa på 6.8 %, medan FP sjunker nästan två procentenheter till 5.3 %.

Andelen procent utanför riksdagen är rekordstort medan antalet partier innanför riksdagen är mindre än det varit på mycket länge. MP överger de rödgröna på grund av motsatta intressen mellan dem och S, och V följer strax efter. Blockpolitiken upplöses, och S och M konkurrerar direkt mot varandra i presidentvalsliknande debatter.

PP har lyckats resa sig från 0.65 % till 2.1 %, fortfarande under riksdagsspärren men nu med större bidrag till 2018. F! däremot fortsätter att falla, nu till 0.2 %. Övriga partier ligger på sammanlagt 1 %, och det största är L som kämpat tappert men inte fått den valsuccé de hade hoppats på.

Valresultat 2010?