We all deserve love?

Jag lyssnade på Bo Burnham häromdagen, en låt i vilken han sjöng om hur ”we all deserve love”. Och jag tänkte vad jag tänkt ett par gånger förut. Att nej, det gör vi inte.

Vi kan inte säga att alla förtjänar kärlek, på samma sätt som vi inte kan säga att alla förtjänar ett jobb eller ett hem.

Det handlar inte om att ogilla någon och inte ge den den kärlek som personen i fråga vill ha. Det handlar om någonting betydligt viktigare än så – att vi alla förtjänar den grundläggande rätten att välja vilka vi älskar, och att inte påtvingas någonting annat. Det är den aspekten – att för att få måste någon annan också ge – som snabbt glöms bort.

Detsamma gäller med att det vore kul om alla som ville kunde ha ett bra jobb som de trivdes med och som gav dem den lön och de förmåner de var ute efter. Men det kräver också att någon vill anställa dem – att de ser det värde som de kan producera.

Detsamma gäller för den delen bidragssystem finansierade av skatter. Jag stödjer helhjärtat ett antal välgörenhetsorganisationer och donerar både till UNICEF, Läkare utan gränser och Djurens rätt. Men att påtvinga någon detsamma är, oavsett vad slutmålet är, idoti. Vi kan aldrig påtvinga en person att göra någonting mot hens vilja, oavsett hur gott vi anser syftet vara. Och det gäller även om du anser att det är lika fel att vägra att ge donationer som att massmörda – även en massmördare eller ett rasistiskt svin, liksom en anarkokapitalist, har rätt till grundläggande mänskliga rättigheter.

Folk stöter på mig relativt regelbundet, och de flesta av de jag tackar nej till när de frågar ut mig är inte dåliga människor – det är helt enkelt människor jag inte har något intresse av.

De förtjänar inte min kärlek, hur hemskt det än låter. Jag hoppas verkligen att de finner kärlek. Jag hoppas att de lever exakt det liv de önskar, om inte bättre.

Men jag tänker inte ge det till dem.

Öppna era ideologiska kompass

I mitt senaste inlägg nämnde jag i förbifarten att jag ibland kan komma överens med kommunister. Låt mig skriva om det till ”socialister”, och låt mig prova. Det här inlägget är till er – Henrik Brändén, Lannistersex, och alla andra kära socialistvänner jag har.

Henrik Alexandersson (Hax to his friends) parafraserar Reinfeldt i en bloggpost rörande den pågående flyktingkrisen, och får en del mothugg av Johannes Westlund. Jag går lite off topic från Johannes svar, men måste ge mig in på något de två inläggen påminner mig om, något jag känt klia i mig sedan en tid tillbaka, rörande vad bland andra Hax skrev om för över ett år sedan – ”Demokrati, generell välfärdsstat och öppna gränser – det sägs att man bara kan välja två.”

Som någon som står nära Hax politiskt (galet höger libertarian / anarkokapitalist) landar jag också på samma ställe som jag tror Hax landar på – att det som måste bortprioriteras är välfärden. Jag är i grunden kraftigt positiv dels till demokrati men speciellt till idén om öppna gränser – jag ser fri rörlighet som en oerhört viktig rättighet, och undantag bör endast ske när du genom att resa skadar en annan person eller hens ägodelar. Och jag är i grunden mot statlig välfärd och för ett på riktigt solidariskt system där vi kan hjälpa varandra utan tvång. Det sagt gillar jag att förtydliga att jag är pragmatiker, och att jag inte ser någon större vinst i att radikalt vaska välfärdsstaten på en natt, innan vi byggt upp de skyddsystem som krävs i form av bland annat ett stärkt civilsamhälle som klarar sig utan skattefinansierade bidrag. But I digress.

På Hax blogg den senaste tiden har jag läst något som jag även läst från en hel del andra högerdebattörer, och det är att vi redan nu, i och med ökad invandring och en växande polarisering i migrationsdebatten, hamnat vid ett vägskäl där vi redan nu måste fatta ett annat beslut än det utopiska. Att benet som ska falla på kort sikt inte är välfärden, eftersom det skulle orsaka en sådan plötslig meltdown i samhället, utan de öppna gränserna – de vi inte ens öppnat på riktigt än. Med andra ord – minimera invandringen, eller håll den i alla fall så låg som den är idag.

Låt oss för en stund ignorera det faktum att vi tänker olika ideologiskt (jag vet att det aldrig fungerar när jag skriver så, men jag måste fortsätta försöka, för hur ska vi annars förstå varandra?). Jag är höger, du kanske är vänster. Jag vill vaska välfärden, du kanske vill stärka den. Vi struntar i det ett par minuter, och vi hanterar istället en kris tillsammans.

Jag skräms av det faktum att Sverige sedan decennier tillbaka drivs av politiska värderingar som står så rakt emot mina. Men det finns viktigare saker att hantera just nu. Jag är beredd att vänta med min frihet ett par år (jag har det faktiskt rätt nice trots världens högsta marginalskatt) mot att vi hjälper lite. Mot att vi faktiskt satsar lite extra och hjälper de som behöver hjälp, trots att det kan vara tungt. Rent krasst, vad vi än tycker om det lever vi idag i ett socialistiskt samhälle där enorma delar av varje medborgares inkomst tas av staten för att finansiera det våra representanter i Stockholm tycker är viktigt. Och det minsta vi kan göra då är att använda dessa system för att hjälpa i den pågående flyktingkrisen.

Så höj min skatt. Och använd den för att rädda liv.

Och när det är hanterat kan vi vaska välfärden.

PS. Och hela grejen med att invandrare och flyktingar på grund av andra värderingar och system skadar oss som redan bor här med sin blotta existens?1 Kom igen, Hax, jag vet att du är liberal. Du kan fan bättre än att komma med sådana skitargument som bemötts sedan John Lockes tid. Den som begår ett brott ska straffas för det. Oavsett ursprung. Punkt slut. DS.

Missad chans att försvara det gemensamma kunskapskapitalet

Jag och Kristofer Pettersson skriver (under mitt namn) i dagens DN Debatt om jakten på ett gemensamt kunskapskapital. Jag återpublicerar den här så att den inte försvinner bort i internetland. Och kommentarer är avstängda här, så gå dit och kommentera istället.

För övrigt känns det jättedumt att stå som enda underskrift på en debattartikel jag skrivit tillsammans med någon så trevlig som Kristofer, men det var lösningen för att göra texten mer personlig, och jag är tydligen en offentlig figur som kan få in debattartiklar i DN.

Det händer, men inte ofta, att jag hittar en livboj i nyheternas strida floder av arbetslöshet, våldsbrott och främlingsfientlighet. En sådan boj erbjöd dagens DN.

Titeln var “hållbar forskning kräver samarbete mellan blocken” och signerades en socialdemokrat och en miljöpartist. Två etablerade partier som funnit en smal väg bort från en bred, polariserad och tråkig debatt mellan högerhattar och vänstermössor. Underbart! Livet är större och det går att föra politik om möjligheter istället för katastrofer!

Förvånad blev jag när den föreslagna linjen missar att ta tillvara chansen att försvara det gemensamma kultur- och kunskapskapitalet. På ett nästan anti-socialdemokratiskt sätt förefaller syftet vara att stärka enskilda och ofta penningstarka intressen. Jag gick med i Piratpartiet just därför att jag anser att socialism ska kunna förenas med liberalism och inte styras av auktoritet.

Klavertrampet genljuder som starkast i meningar som “innovation innebär att gå från kunskap till värde”. Hur kan de glömma kunskapens alldeles egna värde? Tjänar inte ett samhälle, vårt samhälle, på förstärkt vetenskap och utökad kunskap oavsett den ekonomiska vinsten?

Piratpartiet vill reformera upphovsrätten så att framtidens forskare även i fortsättningen kan dela kunskap med varandra. Vi vill att skattefinansierad forskning kommer alla till nytta genom att släppas fritt. Vi vill att nya företag utan skräck för att bli stämda ska kunna utforska nya forskningsrön och utveckla nya produkter.

Forskningen kommer aldrig att kunna ta sitt nästa steg utan utökat samarbete, vetenskaplig öppenhet, och en helt ny syn på innovation och upphovsrätt. Medan MP och S skriver att ett problem för nyskapare är att finna rätt riskkapital i utvecklingsfaserna, menar vi att det finns betydligt större problem än så. Idag plågas innovation av absurda patentlagar som gör det dyrt och svårt för nya innovatörer att ta sig ut på marknaden, speciellt utan det riskkapital som S och MP nämner.

Patent används inte längre för att skydda grundläggande nyskapelser, utan för att peka ut marginella likheter mellan en ny produkt och ett existerande patent och använda dem för att stoppa konkurrens. Detta belystes nyligen när försäljning av mobiltelefonen Galaxy Nexus stoppades i USA för att den var för lik iPhonen. Liknande problem återkommer ofta i både forskning och innovation. En ordentlig patentreform krävs omgående för att förbättra forskningsmiljön.

För att inspirera samarbetet bör också skattefinansierade universitet bidra till det allmänna kunskapskapitalet genom att offentliggöra sina resultatet på lättåtkomliga och öppna ytor, där intresserade forskare och privatpersoner kan studera och arbeta vidare på den senaste forskningen. Om vi på allvar vill nå nya vetenskapliga och teknologiska höjder måste vi komma ifrån ett primitivt, individualistiskt system och vi måste arbeta tillsammans med ett gemensamt kunskapskapital.

Individuell jakt på ekonomisk vinst är naturligtvis lovvärt men transparens, samarbete och det nyfikna strävandet efter kunskap måste prioriteras. Innovativ framåtanda och förstärkt ekonomi kommer då att följa naturligt, tillsammans med de många andra fördelar som kommer av en allmänbildad befolkning.

Anton Nordenfur, styrelseledamot Piratpartiet