Etikettarkiv: Stockholm

Jag älskar nyår del 1 – 2014

Med delar av Pirate Times-gänget på min födelsedag. Koen De Voegt, Josef Ohlsson Collentine, Justus Römeth, Matthijs Po, Patrick Schiffer, Luis Cuerdo, Gefion Thuermer, Tomas Kronvall, Στάθης Λειβαδίτης, och en person jag inte kan namnet på. Bild av Mab.
Koen De Voegt, Josef Ohlsson Collentine, Justus Römeth, Matthijs Po, Patrick Schiffer, Luis Cuerdo, Gefion Thuermer, Tomas Kronvall, Στάθης Λειβαδίτης. Bild av Mab.

Av alla konstiga helgdagar finns det två som sticker ut för mig – jul och nyår. Så ja, jag älskar december ganska rejält. Jul blir för mig speciellt vacker när jag tänker på varför det började firas – att runt vintersolståndet samlas och umgås när natten är som längst, mörkast och kallast. Nyår är lite mer komplicerat.

Nyåret är ju en hundra procent godtycklig helg i när det är, helt frånkopplat någonting faktiskt och istället helt kulturellt, men på något vis gör det det bättre. För mig har nyår alltid varit stunden när vi en gång om året satsar på nytt. Inte att börja om, utan köra ett varv till, och jag älskar det. Ett ögonblick där jag kan tänka igenom det senaste året, fundera på vad som gick bra och vad som gick dåligt, och tänka efter vad jag kan göra annorlunda nästa varv.

Så här kommer nu en total egopost om vad som varit några av mina highlights 2014.

Med Maša Čorak, co-chairperson PPI. Bild av Anders Kleppe, tror jag?
Med Maša Čorak, Paris.

För 2014 hade jag ett nyårslöfte – att bli vegan. Jag var tidigare lakto-ovo-vegetarian runt 2007-2012 och gick sedan tillbaka till att äta kött. Efter mycket övertalning från Kajsa Larsson, Paula Roth, Niklas Dahl, Sarah Hage, Hampus Berg och andra coola människor bestämde jag mig för att satsa på att bli vegan 2014, och efter ett par krackliga månader har jag nu inte ätit kött sedan runt februari, och bara ätit någon enstaka annan animalisk produkt sedan dess, av misstag. Att vara vegan tänker jag såklart fortsätta med 2015. Tack till alla som övertalade mig!

2014 har jag dessutom gjort många av de saker saker som jag ville satsa på, utan att de var löften.

Jag har rest runt mycket – flera rundor till Paris med fantastiska Cécile Bardout, en resa till London, en rad till Stockholm, och massor med andra häftiga städer.

I mars var jag Sverige-representant med Josef Collentinegrundandet av det Europeiska Piratpartiet i Bryssel, och fick även passa på att fira min födelsedag där tillsammans med både Pirate Times-gänget och en massa fantastiska pirater från hela världen.

Med Alexander Spies (delstatsparlamentariker Berlin) på grundandet av PPEU, Bryssel.
Med Alexander Spies (delstatsparlamentariker Berlin) på grundandet av PPEU. Bild av Mathias Heinel.
Jag, Anders Kleppe, Koen de Voegt.
Jag, Anders Kleppe, Koen de Voegt.

Jag åkte ned på Pirate Parties Internationals årsstämma i Paris i april där jag var mötesordförande, och fick passa på att hänga med nya och gamla vänner, bland dem Maša Čorak och Koen de Voegt som på samma möte valdes till co-chairpersons för PPI.

Och valrörelse. Herregud, denna valrörelse. Den här bloggposten är redan fylld med bilder, och jag har så många fler jag gärna skulle dela. Jag kanske borde börja använda min Flickr trots allt, så för den som vill se mer så kommer det komma upp fler bilder där de kommande dagarna. Tre album ligger där redan – bilder från London (jag träffade en såpbubblande Sherlock Holmes och en dodo!), Versaille med Cécile (den coolaste byggnaden med den coolaste människan) och Disneyland Paris (inklusive en sönderslagen dörr på Buzz hamburgerhak och en massa bilder på Merida).

Fast i en hiss i Västerås med Johan Andreasson och Erik Einarsson.
Fast i en hiss i Västerås med Johan Andreasson och Erik Einarsson.

Det har varit två valrörelser jag satsat helt i – EU-valrörelsen på våren och kommunrörelsen på hösten. Trots att de gick som de gick var det otroligt kul och lärorikt, och jag träffade mängder av häftiga människor. Och så satt jag fast i en hiss i Västerås också, vilket var mindre kul.

Det här har varit ett otroligt roligt år, och jag har bara pratat om några få highlights. Jag ville egentligen passa på att skriva om bussresan till Bryssel, spontanresan till London, Stockholm Pride, West Pride i Göteborg och en massa andra saker. Alla diskussioner i Elins soffa med vin och chips. Alla sena spelkvällar med Niklas, Erik och Elin, med Europa Universalis IV och Borderlands 2.

På någon plan ville jag skriva om alla hemskheter. Grannungdomsgården som brändes ned. Ihjälskjutningen mindre än en kilometer hemifrån. Sveken. 26 december, när jag låg förstörd och grät hela dagen på tioårsdagen av Freddys död. När en god vän fick plötslig cancer och jag aldrig ens hann säga farväl. Allt det där som suger. Men jag vill också bara gå vidare.

Oavsett vad kommer 2015 att bli ännu häftigare än 2014, och börjar med ett inlägg imorgon om mina planer för det kommande året!

Pride Stockholm med Henry Winckle, Gustav Tällberg, Calandrella Rudberg, Elin Andersson, Fabian Rosdalen och David Midhage.
Med Henry Winckle, Gustav Tällberg, Calandrella Rudberg, Elin Andersson, Fabian Rosdalen, David Midhage.

Det trappas upp

ppselfie

Det börjar kännas att det är dags. Idag har jag varit på Piratpartiets EU-valupptakt i Europahuset i Stockholm, och det är verkligen en fantastisk valtakt. Vi har redan förberett oss otroligt länge, men det är nu vi börjar köra på allvar.

Schemat börjar redan fyllas. På onsdag tar jag flyget till Paris för att delta för Sverige på Pirate Parties Internationals årliga konferens. I andra halvan av april är det helt överfyllt med lokala träffar, husvagnsmålning, styrelsemöten, och någon slags aktivistturné i Skåne som inte är helt klar.

I maj blir det värre. Den 7 maj är jag redan dubbelbokad med en debatt hos MST Linköping samt att Anna Troberg ska besöka oss. Den 11-13 maj ska jag till Helsingfors och hålla ett föredrag om nya krafter i den nordiska politiken. Överallt börjar det bokas in sak efter sak, och jag börjar sakta men säkert inse att juni månad kommer bli den lugnaste i mitt liv.

170 dagar kvar till EU-valet

6 december 2013, 170 dagar kvar till EU-valet. Vad gjorde jag för Piratpartiet idag?

Idag har jag svarat på mail från en brittisk forskare som vill intervjua mig om piratrörelsen, och alldeles strax ska jag hoppa på ett tåg till Stockholm för helgens partistyrelsemöte. Med största sannolikhet blir tåget inställt och jag tvingas istället åka i morgon.

Vad har du gjort?

Det rör sig i piraternas vatten

De senaste veckorna har det börjat talas upp ordentligt om antipiratlagarna, både i Sverige och internationellt. Världens största internetdemonstration hölls 18 januari, där bland annat Wikipedia, Google och tusentals andra stod emot upphovsrättslobbyisterna, samtidigt som flera framstående kulturskapare ställde sig på piraternas sida. Lobbyistgruppen MPAA talade ut och bad USA:s kongress att få demonstranterna att sluta. På hemmaplan lanserades i januari Brottskod 5101, en webbsida av Ung Pirat där man kan få information om fildelningens status i lagen samt följa pågående fall. Högsta domstolen avslog Pirate Bay-grundarnas bön om en ny rättegång och de döms således till fängelse och 46 miljoner i böter. Både Pirate Bay och deras fans höjde snart rösterna. Samtidigt har torrentsajten en ny (temporär) logga och taglinen ”the galaxy’s most resilient BitTorrent site”.

Det rör sig i piratrörelsen. Vattnen börjar skumma oroligt, en storm annalkar i horisonten och piratskeppen lastas med förnödigheter. Svarta segel och Jolly Roger-flaggor höjs och mörker ut solen. Henrik Pontén kliar sig nervöst i hårbotten.

Flera demonstrationer ska anordnas i helgen i protest mot de nya och de gamla piratlagarna. Den största blir förstås i Stockholm, där bland andra Piratpartiets ordförande Anna Troberg och EU-parlamentariker Christian Engström ska tala. Enligt Facebook deltar nästan 9 000, och trots att det förstås är överdrivet är det ett tecken på en stor sammanslutning. För den som känner sig oinspirerad har en urbra Charlie Chaplinig promovideo släppts på YouTube (se nedan). För den som har långt från Stockholm anordnas demonstrationer även i Malmö, Helsingborg, Göteborg, Umeå, Kalmar, Sundsvall, Värmland och Borlänge.

För den som inte känner sig tillräckligt insatt i debatten finns utmärkta länkar på Stockholmsdemonstrationssidan.

Piratpartiet på Pride 2011

Den här veckan har jag fått chansen att hänga med Piratpartiet på Pridefestivalen i Stockholm, både i tältet och i paraden. Det har varit tungt arbete, men det har också varit otroligt kul och produktivt, och jag har fått återse många pirater jag träffar alldeles för sällan, samt fått möta många jag aldrig förut träffat IRL. Som hetero på en HBTQ-festival har jag också i första hand fått uppleva hur fantastiskt någonting sådant måste vara för alla som försöker förstå vilka de är, och försöker vara stolta för någonting så många ser ned på. I korta drag har det varit en fantastisk upplevelse.

Epica + Kells + ReVamp in Stockholm 26/9 2010 – concert review

Arriving at 16:00, three hours before the show, Stina and I considered ourselves pretty late, often waiting for at least four hours for most shows, but we also noticed the line being exceptionally short, with only five or so people before us (the gang just ahead of us had waited for two and a half additional hours, and the two before them were Dutch, presumably following the band around). As it turned out, the lines stayed pretty much the same, and when the show was just an hour away there were hardly fifty people in line, most of them die hard 21st century goth chics.

When the entrance open at 19:20 the line has grown somewhat, but hardly what I could have expected, and I and Stina easily make our way into the front line, the rest of the audience a mixture of symphmetalgoths and your traditional beer drinking vikings by the pub section (this is a club concert after all). As a club the audience is surely less enthusiastic and the special effects are less outstanding, but this also makes an intimate environment, perfect especially for the fans of less wellknown acts such asReVamp (and Kells I guess, but I didn’t see anyone coming for their sake).

Floor Jansen in ReVamp

ReVamp are the first to kick off, and they immediately fire the crowd up with their album intro Here’s My Hell, followed by a number of their faster tracks before the duet ballad Sweet Curse, in which lead singer Floor Jansen does both verses in comparison to the studio version (though backed up in the chorus). Still a very beautiful song, if not more beautiful, with Floor getting more part, especially as I’ve never been to fond of the almostLinkin Park-ish sound of the male verse. I’m also happy to see one of my favorites, Kill Me With Silence, and one of their biggest hits Million, with its Epica– and After Forever-like chorus that really got the crowd going before a both heavy and catchy finale with In Sickness ‘Till Death Do Us Part: Disgraced and Head Up High. I’m sure ReVamp garnered a new section of Swedish fans as well as pleased a number of old fans. I, who never got the chance to see After Forever (Jansen’s ex band, founded by Epica leader Mark Jansen) and never having seen ReVamp before (this being their first Sweden show in existence) was certainly pleased, being met with an even more powerful sound than the album, and a band that surely had experience on stage. Jansen has an amazing spirit in her vocals, and it seems to me that she’s really been reborn with this new band.

One of the guitarists in Kells

Kells was second on stage, and they were the only band I didn’t come for. I had never heard of this French semi-symphonic metal band before the announcement of the concert, and I missed to check them out on forehand. And while I loved every moment of both ReVamp and Epica, I’m sad to say that most of Kells music seemed all too general and boring to me. The fact that they sung on French, a language I only barely understand, means less than the fact that most songs had very basic structures, that there were no interesting guitar riffs whatsoever, and that the singer sounded like a drugged-up daughter of Avril Lavigne and Amy Lee, and her very confusing dance, seeming like a strange rip-off of Sharon den Adel, destroyed the few really good moments. If the band is reading this and wants a pointer from a miserable music geek, the concept The heavier the better really works on this band. I was honestly surprised in one of the earlier songs (possibly Ailleurs) when the band fell into some crazed-out punk metal growl, and the lead singer’s vocals suddenly turned extremely promising, even reminiscent of the angrier sections of ReVamp tracks such as Kill Me With Silence. Why not turn into some female-fronted punk metal act (and I certainly don’t mean that in a bad way)?

Simone Simons of Epica performing Tides of Time

Epica, the main attraction, kicked off beautifully with their latest album intro Samadhi ~ Prelude ~ and Resign To Surrender ~ A New Age Dawns – Part IV ~, which immediately got people going. I have always said that this is the perfect intro to both an album and a concert, and I continue believing so – not only does Samadhi build up wonderful hinting and suspense that is wonderfully brought down by the immediate action of Resign to Surrender, but the latter goes really far – about two minutes if I don’t missrecall – before lead singer Simone Simons joins on stage. And while the rest of the band is awesome, Simons is for many the one big attraction (sorry, boys). The setlist is quite phenomenal, mixing old and new songs – the constant live favorite Sensorium and Epica’s answer to UnOpened; the exotic and catchy Martyr of the Free Word; the beautiful piano balladTides of Time; the more folk metal track Quietus. The (original) setlist end with two of the band’s longer tracks, The Obsessive Devotion from The Divine Conspiracy and the title track Design Your Universe ~ A New Age Dawns – Part VI ~ off their latest album – both of which are some of my favorite Epica tracks. The band leave the stage and I start to wonder whether there will be any encores (this is after all a club playing) when the keyboardist returns to congratulate us for being a wonderful audience (in a way that actually sounded honest in comparison to most when the band doesn’t know where they are and won’t remember tomorrow). The band comes up on stage and runs a trio of songs, including another one of my favorite, their first song everCry for the Moon and the all-time fan classic Consign to Oblivion (or, well, Consign to Stockholm as they called it).

I leave happy, and Stina keeps telling me the whole way home how she can’t believe the concert, immediately marking the spot for her favorite ever.

But there’s more…
Members of both ReVamp and Kells stayed for signing merchandise, and Epica offered some really awesome shirts I wish I could have bought. With my poor economy I decided upon buying a ReVamp poster and I had it signed by Floor Jansen herself (after I couldn’t speak a word and she had to ask if I wanted her to sign it – possibly more nervous than meeting both Kamelot and Sonata Arctica.

Setlist ReVamp
1. Here’s My Hell
2. In Sickness ‘Till Death Do Us Part: All Goodbyes Are Said
3. Fast Forward
4. Sweet Curse
5. In Sickness ‘Till Death Do Us Part: Disdain
6. Kill Me With Silence
7. Million
8. In Sickness ‘Till Death Do Us Part: Disgraced
9. Head Up High

Setlist Kells
1. Réminiscences
2. Avant que tu
3. Ailleurs
4. Le Manége Déchanté
5. Mes Réves
6. Sans teint
7. L’Heure Que Le Temps
8. Korn
9. La sphère
10. Lueur

Setlist Epica
1. Samadhi ~ Prelude ~
2. Resign To Surrender ~ A New Age Dawns – Part IV ~
3. Sensorium
4. The Last Crusade
5. Unleashed
6. Martyr of the Free Word
7. Tides of Time
8. Quietus
9. The Obsessive Devotion
10. Design Your Universe ~ A New Age Dawns – Part VI ~
Encore 1. Cry for the Moon
Encore 2. Sancta Terra
Encore 3. Consign to Oblivion


Gustav Vasa och hans söner

Stockholms blodbad

Efter 1397 och över 120 år framåt var Sverige i union med Norge och Danmark. Den så kallade Kalmarunionen var hårt kritiserad i Sverige, och landet var mer eller mindre helt uppdelat i motståndare och stödjare av unionen. Kristian I hade sedan mitten på 1400-talet varit härskande kung i Danmark och Norge, och under 1470-talet ville han också stärka sin roll som konung över Sverige, som till skillnad från de andra länderna i unionen såg sig mer som en egen nationalitet, och därför landsteg Kristians här 1471 på Norrmalm straxt utanför Stockholm. Sten Sture den äldre, svensk riksföreståndare under den tiden, protesterade kraftigt och försökte förgäves övertala den norskdanske kungen att lämna Sverige i fred, och när Kristian II vägrade möttes de tves trupper i vad som skulle komma att bli känt som Slaget vid Brunkeberg, ett slag som trots att trupperna främst var danskt mot svenskt också innehöll inbördes strider. Många svenska unionsstödjare, allra främst från Uppland, slogs även de på Kristians sida. I slutändan vann Sten Stures trupper, något som förstärkte Sveriges nationalitetskänsla enormt och hjälpte till att vinna över allt fler till motståndssidan, samt inge hopp att slåss för det de trodde på.

1512 tog Sten Stures son, Sten Sture den yngre, över platsen som svensk riksföreståndare, och fortsatte sin fars kamp mot den nya danska kungen Kristian II, vars mål var att skapa en enorm furstestat av Skandinavien, och det första steget var uppenbarligen att ordentligt få in Sverige i Kalmarunionen. 1520 gick en dansk här in i Västergötland och slog efter en kortare strid omkull det svenska försvaret, och sårade Sten Sture den yngre dödligt. Sten Sture avled sedan under färden tillbaka till Stockholm. Den danska hären belägrade sedan huvudstaden i flera månader innan de slutligen slog till och fick de flesta svenska adelsmän att gå med på att låta Kristian II bli kung över Sverige mot att han glömde bort att de gjort motstånd.

Kristian II bröt dock löftet. Med hjälp av Sveriges ärkebiskop Gustav Trolle lät han fängsla ett stort antal motståndare, med ursäkten att de stod skyldiga till kätteri. Trolle hävdade att detta var så uppenbart att det inte behövdes vidare bevis, och dagarna som följde, den åttonde och nionde november 1520, avrättades femtio personer samt 35 – 40 tjänstemän på Stora Torget i centrala Stockholm. De ”finaste” människorna avrättades med svärd, de mindre fina hängdes. Avrättningarna avslutades med att man byggde upp ett enormt bål (var senare Katarina Kyrkogård blev anlagd) där alla kroppar brändes, inklusive Sten Sture den yngres, vilken grävdes upp ur sin grav för blotta ändamålet.

För att ursäkta sina handlingar skickade Kristian II ett brev till den dåvarande påven Leo X, i vilket han anklagade Sten Stures anhängare för att ha försökt tända eld på Stockholm Slotts krutförråd för att spränga slottet, och att vakterna upptäckt detta i tid för att ”stoppa dem”. Men Sveriges befolkning visste bättre, och det dröjde inte länge förrän Kristian II fått öknamnet Kristian Tyrann – och trots att han genomfört avrättningarna för att stoppa unionsmotståndarna bara ökade deras antal.

 

Gustav Vasa kommer in i bilden

Gustav Vasa var 1521 namnet på en ung adelsman som snabbt blev ledaren över unionsmotståndarna, som snabbt spreds över Sverige. Trupperna som mestadels bestod av bönder var dock alldeles för svaga och dåligt utrustade för att kunna ta sig in i huvudstaden, och bad om hjälp utomlands – hjälp de till sist fick ifrån Lübeck i nuvarande Tyskland, som också var emot Kristian Tyrann. Med hjälp av dem kunde unionsmotståndarna med Gustav Vasa i spetsen ta sig in i Stockholm på midsommardagen 1523, och Gustav Vasa blev vald till Sveriges nya kung. Kalmarunionen var till sist bruten och Kristian Tyrann ute ur spelet.

Men vid den tiden hade Sverige enorma skulder. Gustav Vasa hade fortfarande en stridsskuld att betala Lübeck, och kostnaderna för vakter var höga – det blev ständigt nya risker för fler unionsstödjare. Gustav Vasa visste dock vilka summor pengar det fanns i kyrkan, och genast satte han igång att försöka bryta kyrkans makt i riket för att få kontroll över dessa summor. Trots att han själv inte delade Lutherska ideologier slöt han sig snabbt samman med den växande skaran Lutheraner, som också ville förstöra den dåvarande kyrkans makt, och han hade snart gjort Olas Petri, en av Sveriges mest inflytelserika Lutheraner, till predikant i Stockholm Storkyrka. Gustav Vasa visade sedan en ypperlig förmåga inom retorik när han erbjöd adelsmän få tillbaka jord deras anfäder skänkt kyrkan, och lovade bönder att han inte skulle höja skatterna, allt för att komma på bättre fot med samtliga i det svenska folket. Och det hjälpte; 1527 beslutades att samtliga kyrkliga inkomster skulle gå direkt till kungen.

Under mitten av 1500-talet lät kungen börja anteckna jordeböcker, liggar över jordegendomar, och skatteindrivningar kunde öka när staten (då så kallade Kronan) hade en bättre koll på hur mycket olika gårdar var skyldiga att betala. Skatten betalades delvis monetärt, men vanligast var ändå att bönderna betalade med överskott av natura, såsom mjölkprodukter, hudar, fisk, med mera. Detta förvarade Kronan i enorma förråd, och det användes mycket av de själva men mest till försäljning utomlands. Det är också tack vare jordeböckerna som man nu kan veta att Sverige runt år 1550 hade cirka 800 000 människor. Störst var liksom nu Stockholm, med cirka 6 000 invånare.

Men missnöjet med kungen växte. Vasas fogder tvingade ständigt till sig dyrbara reliker från kyrkorna, och snart började det driva de svenska bönderna till uppror. På 1540-talet kom det största upproret dittills när Nils Dacke ledde småländska bönder som kungens legosoldater ständigt misslyckades med att slå ut, trots att de aldrig klarade av att ta sig in i Stockholms kärna. Till sist gick Gustav Vasa med på en vapenvila med Smålänningarna, och han visade dem en underskriven trohetslista från Dalarna – senare är det förstått att den i själva verket var förfalskad – för att få dem att förbli honom trogen. Han hade dock planer bakom allt detta, förstått. Han utnyttjade vapenvilan till att förbereda sina arméer, för att sedan när tiden var inne fånga in och avrätta Dacke och stora delar av hans släkt. Många andra stora upprorsledare blev också avrättad, eller skickade till Finland. Gustav Vasa satte också ett kollektivt straff på alla smålänningar med enormt höjd skatt. Upproret var bortslaget.

 

Erik XIV

Innan Gustav Vasa dog 1560 hade han fått riksdagen i Västerås att anta en ny lag, vilken såg till att hans äldsta manliga ättling ständigt skulle ärva tronen, och när han sedan dog var det därmed hans äldsta son som tog makten med namnet Erik XIV.

Erik XIV fortsatte vad sin far hade börjat med, och försökte få en allt högre kungamakt på adelns bekostnad, och han började därmed att bjuda in ej adliga till det kungliga rådet, som tidigare traditionellt alltid fyllts upp av högadeln.

Den nya kungen hade inte regerat ens ett decennium när han föll offer för en näst intill sjuklig paranoia som växte allt mer med åren. Han blev allt mer misstänksam gentemot speciellt adeln som han redan naturligt inte kom på rätt fot med. När hans paranoia rests i sitt värsta lät han avrätta flera högadliga familjer och personer han först höll fångna på Uppsala slott. Speciellt nämnvärt är att han lät avrätta många medlemmar av den stora Stureätten som bland annat Sveriges riksföreståndare Sten Sture (innan Kristian II kom till makten) varit del av. När allmänheten insåg att det var omöjligt att ha en så pass mentalt instabil person som härskare över Sverige följde ett stort uppror, som slutade med att Erik XIV avsattes officiellt 1569, och att hans halvbror Johan – sedermera Johan III – kom till makten i hans ställe.

 

Johan III

När Johan III tog över tronen som Sveriges kung bodde cirka 750 000 människor i Sverige. Den nya kungen försökte sitt bästa – och till stor del lyckades – för att verka som en hjälte som räddat landet från ”tyrannen” Erik XIV. I hemlighet var han dock rädd för den fängslade före detta kungen, och det har kommit ut i efterhand att han gav fängelsevakterna order om att vid minsta lilla fara eller uppror låta avrätta honom. 1577 dog Erik XIV en osäker död i sin cell, men många nutida liksom dåtida författare har hävdat att han förmodligen blev arsenikförgiftad.

Johan III hade ett humör som påminde mycket om både hans far och sin bror; främst var han väldigt misstänksam och hade en djupt paranoia gentemot adeln. Han var dock inte alls lika listig eller skarpsint som Gustav Vasa varit. I mitten av 1570-talet försökte Johan III få en bättre ställning med kyrkan, både inrikes och utrikes, men misslyckades totalt. Hans försök inrikes resulterade bara i att den katolska kyrkan återigen fick mycket av den makt den förlorat under Gustav Vasas era, och när han försökte förhandla utomlands med Påven drunknade mannen han skickat dit, och även det misslyckades katastrofalt.

Som i ett desperat att visa sin makt började Johan III arbeta för att få kontrollen över Polen, ett konstigt val då de tidigare haft helt annorlunda mål och då Sverige hade i princip ingen användning av det landet. Han lät sin son Sigismund gå med i den katolska kyrkan, förmodligen för att vinna Polackernas förtroende, och Sigismund fick till sist kronan 1587 och därmed rollen som Polens kung. En ny union var skapad.

Samtidigt rasade det krig mot Ryssland, och Johan III:s mål var ständigt att få kontroll över den ryska handeln. Det kostade mycket resurser och pengar, så när Johan III insåg sitt misstag om Polen och desperat bad Sigismund att överge landet och komma tillbaka till Sverige kritiserades det skarpt av adeln som trodde det kunde leda till ett nytt krig mellan Polen och Sverige, något Sverige med det rasande Rysskriget inte skulle kunna klara av.

Johan III dog skamsen i Stockholm 1592, med få framgångar. Han lämnade Sverige svagt och förstört, uppslitet politiskt och ekonomiskt sett fattigt.

 

Sigismund och Slaget vid Stångebro

När Johan III dött togs tronen över av hans son Sigismund av Polen 1593. Hans första steg som kung var att försöka få igenom katolicismen återigen som den största religionen, men han möttes av ett enormt motstånd, bland annat av hans farbror Hertig Karl. Därefter försökte han att i alla fall ge katoliker religionsfrihet såsom protestanter hade religionsfrihet i Polen, men även detta möttes med för stort motstånd och han tvingades ge upp idén.

Sigismund var fortfarande kung i Polen, så han gav sig tillbaka dit för att fortsätta bo där 1594. Han ville dock bibehålla makten även i Sverige, och lät därför tillsätta länshövdingar runtom i landet som lydde direkt under honom. Men motsättningarna fortsatte både från folket, adeln och Hertig Karl, och till följd av detta valde Sigismund 1598 att anfalla Sverige i vad som blev till Slaget vid Stångebro utanför Linköping. Sigismunds och Karls trupper kolliderade i en blodig strid som slutade med att Sigismund blev besegrad, och 1599 blev han avsatt som kung av Sverige, och han återvände sedan till Polen igen.

 

Karl IX och Linköpings Blodbad

Efter det att Sigismund blivit avsatt tog Hertig Karl över makten som Karl IX.

Många av de som stått på Sigismunds sida och rått honom att anfalla Sverige fängslades efter Slaget vid Stångebro, och år 1600 följde det hemska skådespel som gått till historien som Linköpings Blodbad. Karl IX anklagade fjorton [1] av dessa inför en riksdag i Linköpings slott för landsförräderi, och trots att de argumenterade för att de bara hjälpte sin kung föll domen för fem av dem: Erik Sparre, bröderna Gustav och Sten Banér, Ture Bielke, och Bengt Falk. På skärtorsdagen (den tjugonde mars) år 1600 blev de avrättade offentligt på Stora Torget i Linköping, och deras kroppar ställdes sedan ut i Domkyrkan för allmän beskådning tills Karl IX befallde att de skulle begravas.

Som för att hämnas ytterligare på Sigismund startade Karl IX 1601 det som brukar kallas det Andra Polska Kriget, som sedan pågick till Sverige segrade först 1629. Då den polska riksdagen ansåg att kriget var privat mot Sigismund och inte mot Polen stödje de inte Sigismund med trupper utan han fick förlita sig helt på legosoldater.

Under Karl IX gjorde adeln ett nytt försök att få tillbaka sin forna makt, och även Karl IX blev (med rätta) mycket misstänksam och osäker på sin egentliga makt. Till följd av detta lät han 1605 avrätta Hogenskild Bielke, en rådsman som tidigare också varit en av de som friats från domen i Linköping år 1600.

Karl IX avled i Nyköping i oktober 1611.

 

Gustav II Adolf

Tronen skulle egentligen ärvts av Johan III:s son Johan, en Östgötsk hertig, men denne sade av sig tronföljden redan 1603, och därmed gick den vidare till Karl IX:s son som fick konunganamnet Gustav II Adolf när han fick tronen 1611, sjutton år gammal. Med en omyndig kung vid makten såg högadeln sin chans att få mer kontroll över landet, och nästan direkt blev högadelns främste företrädare Axel Oxenstierna chef för kansliet och fick möjligheten att kontrollera alla in- och utrikesskrivelser. Nästan samtidigt blev han också kungafamiljens främste rådgivare.

När Gustav II Adolf fick tronen ärvde han genast tre svåra krig – dels det Andra Polska Kriget och anfallet mot Ryssland, men det svåraste att kämpa var det mot Danmark. Danmark hade anfallit Sverige i ett bekämpningskrig 1611, och det var det som nu var den nya kungens svåraste uppgift. Många trupper kämpade i Ryssland och Polen och Sveriges försvar var därmed klen, och kungen tvingades därför i januari 1613 att sluta freden i Knäred, som bland annat gick ut på att Danskarna drog sig ut från Sverige på villkoret att de blev betalda den hutlösa summan på en miljon riksdaler inom sex år. Tills vidare tog de flera Svenska städer som pant, bland andra Göteborg och det viktiga Älvsborgsslottet. Direkt efter slutet på det Danska kriget började Gustav II Adolf diskuterade med Ryssarna för att 1617 komma fram till freden i Stolbova, som gav Sverige stora möjligheter till ett bra försvar jämfört med tidigare.

Efter detta hade kungen idén om att göra Östersjön till Svenskt innanhav, något han påbörjat med att stänga av Ryssland därifrån tidigare. Det var med den idén han fortsatte det Polska kriget, och för det mesta lyckosamt började han erövra stad efter stad.

 

Det trettioåriga kriget

Till följd av reformationen på 1500-talet hade flera religionskrig, främst mellan protestanter och katoliker, börjat utbryta under 1600-talet. Det som ska ha utbrutit det som till sist blev Det Trettioåriga Kriget var det Österrikiske huset Habsburg, en dynasti som hade regerat i Österrike sedan 1200-talet, då de i början av 1600-talet försökte hävda sin kejsarmakt ytterligare, någonting folket var starkt emot. Samtidigt hade religionen i landet blivit allt mer splittrad, och flera församlingar började bråka sinsemellan om vilken som var den ”sanna” religionen, protestantismen eller katolicismen. Det som till sist utlöste kriget 1618 var när den nya kejsaren Ferdinand II försökte förhandla med protestanter i Böhmen, något som slutade med att de slängde ut två av hans sändebud från ett fönster. Och därmed var kriget påbörjat.

Många Europeiska länder blandade sig snart in i kriget. Spanien hjälpte kejsaren att besegra Böhmen, och vände sig sedan mot Holland på grund av deras makt kring Östersjön, och det dröjde inte länge förrän flera andra länder kring Östersjön blandats in i det mest omfattande kriget dittills i historien.

När Danmark år 1629 tvingas till fred inser Sveriges kung Gustav II Adolf att kriget närmar sig fäderneslandet, och riksdagen tvingas snart besluta att Sverige måste ge sig in i kriget för att klara sig. Samtidigt börjar Ferdinand II röra sig mot Sverige genom Polen, och 1630 drabbar trupperna samman i Breitenfeld, Tyskland, en strid Sverige vinner.

Den sjätte november 1632 möts Gustav II Adolfs och kejsarens trupper i Lützen i Sachsen, i striden som skulle bli den svenska kungens sista. Han stupade i striden.

 

Fotnot

[1] Vissa källor säger 12, andra 14.

 

Källor

* ”Alla tiders historia A”, publicerad av Gleerup 2007

 

* http://en.wikipedia.org

* http://sv.wikipedia.org

* http://www.retro.nu/retro/_sekel/1500/aa_sam.htm

* http://historiska-personer.nu/min-s/pcc324828.html

* http://www.edu.linkoping.se/stangebro/Fakta/blodbad.htm

* http://www.sfhm.se/templates/pages/ArmeStandardPage____1240.aspx?epslanguage=EN


Anton Johansson 2008