En tätort på en slätt

Jag är hemma igen, över jul. Hemma, som i där jag växte upp – Linköping.

Jag älskar Stockholm. Det är den bästa stad jag bott i, trots att jag inte ens bott där ett år än. Och som kontrast är Linköping utan tvekan den tråkigaste stad jag bott i. Jag har visserligen haft tur att bo i fantastiska städer – i kronologisk ordning Linköping, Berlin, Leipzig, Paris, Uppsala, Stockholm1 – men det känns ändå lite konstigt att säga att Linköping ligger sist.

Vi blir ibankade sedan födseln att vi ska älska vår hemstad, precis som vi ska älska vår familj. Att göra något annat är helt enkelt fult. Otrevligt. Ett sätt att vägra visa uppskattning, antar jag. Men det finns ingen poäng med att älska något eller någon som kom till en av ren slump – älska istället de platser, de människor, de ting du väljer att ha nära dig.

Och nej, Linköping har inte gjort mig något. Där finns platser från min barndom som jag älskar, som får mig att minnas viktiga stunder i mitt liv. Lekplatsen där jag fick mina första vänner. Källaren där jag försökte bygga robotar. Skogen där jag hittade en porrtidning.

Och helvetesplatserna. Skateparken jag aldrig riktigt släpptes in till av de coola kidsen. Lekplatsen dit Hon smugglade mig när jag inte fick komma hem. Motorvägen där jag försökte ta mitt liv.

Det är knappast en ond stad. Eller en god stad.

Linköping är bara en stad, en stad där jag råkade födas. Sedan insåg jag hur tråkig den var, och jag flyttade härifrån.

Och vore det inte för min familj och mitt jobb skulle jag aldrig för ett ögonblick få för mig att återvända hit.

Det bra året

Jag älskar nyår. Jag älskar att stanna till för en stund och tänka på hur året gått, att utvärdera vad som gick som jag ville, vad som gick helt annorlunda. Allt det oväntade. Allt det bra. Allt det dåliga.

2015 har brännmärkts som ett kasst år nästan överallt jag kollat. Det var året för Daesh och terrorism, först med Charlie Hebdo och senare Parisattackerna i november. Det var året då opinionen i flyktingfrågan vände totalt. Och för min egen del var det året en vän dog efter en lång tids sjukdom. Det var året då min mentala ohälsa vände till det värre för första gången på flera år.

Men det var också ett bra år. Ett otroligt år. 2015 var året jag fick ett nytt jobb. Året då jag blev förälskad i Fabian, som förändrade mitt liv mer än vad jag trodde var möjligt. Det var året då jag flyttade till Uppsala, och lärde känna Sarah och Hampus. Och senare året jag flyttade till Stockholm.

Året jag träffade och föll totalt för Johanna. Året jag helt oväntat hamnade i en soffa med mys och Pink Floyd med Alissa, och fortfarande inte lyckats ta mig därifrån.

Året jag antagligen hade mer och bättre sex än under alla tidigare år tillsammans. Tack för fantastiska kvällar på Sesam och BDSM Stockholm, tack för fantastiska stunder med fantastiska människor. Jag älskar er.

Here’s for a great 2016.

Reklam i tunnelbanor – intäkter och yttrandefrihet

Häromdagen skrev jag om SDs reklam i Stockholms tunnelbana, och diskuterade om SL helt enkelt borde sluta ta in politisk reklam över

SLs reklamkampanj med hunden från dogememet, 2014.

much kommersialisering av offentliga utrymmen, very 1.8% reklamintäkter

huvud taget. Om du inte läst det än, gå och läs det – det är ett bra inlägg. Sedan jag skrev det har jag fortsatt diskutera frågan och läst mängder av kommentarer, och jag har tänkt lite till.

För det första lyfte jag i inlägget hur jag helst av allt inte vill se någon reklam alls i tunnelbanan – jag är generellt emot idén att kommersiella utrymmen som finansieras av skattemedel och drivs av stat, län eller kommun – men jag resonerade att det är ekonomiskt omöjligt. Sedan dess har flera påpekat att jag hade fel i mitt antagande att reklam var en viktig inkomstkälla för SL.1 Jag hade alltså helt fel i att reklamintäkter är en så stor del av SLs ekonomi att det skulle märkas på biljettpriserna om vi tog bort reklamen.

För det andra har en diskussion på något vänster lyckats växa fram och fått mig att inse att jag i mitt inlägg inte var alls lika tydlig som jag trodde. En kommentar säger bland annat ”Att stoppa vissa reklam är en begränsning av yttrandefriheten!, Att en piratpartist skulle tala för begränsning av yttrandefriheten förvånar mig!”.

Yttrandefrihet är ett spännande ämne, och ett ämne som lätt missförstås. Jag tror också att det lätt blir ett höger-vänster-element i det hela, rörande privatpersoners och privata företags autonomi från samhället i stort. Jag hör ganska regelbundet personer prata om hur företag som Google, Facebook, McDonalds, eller i det här fallet SL, utövar censur genom att inte tillåta alla budskap, och jag hör det hävdas att det bryter mot yttrandefriheten.

Yttrandefriheten går ut på (eller ska gå ut på) att du har rätt att yttra dig hur du vill på din privata egendom och på offentliga platser. Du har rätt att hålla en demonstration på allmänna platser,2 du får publicera böcker och hemsidor, och så vidare. Och det innebär även att staten inte lägger sig i vilken reklam du sätter upp.

Det innebär däremot inte att enskilda företag inte lägger sig i vad du sätter upp för reklam. Du kan inte tvinga SL eller TV4 att ta in vilken reklam du vill, precis som att du inte kan tvinga Bonniers att trycka din bok och ropa censur om de vägrar.

Fallet med SL är speciellt, eftersom det ägs av Stockholms läns landsting. Att ta in reklam är därför mycket mer känsligt än när ett privat företag gör det, eftersom de som har kontrollen över bolaget i grund och botten är Stockholms medborgare och de representanter de röstar in till landstinget. Jag vill som följd inte se någon som helst diskriminering mellan vad som är bra och dålig reklam, eftersom det lätt blir ett watergateanskt sätt att använda skattemedel och politisk makt för att stärka sin egna makt över politiska konkurrenter. Det enklaste sättet att undvika att detta görs är, rent krasst, att inte tillåta politisk reklam i verksamhet som finansieras och drivs av stat, landsting och kommun.

Problemet som uppstår är att det blir en väldigt svår gränsdragning mellan vad som är politisk reklam och vad som inte är det. Och vad är då den lättaste lösningen, som minimerar risken för politisk korruption? Att ta bort all reklam i SLs tunnelbanor – reklam som ändå knappt medför några inkomster.

Jag älskar nyår del 1 – 2014

Med delar av Pirate Times-gänget på min födelsedag. Koen De Voegt, Josef Ohlsson Collentine, Justus Römeth, Matthijs Po, Patrick Schiffer, Luis Cuerdo, Gefion Thuermer, Tomas Kronvall, Στάθης Λειβαδίτης, och en person jag inte kan namnet på. Bild av Mab.

Koen De Voegt, Josef Ohlsson Collentine, Justus Römeth, Matthijs Po, Patrick Schiffer, Luis Cuerdo, Gefion Thuermer, Tomas Kronvall, Στάθης Λειβαδίτης. Bild av Mab.

Av alla konstiga helgdagar finns det två som sticker ut för mig – jul och nyår. Så ja, jag älskar december ganska rejält. Jul blir för mig speciellt vacker när jag tänker på varför det började firas – att runt vintersolståndet samlas och umgås när natten är som längst, mörkast och kallast. Nyår är lite mer komplicerat.

Nyåret är ju en hundra procent godtycklig helg i när det är, helt frånkopplat någonting faktiskt och istället helt kulturellt, men på något vis gör det det bättre. För mig har nyår alltid varit stunden när vi en gång om året satsar på nytt. Inte att börja om, utan köra ett varv till, och jag älskar det. Ett ögonblick där jag kan tänka igenom det senaste året, fundera på vad som gick bra och vad som gick dåligt, och tänka efter vad jag kan göra annorlunda nästa varv.

Så här kommer nu en total egopost om vad som varit några av mina highlights 2014.

Med Maša Čorak, co-chairperson PPI. Bild av Anders Kleppe, tror jag?

Med Maša Čorak, Paris.

För 2014 hade jag ett nyårslöfte – att bli vegan. Jag var tidigare lakto-ovo-vegetarian runt 2007-2012 och gick sedan tillbaka till att äta kött. Efter mycket övertalning från Kajsa Larsson, Paula Roth, Niklas Dahl, Sarah Hage, Hampus Berg och andra coola människor bestämde jag mig för att satsa på att bli vegan 2014, och efter ett par krackliga månader har jag nu inte ätit kött sedan runt februari, och bara ätit någon enstaka annan animalisk produkt sedan dess, av misstag. Att vara vegan tänker jag såklart fortsätta med 2015. Tack till alla som övertalade mig!

2014 har jag dessutom gjort många av de saker saker som jag ville satsa på, utan att de var löften.

Jag har rest runt mycket – flera rundor till Paris med fantastiska Cécile Bardout, en resa till London, en rad till Stockholm, och massor med andra häftiga städer.

I mars var jag Sverige-representant med Josef Collentinegrundandet av det Europeiska Piratpartiet i Bryssel, och fick även passa på att fira min födelsedag där tillsammans med både Pirate Times-gänget och en massa fantastiska pirater från hela världen.

Med Alexander Spies (delstatsparlamentariker Berlin) på grundandet av PPEU, Bryssel.

Med Alexander Spies (delstatsparlamentariker Berlin) på grundandet av PPEU. Bild av Mathias Heinel.

Jag, Anders Kleppe, Koen de Voegt.

Jag, Anders Kleppe, Koen de Voegt.

Jag åkte ned på Pirate Parties Internationals årsstämma i Paris i april där jag var mötesordförande, och fick passa på att hänga med nya och gamla vänner, bland dem Maša Čorak och Koen de Voegt som på samma möte valdes till co-chairpersons för PPI.

Och valrörelse. Herregud, denna valrörelse. Den här bloggposten är redan fylld med bilder, och jag har så många fler jag gärna skulle dela. Jag kanske borde börja använda min Flickr trots allt, så för den som vill se mer så kommer det komma upp fler bilder där de kommande dagarna. Tre album ligger där redan – bilder från London (jag träffade en såpbubblande Sherlock Holmes och en dodo!), Versaille med Cécile (den coolaste byggnaden med den coolaste människan) och Disneyland Paris (inklusive en sönderslagen dörr på Buzz hamburgerhak och en massa bilder på Merida).

Fast i en hiss i Västerås med Johan Andreasson och Erik Einarsson.

Fast i en hiss i Västerås med Johan Andreasson och Erik Einarsson.

Det har varit två valrörelser jag satsat helt i – EU-valrörelsen på våren och kommunrörelsen på hösten. Trots att de gick som de gick var det otroligt kul och lärorikt, och jag träffade mängder av häftiga människor. Och så satt jag fast i en hiss i Västerås också, vilket var mindre kul.

Det här har varit ett otroligt roligt år, och jag har bara pratat om några få highlights. Jag ville egentligen passa på att skriva om bussresan till Bryssel, spontanresan till London, Stockholm Pride, West Pride i Göteborg och en massa andra saker. Alla diskussioner i Elins soffa med vin och chips. Alla sena spelkvällar med Niklas, Erik och Elin, med Europa Universalis IV och Borderlands 2.

På någon plan ville jag skriva om alla hemskheter. Grannungdomsgården som brändes ned. Ihjälskjutningen mindre än en kilometer hemifrån. Sveken. 26 december, när jag låg förstörd och grät hela dagen på tioårsdagen av Freddys död. När en god vän fick plötslig cancer och jag aldrig ens hann säga farväl. Allt det där som suger. Men jag vill också bara gå vidare.

Oavsett vad kommer 2015 att bli ännu häftigare än 2014, och börjar med ett inlägg imorgon om mina planer för det kommande året!

Pride Stockholm med Henry Winckle, Gustav Tällberg, Calandrella Rudberg, Elin Andersson, Fabian Rosdalen och David Midhage.

Med Henry Winckle, Gustav Tällberg, Calandrella Rudberg, Elin Andersson, Fabian Rosdalen, David Midhage.

Det trappas upp

ppselfie

Det börjar kännas att det är dags. Idag har jag varit på Piratpartiets EU-valupptakt i Europahuset i Stockholm, och det är verkligen en fantastisk valtakt. Vi har redan förberett oss otroligt länge, men det är nu vi börjar köra på allvar.

Schemat börjar redan fyllas. På onsdag tar jag flyget till Paris för att delta för Sverige på Pirate Parties Internationals årliga konferens. I andra halvan av april är det helt överfyllt med lokala träffar, husvagnsmålning, styrelsemöten, och någon slags aktivistturné i Skåne som inte är helt klar.

I maj blir det värre. Den 7 maj är jag redan dubbelbokad med en debatt hos MST Linköping samt att Anna Troberg ska besöka oss. Den 11-13 maj ska jag till Helsingfors och hålla ett föredrag om nya krafter i den nordiska politiken. Överallt börjar det bokas in sak efter sak, och jag börjar sakta men säkert inse att juni månad kommer bli den lugnaste i mitt liv.

170 dagar kvar till EU-valet

6 december 2013, 170 dagar kvar till EU-valet. Vad gjorde jag för Piratpartiet idag?

Idag har jag svarat på mail från en brittisk forskare som vill intervjua mig om piratrörelsen, och alldeles strax ska jag hoppa på ett tåg till Stockholm för helgens partistyrelsemöte. Med största sannolikhet blir tåget inställt och jag tvingas istället åka i morgon.

Vad har du gjort?

Det rör sig i piraternas vatten

De senaste veckorna har det börjat talas upp ordentligt om antipiratlagarna, både i Sverige och internationellt. Världens största internetdemonstration hölls 18 januari, där bland annat Wikipedia, Google och tusentals andra stod emot upphovsrättslobbyisterna, samtidigt som flera framstående kulturskapare ställde sig på piraternas sida. Lobbyistgruppen MPAA talade ut och bad USA:s kongress att få demonstranterna att sluta. På hemmaplan lanserades i januari Brottskod 5101, en webbsida av Ung Pirat där man kan få information om fildelningens status i lagen samt följa pågående fall. Högsta domstolen avslog Pirate Bay-grundarnas bön om en ny rättegång och de döms således till fängelse och 46 miljoner i böter. Både Pirate Bay och deras fans höjde snart rösterna. Samtidigt har torrentsajten en ny (temporär) logga och taglinen ”the galaxy’s most resilient BitTorrent site”.

Det rör sig i piratrörelsen. Vattnen börjar skumma oroligt, en storm annalkar i horisonten och piratskeppen lastas med förnödigheter. Svarta segel och Jolly Roger-flaggor höjs och mörker ut solen. Henrik Pontén kliar sig nervöst i hårbotten.

Flera demonstrationer ska anordnas i helgen i protest mot de nya och de gamla piratlagarna. Den största blir förstås i Stockholm, där bland andra Piratpartiets ordförande Anna Troberg och EU-parlamentariker Christian Engström ska tala. Enligt Facebook deltar nästan 9 000, och trots att det förstås är överdrivet är det ett tecken på en stor sammanslutning. För den som känner sig oinspirerad har en urbra Charlie Chaplinig promovideo släppts på YouTube (se nedan). För den som har långt från Stockholm anordnas demonstrationer även i Malmö, Helsingborg, Göteborg, Umeå, Kalmar, Sundsvall, Värmland och Borlänge.

För den som inte känner sig tillräckligt insatt i debatten finns utmärkta länkar på Stockholmsdemonstrationssidan.

Piratpartiet på Pride 2011

Den här veckan har jag fått chansen att hänga med Piratpartiet på Pridefestivalen i Stockholm, både i tältet och i paraden. Det har varit tungt arbete, men det har också varit otroligt kul och produktivt, och jag har fått återse många pirater jag träffar alldeles för sällan, samt fått möta många jag aldrig förut träffat IRL. Som hetero på en HBTQ-festival har jag också i första hand fått uppleva hur fantastiskt någonting sådant måste vara för alla som försöker förstå vilka de är, och försöker vara stolta för någonting så många ser ned på. I korta drag har det varit en fantastisk upplevelse.

Epica + Kells + ReVamp in Stockholm 26/9 2010 – concert review

Arriving at 16:00, three hours before the show, Stina and I considered ourselves pretty late, often waiting for at least four hours for most shows, but we also noticed the line being exceptionally short, with only five or so people before us (the gang just ahead of us had waited for two and a half additional hours, and the two before them were Dutch, presumably following the band around). As it turned out, the lines stayed pretty much the same, and when the show was just an hour away there were hardly fifty people in line, most of them die hard 21st century goth chics.

When the entrance open at 19:20 the line has grown somewhat, but hardly what I could have expected, and I and Stina easily make our way into the front line, the rest of the audience a mixture of symphmetalgoths and your traditional beer drinking vikings by the pub section (this is a club concert after all). As a club the audience is surely less enthusiastic and the special effects are less outstanding, but this also makes an intimate environment, perfect especially for the fans of less wellknown acts such asReVamp (and Kells I guess, but I didn’t see anyone coming for their sake).

Floor Jansen in ReVamp

ReVamp are the first to kick off, and they immediately fire the crowd up with their album intro Here’s My Hell, followed by a number of their faster tracks before the duet ballad Sweet Curse, in which lead singer Floor Jansen does both verses in comparison to the studio version (though backed up in the chorus). Still a very beautiful song, if not more beautiful, with Floor getting more part, especially as I’ve never been to fond of the almostLinkin Park-ish sound of the male verse. I’m also happy to see one of my favorites, Kill Me With Silence, and one of their biggest hits Million, with its Epica– and After Forever-like chorus that really got the crowd going before a both heavy and catchy finale with In Sickness ‘Till Death Do Us Part: Disgraced and Head Up High. I’m sure ReVamp garnered a new section of Swedish fans as well as pleased a number of old fans. I, who never got the chance to see After Forever (Jansen’s ex band, founded by Epica leader Mark Jansen) and never having seen ReVamp before (this being their first Sweden show in existence) was certainly pleased, being met with an even more powerful sound than the album, and a band that surely had experience on stage. Jansen has an amazing spirit in her vocals, and it seems to me that she’s really been reborn with this new band.

One of the guitarists in Kells

Kells was second on stage, and they were the only band I didn’t come for. I had never heard of this French semi-symphonic metal band before the announcement of the concert, and I missed to check them out on forehand. And while I loved every moment of both ReVamp and Epica, I’m sad to say that most of Kells music seemed all too general and boring to me. The fact that they sung on French, a language I only barely understand, means less than the fact that most songs had very basic structures, that there were no interesting guitar riffs whatsoever, and that the singer sounded like a drugged-up daughter of Avril Lavigne and Amy Lee, and her very confusing dance, seeming like a strange rip-off of Sharon den Adel, destroyed the few really good moments. If the band is reading this and wants a pointer from a miserable music geek, the concept The heavier the better really works on this band. I was honestly surprised in one of the earlier songs (possibly Ailleurs) when the band fell into some crazed-out punk metal growl, and the lead singer’s vocals suddenly turned extremely promising, even reminiscent of the angrier sections of ReVamp tracks such as Kill Me With Silence. Why not turn into some female-fronted punk metal act (and I certainly don’t mean that in a bad way)?

Simone Simons of Epica performing Tides of Time

Epica, the main attraction, kicked off beautifully with their latest album intro Samadhi ~ Prelude ~ and Resign To Surrender ~ A New Age Dawns – Part IV ~, which immediately got people going. I have always said that this is the perfect intro to both an album and a concert, and I continue believing so – not only does Samadhi build up wonderful hinting and suspense that is wonderfully brought down by the immediate action of Resign to Surrender, but the latter goes really far – about two minutes if I don’t missrecall – before lead singer Simone Simons joins on stage. And while the rest of the band is awesome, Simons is for many the one big attraction (sorry, boys). The setlist is quite phenomenal, mixing old and new songs – the constant live favorite Sensorium and Epica’s answer to UnOpened; the exotic and catchy Martyr of the Free Word; the beautiful piano balladTides of Time; the more folk metal track Quietus. The (original) setlist end with two of the band’s longer tracks, The Obsessive Devotion from The Divine Conspiracy and the title track Design Your Universe ~ A New Age Dawns – Part VI ~ off their latest album – both of which are some of my favorite Epica tracks. The band leave the stage and I start to wonder whether there will be any encores (this is after all a club playing) when the keyboardist returns to congratulate us for being a wonderful audience (in a way that actually sounded honest in comparison to most when the band doesn’t know where they are and won’t remember tomorrow). The band comes up on stage and runs a trio of songs, including another one of my favorite, their first song everCry for the Moon and the all-time fan classic Consign to Oblivion (or, well, Consign to Stockholm as they called it).

I leave happy, and Stina keeps telling me the whole way home how she can’t believe the concert, immediately marking the spot for her favorite ever.

But there’s more…
Members of both ReVamp and Kells stayed for signing merchandise, and Epica offered some really awesome shirts I wish I could have bought. With my poor economy I decided upon buying a ReVamp poster and I had it signed by Floor Jansen herself (after I couldn’t speak a word and she had to ask if I wanted her to sign it – possibly more nervous than meeting both Kamelot and Sonata Arctica.

Setlist ReVamp
1. Here’s My Hell
2. In Sickness ‘Till Death Do Us Part: All Goodbyes Are Said
3. Fast Forward
4. Sweet Curse
5. In Sickness ‘Till Death Do Us Part: Disdain
6. Kill Me With Silence
7. Million
8. In Sickness ‘Till Death Do Us Part: Disgraced
9. Head Up High

Setlist Kells
1. Réminiscences
2. Avant que tu
3. Ailleurs
4. Le Manége Déchanté
5. Mes Réves
6. Sans teint
7. L’Heure Que Le Temps
8. Korn
9. La sphère
10. Lueur

Setlist Epica
1. Samadhi ~ Prelude ~
2. Resign To Surrender ~ A New Age Dawns – Part IV ~
3. Sensorium
4. The Last Crusade
5. Unleashed
6. Martyr of the Free Word
7. Tides of Time
8. Quietus
9. The Obsessive Devotion
10. Design Your Universe ~ A New Age Dawns – Part VI ~
Encore 1. Cry for the Moon
Encore 2. Sancta Terra
Encore 3. Consign to Oblivion