Christers skuld

Idag var det trettio år sedan den socialdemokratiska statsministern Olof Palme mördades. Jag har under dagen mest frustrerats gång på gång över hur mycket mediautrymme årsdagen får, hur pass Palme efter dessa decennier upphöjts till en gudalik varelse, någon som räddade Sverige och någon vars död kastade ned landet i total kaos.

palmeDet är ännu mer spännande hur många som har åsikter om lite alla möjliga rent objektiva – inte subjektiva, inte godtyckliga – saker och ting. Hur många som inte vet när de bara ska säga ”ledsen, jag är inte tillräckligt insatt för att kunna uttala mig”. Som när så många är övertygade om att Martin Kinnunen (sd) är skyldig till ekobrott.

Eller som när Sveriges egna statsminister säger sig vara säker på att Christer Pettersson är Palmes mördare. Christer Pettersson, som redan varit misstänkt och sedan förklarats oskyldig till dådet.

Det är spännande hur lätt man tappar verklighetsförankringen när en händelse – kanske speciellt ett brott – blir så pass känt och en så pass stor del av vår gemensamma historia att det blir som en saga. Varför är det okej att – och speciellt som statsminister! – uttala sig om vem man tror är skyldig till ett så pass allvarligt brott? Hur är det okej att basera det på så otroligt svaga grunder som ”Lisbet Palme säger bestämt att hon vet att det var Christer Pettersson”?

Att som politiker, och speciellt folkvald politiker, och speciellt som minister, och speciellt som statsminister, uttala sig om vem man tror är misstänkt i en pågående brottsutredning… är ganska jättekorkat.

Hur tänkte du nu, Stefan?

Kinnunens friande, eller: Antons lag

I veckan blev det klart att Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen frikänns från de misstankar om ekobrott som lyftes i och med bokföringsfelaktigheter i SD-bolaget Samtid & Framtid, som förutom bristande bokföring även låtit bli att betala nästan en miljon i moms.

Jag har inte följt rättegången tillräckligt väl för att kunna fatta någon åsikt om huruvida jag anser att det fattades rätt beslut – jag har helt enkelt ingen aning om Kinnunen är att betrakta som skyldig eller ej. Det som skrämmer mig är däremot hur många det är som verkar befinna sig i precis samma situation som jag, men som är övertygade om att han är skyldig.

Det är egentligen flera problem som är värda att lyfta i hela debatten. För det första är det underligt hur många som omedelbart blandar in sina politiska åsikter och helt enkelt förutsätter att en person som är aktiv i ett parti de ogillar måste vara skyldig. För det andra, och det här hänger verkligen ihop, lyfter hela fallet på nytt problematiken med att Sverige fortfarande använder ett rent krasst medeltida system med politiskt tillsatta nämndemän, någonting Mårten Schultz kritiserade läsvärt i DN.

Det hela blev speciellt aktuellt i detta fall, där en välkänd politiker stod inför rätten och fick möta nämndemän som uteslutande tillhörde de rödgröna partierna – några som inte sällan klassar sig själva som Sverigedemokraternas fiende. Jag har dessvärre väldigt svårt att tro att dessa nämndemän i de flesta fall lyckas bevara någon som helst objektivitet, även om det är helt omedvetet.

För det tredje lyfter det hela någonting som jag tror ytterst få som inte är engagerade i företagsvärlden egentligen tänker på – bokföring är jävligt komplicerat, och vilken idiot som helst får starta företag.

Poes lag är en idé myntad av Nathan Poe, som mer eller mindre säger att tillräckligt välgjord satir är omöjlig att särskilja från ren idioti. I utmärkta exempel som Flat Earth Society, en grupp som bestämt hävdar att jorden är platt, är det helt omöjligt att avgöra om de skämtar eller bara är dumma.

poeslaw

På samma vis är det i bokföring ofta svårt att avgöra om någon medvetet begår ekobrott, eller om personen i fråga bara är kass på bokföring – någonting jag rent egoistiskt nu myntar som Antons lag. I min mening är de svenska bokföringslagarna snäppet för byråkratiska, utrymmet för rena misstag är för litet, och straffen för dessa misstag (både i form av diverse avgifter men även rättsliga åtgärder), vilket löper stor risk att hämma utveckling och innovation. För rent krasst, vem vill starta företag – speciellt på fritiden och med begränsat tid – väl medveten om de risker som förekommer?

På det viset är det nästan bra att Kinnunen frias. Ju fler som fälls för de ekobrott som ligger i gråzonen mellan slarv och medvetet fusk, ju starkare blir den rättsliga praxis som möjliggör för fler att fällas för rena misstag. Och sen är bollen igång.

Den fria marknaden och offentliga utrymmen

Ett andra inlägg med lite ändrade åsikter finns att beundra här.


 

Det vrålas en hel del om Sverigedemokraternas senaste reklamutspel i Stockholms tunnelbana nu. Tyvärr blir debatten snabbt högst polariserad, och det som hörs är främst två åsikter – att just SD inte ska få ha reklam i tunnelbanan eftersom de har vidrig politik, och att alla ska få ha reklam utan att befolkningen i stort kan göra något åt det.

Det som lätt missas, även om det börjat få visst utrymme nu av bland andra Oisín Cantwell, är att inte alls tillåta politisk reklam i tunnelbanan.

Jag är en stark förespråkare av den fria marknaden, och anser också att företag ska få föra reklam i princip hur de vill på sin egen mark. I fallet SL har vi däremot en helt annan situation då det faktiskt är Stockholms invånare som, genom landstinget, kan sätta krav på hur verksamheten bedrivs. Jag ser inga som helst problem med att sätta krav på vilken reklam som tolereras, så länge det hela görs konsekvent.

Att helt förbjuda reklam i tunnelbanan är i min mening inte görbart, helt enkelt för att reklamen är en enorm inkomstbringare som sänker SLs kostnader och som i tur sänker kostnaden på resor i tunnelbanan.1 Att däremot förbjuda politisk reklam är däremot fullt görbart. Vi måste dock också förstå vad det faktiskt innebär – politisk reklam är inte bara reklam från politiska partier, utan även en hel del annat som syftar till politisk förändring. Det är fackförbund, djurrättsorganisationer, hbtq-organisationer, och mycket mer.

Är det det vi vill, och i så fall varför? Jag skulle argumentera att det är rätt väg att gå, helt enkelt för att tunnelbanan är ett offentligt utrymme där hundratusentals människor varje dag i princip måste resa för att ta sig fram i Stockholm, och de bör då inte heller tvingas på politisk propaganda när de reser – i alla fall inte av ett företag som finansieras av deras egna skattepengar.

Det går att föra samma argument för att stoppa även kommersiell propaganda, men jag skulle säga att det inte alls är lika allvarligt när det handlar om enkla, kommersiella budskap som när det gäller något så viktigt som att bestämma vilka som leder vårt land. Jag ogillar även tanken att ha kommersiell reklam i offentliga utrymmen som finansieras med skattemedel, men ser inte alls lika stora problem med det – i alla fall inte stora nog för att det ska vara värt den ekonomiska förlusten.

Inte görbart? Som Cantwell påpekar, fram till 1988 tillät inte SL över huvud taget politisk eller religiös reklam. Så, mja, görbart. Gör det.

Hur lyckas partiledarna vara så gudomligt tråkiga?

Jag var på väg att skriva en analys av Anna Kinberg Batras tal, men insåg att det var omöjligt utan att antingen upprepa det mesta jag sade om Annie Lööfs tal, eller att analysera i stort sett alla partiledare. So here goes – hur lyckas partiledarna vara så gudomligt tråkiga? – inte så mycket en talanalys utan snarare en genomgång av det nuvarande politiska läget.

Annie Lööf (Centerpartiet)

Centerns Annie Lööf lyckas stå ut som en av de få starka personligheter i svensk toppolitik just nu – engagerande, personlig, och lagom kontroversiell. Även om jag har en hel del kritik mot vad hennes liberalism faktiskt innebär har hon på relativt kort tid lyckats få upp Centern på tapeten som ett tydligt politiskt alternativ, och det  är det som saknas i de flesta andra.

Stefan Löfvén (Socialdemokraterna)

Jag förstår inte Stefan Löfvén. Alls. Det fungerar bara inte. Han kanske är en skicklig förhandlare politiskt, men som en extern figur har han inga pluspoäng i min bok. Han missar helt både att lyckas vara en slipad, skicklig, professionell politiker, och för den delen att vara en relaterbar mysfarbror (någonting S lyckats bra med historiskt). Mest av allt är han bara gudomligt tråkig och frustrerande.

Ebba Busch Thor (Kristdemokraterna)

Som jag sade häromdagen – om jag skulle få i uppdrag att fixa KDs fallande siffror och ge dem lite nya väljare (eller sina gamla tillbaka) skulle jag nog tillsätta en person i stil med Ebba Busch Thor. Hon är helt klart en annan personlighetstyp än Göran Hägglund, med annat fokus och andra idéer, och främst av allt betydligt mer konservativ och hårdare. Men samtidigt tror jag det är precis vad KD behöver. KD har om och om igen tappat sitt existensberättigande, och jag tror att det de behöver för att inte bli helt värdelösa är att bli mer konservativa och mer hårda, någonting Busch Thor hanterar ganska bra. Där finns det väljare, även  om politiken suger.

Jimmie Åkesson (Sverigedemokraterna)

Här har vi den andra tydliga utstickaren som verkligen gör sitt jobb och förtjänar sin plats, och som klarar av att vara allt annat än tråkig. Och det säger jag trots att jag verkligen avskyr hans konservativa, orealistiska och omänskliga politik. Han lyckas göra precis lagom mängd människor förbannade för att få extremt mycket mediaspel hela tiden, samtidigt som en skrämmande stor del av befolkningen älskar honom för det. Det är precis vad som behövs i en partiledare, och det är någonting som saknas i de andra partierna.

Gustav Fridolin och Åsa Romson (Miljöpartiet)

Återigen – så himla tråkiga. Den stora skillnaden  mellan de två är att Fridolin håller sig till att vara en tråkig politiker och aldrig väcker någon som helst kritik – helt enkelt för att ingen orkar lyssna – medan Romson tar steget längre och gör fel på sätt som får andra att reagera och  bli arga. Det hade  varit en bra sak, om det inte vore för att en stor del av de som blir arga är hennes egna väljare. När miljöpartister reagerar så negativt på så mycket som deras språkrör gör är någonting fel. För resten av befolkningen är hon antingen frustrerande eller tråkig. Inte bra.

Anna Kinberg Batra (Moderaterna)

Kinberg Batra lyckas sticka ut med att synas och väcka förtroende, men har samma fel som högerpolitiker haft länge i svensk politik – hon är maskinisk och svår att relatera till, någonting som hennes företrädare Reinfeldt fick arbeta hårt med att bryta. Hennes tal i Almedalen idag var speciellt i sin första halva väldigt rak i språket, och det var inte förrän slutet som man började höra några som helst känslor. Många väljare, speciellt inom högern, föredrar visserligen någon som kan tala rakt och direkt och utan några vidare känslor, men jag tror inte det räcker för att få en  majoritet – för majoriteten är hon bara, återigen, tråkig. Oavsett rakheten  i budskapen.

Jonas Sjöstedt (Vänsterpartiet) 

Sjöstedt har inte hållit sitt almedalstal än, men jag kan recensera hans generella stil i alla fall. Sjöstedt är partiledaren som Socialdemokraterna skulle ha haft – lugn, mysfarbrorig, rakt på sak, tar ingen skit. Men han fungerar i mina ögon inget vidare för Vänsterpartiet, som för att synas behöver någon mer kontroversiell och någon som vågar skrika lite. På den fronten fungerar inte Sjöstedt, även om han hade fungerat i det betydligt lugnare Socialdemokraterna, som kör på att ta ansvar snarare än att stå på barrikaderna och skrika – en bild som V kommer att ha svårt att skaka av sig, och som jag inte heller tror att V borde skaka av sig om de vill stiga över 6-8% i opinionsmätningarna.

Jan Björklund (Folkpartiet)

Björklund behöver försvinna. Folkpartiet tas steg för steg i ruinens brant, och det faktum att Björklund för varje år känns allt tröttare, tråkigare och mindre idérik gör det inte bättre. Folkpartiet har, likt KD, lyckats göra sig av med hela sitt existensberättigande. Från att ha kört på liberalism (och förlorat det fokuset till Centern) har de rört sig allt mer in på att vara skolexperterna, någonting som börjar likna en parodi på sig själv. Deras enda väg ut är att göra sig av med Björklund och hitta en ny nisch som en ny partiledare kan driva – kanske som  det auktoritära försvarspartiet som verkar saknas allt mer när rysshotet kommer närmare och Natofrågan blir större. Snälla Björklund, använd ditt almedalstal till att spela ut en ännu snyggare avgång än Hägglund gjorde!

Allt det här är egentligen tankar om hur bra de olika ledarna är för sina olika partier, oberoende av vad jag sedan tycker om  partierna och deras politik. Så med dessa ord, vilka gör sitt parti den största tjänsten?

  1. Jimmie Åkesson – om  han försvinner imorgon är jag otroligt nyfiken på vad som händer med SD. Han har tagit dem väldigt högt, och jag vet inte vem som kunnat göra det bättre.
  2. Annie Lööf – hon har lyft C från ett skitparti till ett parti att räkna med, och hon är nästan en tydligare alliansledare och statsministerkandidat än Anna Kinberg Batra.
  3. Anna Kinberg Batra – hon har helt klart problem, speciellt vad gäller att vara relaterbar, men hon har stor potential. Jag är väldigt nyfiken på att se hur hon växer som talare till valet 2018, då hon har en riktig chans att bli statsminister.
  4. Ebba Busch Thor – precis det KD behöver just nu för att bli lite kontroversiella och sticka ut, även om det innebär att fokusera på politik som går rakt emot mina värderingar. Syns mycket mer än en ledare för ett så litet parti förtjänar.
  5. Jonas Sjöstedt – känns som att han är i fel parti, men fungerar och drar det inte ned i avgrunden i alla fall. Jag är mest nyfiken på hur han kan få V att göra någonting nytt som får dem att synas igen, om det någonsin händer.
  6. Gustav Fridolin / Åsa Romson – tråkiga, kontroversiella för sina egna väljare, lyckas inte alls få fram sin politik i media, speciellt som regeringsparti vilket de inte alls  verkar axla bra. Kompetensnivån här är skrämmande låg.
  7. Stefan Löfvén – som sagt, jag förstår inte alls hur han ska kunna väcka något förtroende utan att drastiskt ändra hela sin stil.
  8. Jan Björklund – det är nästan orättvist att placera Björklund sist, då det enda som Löfvén gör bättre är att han i alla fall syns – vilket inte är speciellt svårt om man är statsminister. FP behöver förnyas, och Björklund behöver bytas ut. Nu.

Antirasism och antiabort

SDs kampanj.

SDs kampanj.

Innan jag drar igång med min lilla finurliga tankegång – kom inte härifrån och tro att jag menar att antiabortrörelsen och antirasismrörelsen är av samma grupp, eller att jag försöker koppla ihop dem. En är till för att förstöra människors liv, en är till för att rädda dem. Men läs på.

I respons till Sverigedemokraternas kampanj ”Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där” lanserades en kampanj där man kunde göra avatarer med texter som ”Om mamma stannade där, då hade jag inte funnits här”. Kampanjens syfte (som jag tolkade den) var att belysa allt det positiva som kommit från invandring, och hur så många vanliga människor skulle bli lidande av Sverigedemokraternas filosofi. Vissa tog det väldigt direkta resultatet – hade de stannat i en krigszon hade de inte överlevt. Många som deltog var andra eller tredje generationens invandrare, och pekade på hur de inte hade blivit till om deras släktingar stannat kvar.

Bilden jag gjorde.

Bilden jag gjorde.

Jag gillade kampanjen, stenhårt, och kvällen innan valdagen släppte jag min egen iteration, ”om de stannat där, då hade jag inte funnits där”, med koppling till min situation för några år sedan då ett självmordsförsök stoppades av två personer som råkade vara invandrare – om de stannat där, då hade jag inte funnits här.

Men sen tänkte jag till. Och jag insåg att det kampanjen syftar till är exakt samma argument som använts i årtionden för att göra abort förbjudet. Det finns hundratals människor som i insändare, bloggar, debatter och annat argumenterat att om deras föräldrar genomfört abort hade ju de inte funnits där. Hade Jungfrun Maria genomfört abort hade inte Jesus fötts. Och så vidare in absurdum. Gör vi exakt samma sak nu, med en invandringsdebatt som fallit till ”hade min farmor inte flytt Libanon hade jag inte fötts”?

Jag tror det finns en viss problematik, och tyvärr tror jag det riskerar att spela i händerna på de vi vill kritisera med kampanjen, precis som med flera andra kampanjer i antirasismrörelsen. Samtidigt tror jag det finns en viss poäng med det, och det är att poängtera att det faktiskt finns positiva saker som kommer från invandringen – även om de är helt slumpmässiga resultat av ett komplext system. Jag vet ärligt talat inte. Jag är förvirrad.

Hur dåligt gick egentligen valet för privatlivet?

Valet är över. Det blir en liten minoritetsregering i de rödgröna, med SD som vågmästare och tredje största parti. Hur kasst är det egentligen från ett privatlivsperspektiv?

Rent krasst är det här vad jag skulle kalla det sämsta valet i svensk historia när man ser på det från privatlivets sida. Partiet som får uteslutande mest makt i den nya regeringen kommer utan tvekan att bli Socialdemokraterna – partiet som med Thomas Bodström började arbeta på allvar på övervakningssamhället, som byggde upp FRA-lagen och som inte rört sig en tum trots massiva protester.

Miljöpartiet har varit ett av få partier som ställt sig emot övervakningssamhället, men landar på under 7% och minskar sitt inflytande. När de trycks ned av S kommer de sannolikt få en otroligt liten roll i dessa frågor, utan då kommer de snarare prioritera sina frågor kring miljö och kärnkraft, där Socialdemokraterna är mer öppna att släppa fram dem.

Vänsterpartiet, som också de ställt sig frågande till övervakningen, får i princip samma resultat som 2010. Efter beskedet att S inte släpper in dem i regeringen får de ännu mindre inflytande än trott, och deras roll i att stoppa övervakningssamhället är i stort sett helt bortkastad – den lilla roll de eventuellt får i budgetförhandlingar har V dessutom tydligt sagt att de kommer använda för att stoppa vinster i välfärden.

Med Sverigedemokraternas dubblering av 2010 års valresultat landar de på 12.9% och får en stark vågmästarroll. Både de rödgröna och Alliansen har klarlagt att de inte tänker samarbeta med dem, men till en viss grad kommer det att bli oundvikligt. Detta gäller speciellt i frågor som de stora partierna inte prioriterar eller där de är kraftigt oense, och där släpps SD fram skrämmande mycket. Med en växande sverigedemokratisk andel av riksdagen blir övervakningssamhället allt farligare. FRA har redan rätt att lagra information som sexuell läggning, etniskt ursprung och politisk anslutning, information som blir otroligt lockande att använda för ett parti med de extremt odemokratiska vibbar som SD har som grund. Vi har redan sett SD rösta för ökat massövervakning, och när Datalagringsdirektivet gick igenom ville de ha det ännu hårdare. Sker liknande omröstningar nu finns det en stor möjlighet att de kan få sin vilja igenom.

Och Alliansen då? Mja, Alliansens inflytande den här mandatperioden är knappast att räkna med. Möjligheten är att Löfven får så svårt att skapa en fungerande regering att det blir nyval, och då är det omöjligt att veta vilka som ökar och hur det blir. Annars blir deras enda chans att få med SD på sin sida – de har tydligt sagt att de inte tänker samarbeta, men SD har ändå röstat med dem i många frågor. Men Alliansens största parti är i alla fall ett tag till Moderaterna, som varit tydliga i sitt övervakningsvurmande, och inget av de andra allianspartierna har brytt sig speciellt mycket alls om frågan.

Så hur går det för privatlivet? Tja, i princip helt åt skogen.

SVT stänger ute Piratpartiet från EU-debatt ikväll

Ikväll håller SVT en partiledardebatt inför EU-valet. Och nej, kom inte och säg att det är en budgetdebatt – det var precis de orden som en SVT-reporter använde när hen pratade om debatten på TV tidigare idag.

Det är jättekul. Förtidsröstningen inför EU-valet öppnar nu på onsdag, så det är ju perfekt timing. Det som är desto tristare är SVTs idé om att utesluta Piratpartiet, som sitter i EU med två mandat, och att istället inkludera Sverigdemokraterna, som inte sitter i EU. Hur tankegången gått där är fortfarande extremt oklart, när SVT levererar oklara svar på sin blogg och sedan stänger kommentarsfältet när de får frågor.

Piratpartiets partiledare Anna Troberg kommer istället för att vara med där att prata direkt med väljarna. Idag har hen stått i valstugan i Stockholm, och ikväll kommer hen att prata med väljare över nätet. Ta tillfället i akt och prata med en mycket trevligare partiledare än de åtta andra tillsammans!

Själv kommer jag att dissa SVTs debatt och istället sitta och jobba lite efter att ha stått en hel dag i PPs valstuga i Linköping. Jag kan ju inte kolla på SVT, jag betalar ju inte TV-licens.

SVT anordnar EU-debatt med riksdagspartierna

partiledardebatt_992Äntligen börjar media ta tag i att faktiskt diskutera EU, nu när det är en och en halv månad kvar till valet. Men tyvärr fortsätter det bli så fel, så fel. Nu har SVT meddelat att de håller en debatt tre veckor innan valet… med partierna som sitter i riksdagen. De tar alltså med SD, som inte fick ett enda mandat i förra EU-valet, men de skippar Piratpartiet som fick två mandat – tio procent av Sveriges totala andel mandat.

Här är det brev jag precis skickade till SVT. Alla som är arga borde även de maila och klaga (men skriv ditt eget brev). Maila till agenda@svt.se, Anna.Hedenmo@svt.se, Mats.Knutson@svt.se, orjan.magnusson@svt.se.

Hej,

Jag blev jätteglad att se att det skulle bli debatt inför EU-valet (http://www.svt.se/nyh…/val2014/partiledardebatt-i-agenda-2) – media drar tyvärr alldeles för lite i frågan. Men sen märkte jag till min förvåning att de ni bjudit in var riksdagspartierna. Varför inte partierna som sitter i EU-parlamentet istället?

Det torde väl vara mycket intressantare att se hur det går för dem istället, och ge dem chansen att försvara vad de gjort under sina fem år på plats? Piratpartiet tog i förra valet 2 mandat, tio procent av Sveriges totala, medan Sverigedemokraterna inte tog en enda – trots det är SD inbjudna, men inte PP. Alternativet vore att bjuda in både riksdags- och EU-partierna, men att helt skippa partier som sitter i EU känns riktigt underligt.

Anton Nordenfur

Ekeroth stämmer GP för upphovsrätt

2222265578_b12721ffdb_oJa, han gick hela vägen -nu har Kent Ekeroth (SD) gått och stämt Göteborgsposten för att de för några år sedan spred hans bilder på järnrörsskandalen. Han hotade att stämma dem redan i december (vilket jag bloggade om på Pirate Times), men jag trodde ärligt talat inte att han skulle gå vidare med fallet.

Ännu ett exempel på hur upphovsrättslagstiftningen är helt bisarr, tyvärr. Den skapades för att gynna kultur och skapande, inte för att förtrycka meningsmotståndare.

Featured image is CC BY-NC-SA Kris

Supervalåret är ett supervalår

1417754_10152106189207065_1801853413_oNu när det nya året kommit börjar vi vakna upp och inse att det faktiskt är valår. Inte imorgon, inte nästa månad, inte nästa år. Nu. Partierna drar igång, och media börjar också dra igång.

I år är ett unikt supervalår, där vi på våren röstar till EU-parlamentet och på hösten röstar till riksdag, kommun, och landsting. Det är ett otroligt spännande val, med kamp mellan två block som håller på att falla samman och med två partier som har sitt första omval – Piratpartiet till EU-parlamentet, och Sverigedemokraterna till riksdagen.

I torsdags skrev Aftonbladet om hur de ”tar valet i egna händer” genom att börja hålla längre intervjuer med partiledare för att uppmärksamma supervalåret. Tyvärr börjar de redan säga emot sig själva, när de först poängterar vikten av EU-valet, och sedan i nästa stund säger att de bara ska intervjua partierna som sitter i riksdagen.

Det är tyvärr ett vanligt fenomen att helt utesluta EU-valen från den politiska debatten, trots att EU-parlamentet har mer inflytande över ditt vardagliga liv än du någonsin kan föreställa dig. Markus Berglund blev irriterad och skickade iväg en tweet, och jag blev irriterad och skickade iväg ett mail till journalisten bakom artikeln, Hanna Olsson:

Hej!

Jag tycker det är jättebra att ni drar igång och pratar om supervalåret, för det är ju onekligen ett unikt valår. EU-valen brukar tyvärr inte uppmärksammas tillräckligt, så det är jättekul att se att ni tar tag i det.

Men först pratar ni om att ta med både EU- och riksdagsvalen, och sen i nästa stycke säger ni att ni bara intervjuar riksdagspartierna. Varför struntar ni i Piratpartiet, som är ett av Sveriges större partier i EU-parlamentet och som ställer upp till omval? Det som sker då är ju egentligen att ni struntar i EU-valet och bara fokuserar på riksdagen.

Tacksam för svar om hur ni tänkte.

Ha en fantastisk helg,
Anton Nordenfur, som röstar på Piratpartiet