Att dö, att minnas, att hata, att leva

Terrordådet i Orlando slog mig hårdare än något annat jag varit med om. Det som hänt mig, det som hänt någon annan, allt. Det har fått mig att gråta floder. Att bli så jävla arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag vet att det funnits värre dåd. Fler människor som dött. Jag vet att fler dör i attacker och krig varje dag. Men ändå slog det så hårt. Det slog hårt, för det här var mina vänner. Det här var alla jag älskat. Det här var jag. Min pojkvän. Min partner. Min flickvän. Mina vänner. Alla homosexuella, bisexuella, pansexuella, asexuella, transpersoner, ickebinära, och så många fler. Alla ni – alla vi – som lever annorlunda liv, ibland för att vi vill och ibland för att vi inte har ett val. Vi som kanske sticker ut med vilka vi älskar, vilka vi tänder på, vilka vi vill vara med.

Vi sticker ut. Ibland får vi enormt stöd, speciellt i accepterande länder som Sverige. Ibland känner vi oss älskade, accepterade som alla andra, en del av samhället.

Men ibland sticker vi ut för mycket för vissa att hantera. Ibland är det som händer inte kärlek och acceptans – utan lidande och död. Alla gånger jag fått höra svärord, blivit kallad alla möjliga saker. Idag kan jag hantera det, idag kan jag skratta åt idioterna. När jag var femton och blev nedslagen i skolan kunde jag inte det.

Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt att leva som pansexuell, som ickebinär transperson, som polyamorös, som någon som älskar det fetisch- och BDSM-sex en del andra finner vidrigt. Och då kan jag ändå passera så fort jag vill – och jag anstränger mig för att göra det, för att jag inte alltid orkar med. Jag har inte kommit ut som ickebinär inför mina föräldrar. Har inte kommit ut som vare sig poly eller pansexuell på jobbet.

Jag tycker det varit jobbigt för mig. Jag har inte ens en uppfattning över hur tungt det är för så många andra. Ni som inte kan passera. Ni som inte ens orkar försöka. Ni som hellre dör än försöker.

Ni som andra hellre dödar än accepterar.

Ni är mina vänner. Jag kommer alltid älska er. Kommer alltid sörja er.

Men syftet med terrorism är just att skrämma. Att få oss att sluta. Att bryta mönster. Att röra om i grytan. Och jag ber er, alla, att inte låta en homofob bestämma över era liv.

Sörj Orlando. Sörj Pulse. Bli förbannade. Arbeta hårdare, inte för att det är ert och vårat uppdrag utan för att det är enda vägen framåt. Enda vägen mot glädje, mot acceptans. Mot chansen att fortsätta leva.

Skratta åt Omar Mateen. Förlöjliga. Hata. Men anpassa er inte. Live on. Gör som förut – med undantaget av att sörja och att evigt minnas de som dog.

Jag och min man Fabian skaffade igår en hund, efter att ha pratat om det i nästan ett år. Vi fastnade omedelbart för namnet Orlando.

orlando

Tänk om Breivik har rätt?

Jag vill verkligen inte bli den där bloggaren som alltid ställer mig bakom idioter. Men ibland är det faktiskt väldigt välbehövt att vara den som utgör någon slags djävulens advokat.

För ett tag sedan bloggade jag om hur Sverigedemokraternas Martin Kinnunen friades från skattebrott, och jag lyfte hur en person faktiskt kan vara oskyldig även om personen i fråga har hemska åsikter – det ska inte påverka rättssystemet. Nu har vi plötsligt en liknande situation i Norge, när massmördaren, terroristen och nazisten Anders Behring Breivik stämmer norska staten för att de – enligt honom – behandlat honom på ett människorättsvidrigt sätt.

breivikFirst things first – Anders Behring Breivik är en hemskt människa. Han är en massmördare med horribel människosyn, han kallar sig själv nazist, och han har tydligt uppgett en vilja att skapa ett etniskt krig att jämföra med Nazitysklands förintelse. Han har visserligen under sin fängelsetid sagt att han ångrat sig och vill införa nationalsocialism i Norge med ”demokratiska medel”, i form av ett nytt parti han startat, Nordiske Stat, men förtryck under demokrati är fortfarande förtryck.

Det sagt. Tänk om Breivik har rätt?

Inte i nazismen. Men i det grundläggande faktum att alla människor – även vidriga sådana – har vissa fundamentala mänskliga rättigheter. Dessa rättigheter villkoras inte på hur någon betett sig. De kan inte fråntas, mer än vid nödfall när en person genom att utöva sina rättigheter löper stor risk att frånta andra sina rättigheter. Men det är inte något som fråntas av känsloskäl. Att säga att Breivik för att han kallblodigt mördat barn och planerat en etnisk rensning av de han anser vara orena inte förtjänar dessa rättigheter är att rakt gå emot de principer på vilka vi skrev dem till att börja med.

De rättigheter som fråntas Breivik måste, som med vilken fånge som helst, ha en anledning. Att brev han skickat till kända nazister, med syfte att utveckla det han påbörjade i Utöya, stoppats, är fullt rimligt. Men Breivik säger också att fängelset medvetet ger hans cell dålig luft, att den är mörk, att han får kallt kaffe, att han inte får träffa någon av de 200 personer han velat få besök från, och att han nekats skriva brev i hög utsträckning och inte får lov att publicera en bok.

Min poäng är inte att Breivik har rätt. Min poäng är att det finns en chans – som av många förnekas helt enkelt för att de inte gillar honom – att han har rätt, precis som med fallet Kinnunen.

Daesh stoppas inte med ord, men det har inte heller någon påstått

I dagarna blev det klart att svenska regeringen gör som en rad andra före dem, och officiellt börjar titulera terrororganisationen tidigare känd som IS / ISIS / ISIL som Daesh.

A member of the Islamic State in Syria and the Levant.Ordet kommer från arabiskans داعش och är en förkortning på organisationens tidigare fullständiga namn Islamiska staten i Irak och Levanten, och har växt i popularitet samtidigt som Daesh själva blivit allt tydligare med att de hatar det, främst på grund av hur ordet är snarlikt arabiskans ord för ”krossa”. De har bland annat förordat att den som använder ordet ska straffas med att få sin tunga avskuren.

I en krönika i SvD kritiseras beslutet av Ivar ”Sauron” Arpi, med en rad tokiga argument baserade antingen på missförstånd eller medvetna halmgubbar. Arpi skriver bland annat att namnet gör att vi underskattar hotet organisationen utgör, eftersom det baserar sig på det geografiska området ”i Irak och Levanten”, som Daesh redan sträckt sig bortom – han anser därför att IS (Islamiska staten) som de själva använder sedan de utropade ett världsomfattande kalifat i juli 2014, är ett bättre namn.

Här verkar Arpi själv tro på just den ordmagi och Harry Potter-ifiering han själv kritiserar regeringen för. Vem är det som bedömer Daesh styrka efter deras namn? Hur många vet ens vad Daesh betyder, eller vad IS, ISIS eller ISIL står för? På vilka sätt påverkar vad vi kallar dem hur allvarligt vi ser på dem?

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Arpi argumenterar vidare att ”[…] vi kommer inte att besegra IS genom att kalla dem Daesh. De kommer inte ta så illa upp att de tappar stridsmoralen. Så nedsättande är inget ord. Denna nästan vidskepliga tro på ordmagi är mer skadlig än konstruktiv. Om vi skulle börja kalla Ryssland för Lilla Björn skulle det knappast hjälpa oss varken militärt eller diplomatiskt.”

Här verkar Arpi om något helt missförstå syftet med namnet. Ingen som jag sett – annan än just Arpi själv – har påstått att syftet med att använda namnet Daesh är att krossa dem. Jag har inte sett någon som naivt tror att man kan krossa en terrororganisation genom att kalla dem ett skällsord.

Namnbytet fyller två syften. För det första gör det att vi använder samma namn som en massa andra länder, vilket gör det lättare att samarbeta och gör allt mer tydligt. För det andra gör det dem arga. Och att göra terrorister arga är precis det vi behöver göra. Målet med terrorism är just att genom skräck leda en befolkning att begränsa sig själva, vilket är just det som de allt för ofta lyckas med. Genom att säga, rakt ut, att vi inte tänker tolerera det, och att vi inte tänker acceptera dem för något annat än de myror de är, är vi på en god väg att lyckas i kampen mot terrorismen.

Å andra sidan vet jag inte om man kan vänta sig så mycket av den krönikör som anser att Sauron är hjälten i Sagan om ringen.

Det bra året

Jag älskar nyår. Jag älskar att stanna till för en stund och tänka på hur året gått, att utvärdera vad som gick som jag ville, vad som gick helt annorlunda. Allt det oväntade. Allt det bra. Allt det dåliga.

2015 har brännmärkts som ett kasst år nästan överallt jag kollat. Det var året för Daesh och terrorism, först med Charlie Hebdo och senare Parisattackerna i november. Det var året då opinionen i flyktingfrågan vände totalt. Och för min egen del var det året en vän dog efter en lång tids sjukdom. Det var året då min mentala ohälsa vände till det värre för första gången på flera år.

Men det var också ett bra år. Ett otroligt år. 2015 var året jag fick ett nytt jobb. Året då jag blev förälskad i Fabian, som förändrade mitt liv mer än vad jag trodde var möjligt. Det var året då jag flyttade till Uppsala, och lärde känna Sarah och Hampus. Och senare året jag flyttade till Stockholm.

Året jag träffade och föll totalt för Johanna. Året jag helt oväntat hamnade i en soffa med mys och Pink Floyd med Alissa, och fortfarande inte lyckats ta mig därifrån.

Året jag antagligen hade mer och bättre sex än under alla tidigare år tillsammans. Tack för fantastiska kvällar på Sesam och BDSM Stockholm, tack för fantastiska stunder med fantastiska människor. Jag älskar er.

Here’s for a great 2016.

Att fly

2014 var året jag bodde mitt i Paris, i en liten lägenhet med min dåvarande flickvän mittemot Le Bon Marche, och att bo i denna vackra stad var bland det bästa jag varit med om.

2015 var året skräcken kom till Paris, och jag vet inte längre om jag vill åka tillbaka till den stad jag en gång kallat mitt andra hem. Och jag vet fortfarande inte om mina gamla vänner i Paris lever eller är döda.

Varje gång detta händer, var gång terrorn greppar tag om oss, känner jag att jag borde gråta. Men jag orkar inte. Jag kan inte. Samtidigt är jag inte uppgiven – jag är arg. Så jävla arg att jag skakar av ilska över de vidriga varelser som slaktar oskyldiga medmänniskor för att de tycker olika. För att de är olika. För att de inte är överens.

Att döda en människa är sällan försvarbart. Att döda en människa för vad hen tycker – inte vad hen gör – är aldrig försvarbart. Att försätta en människa på flykt, att försätta hen i total skräck, är aldrig försvarbart.

I samband med tragedin i Paris har två tankar lyfts. För det första, att det här är Europas straff för den massinvandring vi själva tagit på oss. För det andra, att det är fånigt att gråta så över händelserna i Paris när detsamma händer på daglig basis i bland annat Syrien. Men den tredje, viktigare tanken har också lyfts – att det är just dessa attacker som miljoner människor flyr bland annat Syrien för att slippa, och att vi naiva europeer nu till sist själva får se vad de genomlider och varför de väljer att släppa allt och göra allt för att ta sig hit.

Emanuel Karlsten har skrivit ett väldigt läsvärt inlägg på sin facebooksida där han beskriver sina egna känslor efter att ha varit i Paris på smekmånad just när detta hände. Känslan av att tvingas fly, att vilja ta sig hem så fort som det bara går. Och känslan av att faktiskt kunna göra det. Emanuel kan ta sig hem, på ”gräddfil” som han själv beskriver det, och priset han betalar är en förkortad smekmånad. För han är europeisk medborgare.

De syrier som får uppleva samma terror i sina hem, antingen direkt eller indirekt, har inte samma alternativ. De kan bara slänga mängder av pengar på smugglare, hoppa på en båt, och hoppas att de släpps in i ett fredligare land, hoppas att de får bo där, hoppas att de får försöka bygga upp sina liv där.

För det här är precis de attacker de flyr från. Det här är precis de vidriga varelser de flyr från.

Men lite skärpning, för helvete

Ibland vill jag bara skrika.

Jag ville skrika när terrorister attackerade Charlie Hebdos kontor och skjöt ihjäl satiriker. Och där verkade världen (tack gud) hålla med mig. Men jag vill också skrika när politiker, både svenska, europeiska och amerikanska, vill stoppa dessa hot mot yttrandefriheten genom att, ja, begränsa yttrandefriheten.

Det finns något gammalt adage om att inte förhandla med terrorister. Så varför i helvete går vi gång på gång och förhandlar med terrorister? Varför blir svaret på ”har ni frihet bombar vi” ett vänligt ”alright, då slutar vi med det där med frihet”? När blev det här över huvud taget okej? Exakt när började alla tänka att det var vettigt att flytta resurser från misstänkta till icke misstänktamed så många dödsfall som följd?

Hur kan ett parti som Miljöpartiet gå till val på att stå upp för rätten till privatliv, gå till val på att stå emot massövervakningen, och sen ha en IT-minister som Mehmet Kaplan som vågar påstå att Sverige har ”en tydlig lagstiftning som bygger på att inte censurera internet”? Hur kan vi ha en inrikesminister som Anders Ygeman (s) som vågar påstå att vi inte ska införa några fler filter på internet i Sverige, samtidigt som han är helt överens med resten av EUs inrikesministrar om att införa just sådana filter?

Jag är på allvar inte ens säker på om vår regering är så inkapabel och korkad att den inte ens förstår vad den gör, eller om den bara ljuger sig blå för att slippa säga sanningen. Men oavsett vad – lite skärpning, för helvete.

Bild CC BY-SA Dan Mihai Pitea.

Övervaka, men övervaka rätt

Ibland, och speciellt efter så fruktansvärda händelser som terrordåden i Paris, får jag frågan hur vi verkligen kan stå för minskad övervakning. Svaret är enkelt – det gör vi inte. Piratpartiet vill inte sluta övervaka. Vi vill bara övervaka på rätt sätt.

De som genomförde dådet i Paris var inte vanliga människor som en dag bestämde sig för att döda människor de inte tyckte om. De som genomförde dådet var terrorister, och de var redan kända av polisen innan dådet ägde rum. Det var också en av anledningarna till att de kunde identifieras så snabbt.

En dag som denna, när över ett dussin oskyldiga personer aldrig mer kommer att vakna, när tusentals tecknare och journalister världen över fruktar för sina liv, och flera fortfarande kämpar för sina liv i sjukhuset, har jag en enda fråga.

Varför har Frankrike fokuserat allt mer på att massövervaka de oskyldiga, de som idag står upp för friheten på Paris gator, och inte terroristerna?

Varför satsar allt fler EU-regleringar på att övervaka din och min mobiltelefon, istället för att följa människor som Saïd Kouachi och Chérif Kouachi? Människor som tränat med Al-Qaeda i Yemen och dömts efter att ha skicka jihadister till kriget i Irak?

Övervakning är en grundläggande och otroligt viktig aspekt av polisarbetet. Vi måste följa misstänkta, spåra misstänkta, och gripa misstänkta. Och vi måste sluta slösa miljarder på massövervakningen av oskyldiga.

Läs även Hax, Anna Troberg.

Bilden: Det franska, massövervakade, oskyldiga folket samlas på Place de la République i Paris för att hedra de döda. CC BY-SA JeSuisGodefroyTroude.

Pirate Times article – ”Sarah Palin Sued for Copyright Infringement of 9/11 Photo”

I’m writing on Pirate Times about an interesting case:

The American politician Sarah Palin and her political action committee has been sued for copyright infringement after publishing a famous 9/11 photograph.

The story is reminiscent of the recent story in which the Swedish Pirate Party reported the Minister of IT for copyright infringement, a case later dropped because the pirate party was not the copyright owner. In this case, Palin has been sued by the copyright owner, the North Jersey Media Group, reports CNN. According to Jennifer Borg of the North Jersey Media Group, they first tried asking Palin and her political action committee to remove the photograph, and only after getting no reply did they decide to go through the courts.

The famous photograph called “Raising the Flag at Ground Zero” was taken on September 11, 2001 by photographer Thomas E. Franklin. The photo shows three firefighters raising the American flag at Ground Zero after the terrorist attacks of the day. The photograph made it onto several newspaper covers the days after the attacks, and was made into a stamp in 2002 in remembrance of the event.

Palin’s case raises an issue often brought up by pirates seeking to reform copyright laws, arguing that these crimes are committed every day by most people, who don’t think twice about what photos or other content they upload on Facebook, Twitter or a blog.

Featured image CC BY-NC-SA lakelandlocal2.

The War on Error

Lyckad ACTA-demonstration i Norrköping

Bild från Folkbladet, av Andreas Skogh. Torbjörn Wester talar, jag håller flaggan i bakgrunden.

Piratpartiet och Ung Pirat var med och anordnade en mycket lyckad demonstration mot ACTA och Datalagringsdirektivet i Norrköping idag. Demonstrationen var politiskt obunden, och förutom piratpartister fanns även Folkpartiet, Vänsterpartiet och partipolitiskt obundna Anonymous. Det var kul att se så många grupper med olika ideologier samlas inför en gemensam fiende, och det var häftigt att se Piratpartiets och Vänsterns flaggor flyga för vinden medan en folkpartist höll tal nedanför och maskerade Anonymous applåderade.

Talade gjorde Torbjörn Wester (pp), Mathias Sundin (fp), jag (pp), Gustav Nipe (pp) och Lucas de Vivo (v). Ett 70-tal trotsade det kassa vädret och de flesta verkade uppskatta det en hel del. Det var också rätt varierad målgrupp, och jag blev förvånad över hur många som inte var tillhörande något politiskt parti utan bara var engagerade i frågan för att den berör dem. Det är super – fler måste inse att frågor som ACTA är relevanta för hela befolkningen, inte bara de som är politiskt engagerade.

Bild från Folkbladet, av Andreas Skogh. Piratflaggan hänger från rådshuset.

Norrköpings Tidningar var där och skrev en lång och bra artikel samt ett kortare inslag till sin tv-kanal (nät och kabel), där de fokuserade på att intervjua Torbjörn Wester från PP:s partistyrelse.

– ACTA är en del av ett mönster av demokrati- och internetfientliga lagar, fortsatte Torbjörn Wester. Det är ett internationellt handelsavtal som förhandlats fram bakom stängda dörrar, utan demokratisk insyn.

– Från början skulle det handla om piratkopierade väskor, skor och mediciner. Men upphovsrättslobbyn har myglat in skrivningar i avtalet om internet och digitala piratkopior. I vår vision ska tekniken vara i människornas tjänst, inte användas för att öka den statliga kontrollen av medborgarna. Staten måste lita på medborgarna och inte se dem som brottslingar eller terrorister.

Folkbladet var också där och fotade, och fick till en artikel som i min mening lade lite väl mycket fokus på Folkpartiets medverkan. De hade med en intervju med Mathias Sundin från FP, men brydde sig inte om att ens nämna att andra partier varit med, eller att ge creds till de fantastiska människor som anordnat och lett demonstrationen. No offense till Mathias Sundin, som uttryckte sig mycket bra i både sitt tal och i intervjun, men det var dålig journalistik av Folkbladet att säga att han var ”i täten” när han var en fem olika talare från tre olika partier, inte ledde demonstrationståget, och inte hade varit med och anordnat.