En tätort på en slätt

Jag är hemma igen, över jul. Hemma, som i där jag växte upp – Linköping.

Jag älskar Stockholm. Det är den bästa stad jag bott i, trots att jag inte ens bott där ett år än. Och som kontrast är Linköping utan tvekan den tråkigaste stad jag bott i. Jag har visserligen haft tur att bo i fantastiska städer – i kronologisk ordning Linköping, Berlin, Leipzig, Paris, Uppsala, Stockholm1 – men det känns ändå lite konstigt att säga att Linköping ligger sist.

Vi blir ibankade sedan födseln att vi ska älska vår hemstad, precis som vi ska älska vår familj. Att göra något annat är helt enkelt fult. Otrevligt. Ett sätt att vägra visa uppskattning, antar jag. Men det finns ingen poäng med att älska något eller någon som kom till en av ren slump – älska istället de platser, de människor, de ting du väljer att ha nära dig.

Och nej, Linköping har inte gjort mig något. Där finns platser från min barndom som jag älskar, som får mig att minnas viktiga stunder i mitt liv. Lekplatsen där jag fick mina första vänner. Källaren där jag försökte bygga robotar. Skogen där jag hittade en porrtidning.

Och helvetesplatserna. Skateparken jag aldrig riktigt släpptes in till av de coola kidsen. Lekplatsen dit Hon smugglade mig när jag inte fick komma hem. Motorvägen där jag försökte ta mitt liv.

Det är knappast en ond stad. Eller en god stad.

Linköping är bara en stad, en stad där jag råkade födas. Sedan insåg jag hur tråkig den var, och jag flyttade härifrån.

Och vore det inte för min familj och mitt jobb skulle jag aldrig för ett ögonblick få för mig att återvända hit.

Att komma ut som bipolär

Jag har kommit ut så många gånger nu, på så många vis och för så många saker – ett utmärkt bevis på vår individualiserade, intersektionella värld, där alla faktiskt har någonting som får dem att sticka ut från massorna. Jag har pratat om mina politiska åsikter, om sexualitet och förhållandeformer, och om mitt liv. Men jag har sällan riktigt gett mig in på mental ohälsa.

Roller coaster

Under mina tonår, med start när jag var runt 14, begravdes jag i en serie djupa depressioner som påverkade mitt skolarbete och mitt sociala liv något enormt. Under den femårsperiod som följde var mitt liv en blandning av fysiskt självskadebeteende och självmordsförsök, vilket jag diskuterade i min bok ”Home”.

Jag lyckades, trots minimal hjälp från sjukvården, ta mig ur den onda cirkeln. Jag började på gymnasiet och sedan universitetet och lärde mig hur jag kunde hantera mina allt mer extrema humörsvängningar. Jag lärde mig att söka hjälp när jag behövde, lärde mig att sätta upp regler för mig själv för att minska skadorna. Allt började gå bra.

Under hösten 2015 besökte jag en vårdcentral efter konstant tjat från bägge mina partners. När jag berättade om mina problem (extrem viktnedgång, minskad aptit, varierande sömnmönster, skakningar, plötslig medvetslöshet utan förvarning) skickades jag nästan genast vidare till en psykiatriker som efter tester diagnoserade mig med bipolär sjukdom, generaliserat ångestsyndrom och helt enkelt stress.

bipolar

Bipolär sjukdom är ganska så förjävligt. Grunden i bipolaritet (tidigare känd som manodepressivitet) är kraftiga humörsvängningar, där patienten pendlar mellan en period av depression och en period av hypomani. Hypomani, som när det är kraftigt nog övergår till mani, är en period då patienten är mer upprymd och rastlös och, om det inte går för långt, mer produktiv och har ett mindre sömnbehov.

På den nivån kan en hypomanisk episod vara fördelaktig och trevlig. Det är skönt att inte behöva sova lika mycket, att vara motiverad, glad och effektiv. Problemet uppstår när det övergår till allvarligare manier, som riskerar att resultera i en total psykos och verklighetsfrånvända vanföreställningar och extrem megalomani att likna med gudskomplex.

Det är vanligt att sjukdomen först visar sig i form av depressioner, för att sedan supplementeras av maniska perioder i tjugoårsåldern – som det varit för mig. Jag har gått från att ha haft kortare depressioner till att det senaste året i princip fullt ut styrts av min sjukdom på ett väldigt obehagligt sätt. Jag lever idag nästan varje dag antingen i en depression eller ett ansträngande maniskt tillstånd, och när det inte räcker kommer dessutom kraftiga och oanmälda panikångestattacker. Det rekommenderas inte.

Det senaste året har jag steg för steg känt hur mitt liv blivit allt svårare att hantera. Mina humörsvängningar har förvärrats, och mina depressioner har blivit något lindrigare mot att mina maniska episoder förvärrats till den graden att jag regelbundet undviker mänsklig kontakt bara för att jag inte litar på mitt beteende. Mina mer extrema manier har lett till att jag fått arbeta extremt mycket under korta perioder för att komma ifatt vad jag missat under sjukdomsperioderna, vilket i sig ökat stressen och lättare utlöst nya sjukdomsperioder.

tl;dr: Det är hemskt.

Men – jag har äntligen kommit så pass långt som att börja få behandling. Tack vare en fantastisk psykiatriker på Uppsalas avdelning för unga vuxna påbörjade jag i veckan behandling med quetiapin, en stämningsstabiliserande substans som mer eller mindre ska ta bort extremerna och, ja, stabilisera humöret någonstans i mitten. Den stora nackdelen är quetiapins sövande effekter, som gör att jag (även om det förhoppningsvis snart går över) nu går runt och känner mig som en zombie. Jag har också börjat ta prometazin för ångest, även om jag inte tycker de påverkar avsevärt.

Saker rör sig framåt, och jag är hoppfull. Jag vill inget hellre än att må bra igen, och det gör ont att veta att det aldrig kommer att bli helt perfekt. Medicin kan lindra, terapi kan lindra, och genom att anpassa livet går det att minska på de negativa konsekvenserna. Men det försvinner aldrig helt och hållet. Det är det som är plågsamt.

Det bra året

Jag älskar nyår. Jag älskar att stanna till för en stund och tänka på hur året gått, att utvärdera vad som gick som jag ville, vad som gick helt annorlunda. Allt det oväntade. Allt det bra. Allt det dåliga.

2015 har brännmärkts som ett kasst år nästan överallt jag kollat. Det var året för Daesh och terrorism, först med Charlie Hebdo och senare Parisattackerna i november. Det var året då opinionen i flyktingfrågan vände totalt. Och för min egen del var det året en vän dog efter en lång tids sjukdom. Det var året då min mentala ohälsa vände till det värre för första gången på flera år.

Men det var också ett bra år. Ett otroligt år. 2015 var året jag fick ett nytt jobb. Året då jag blev förälskad i Fabian, som förändrade mitt liv mer än vad jag trodde var möjligt. Det var året då jag flyttade till Uppsala, och lärde känna Sarah och Hampus. Och senare året jag flyttade till Stockholm.

Året jag träffade och föll totalt för Johanna. Året jag helt oväntat hamnade i en soffa med mys och Pink Floyd med Alissa, och fortfarande inte lyckats ta mig därifrån.

Året jag antagligen hade mer och bättre sex än under alla tidigare år tillsammans. Tack för fantastiska kvällar på Sesam och BDSM Stockholm, tack för fantastiska stunder med fantastiska människor. Jag älskar er.

Here’s for a great 2016.