Etikettarkiv: Venus

Star greater than the Milky Way?

At a party a few days ago, I was standing outside with a couple of friends viewing the incredible night sky when we started talking about the magnificent vastness of space. One of them brought up having heard of a single star that was greater than the entire Milky Way galaxy – which is pretty freaking huge! I was skeptical, seeing as from what I know of stars there is a top limit of both mass and size, when the star will collapse onto itself, exploding into a supernova. Stars can be incredibly huge, but as large as the Milky Way, which itself contains several hundred billion stars?

See the Earth dwarfed by our Sun, and it dwarfed by the ginormous VI Canis Majoris, the greatest star discovered. (ill. D. Jarvis)

Stars can indeed be pretty huge, but it’s impossible to keep track of the big numbers. The standing fact, I confirm after a few minutes of researching, is that while stars are huge, the galaxy is a lot huger. In the end it’s like comparing an A2 poster to North America – surely a poster can be pretty big, but an entire continent plays in a different league altogether.

Our own star, the Sun, is about 1 392 000 km in diameter, 109 times the size of the Earth. That’s a tad smaller than your random star in the universe, and there are lots of different kinds of stars both smaller and greater. Our Sun is very much a dwarf, and there are many stars that are several orders of magnitude larger. The greatest star discovered in the universe is VY Canis Majoris, a red hypergiant 2000 times the size of the Sun!

Our Sun as compared to the largest known star. (ill. Mysid)

That’s large. That’s large enough to stretch through a great deal of our solar system. If VY Canis Majoris for some reason suddenly replaced our star, the entire Earth would be engulfed in its flames, as would Mercury, Venus, Mars, the Asteroid Belt, Jupiter and Saturn. Cool, but not nearly as big as the galaxy – that’s several hundred billion times larger.

Illustrations: ”Comparison stars and planets” by David Jarvis (CC BY-SA 3.0), ”Sun and VY Canis Majoris” by Mysid (public domain).

Ray Bradbury: Den illustrerade mannen

Här är en rescension av Bradburys ”Den illustrerade mannen” som jag skrev för ett par år sedan (2010-03-09).

Utvecklingen framskrider. Människan av idag och människan av imorgon är långt ifrån densamme, och jämför då människan av idag med människan av hundratals år framåt i tiden…

Många författare och andra typer av kreatörer har under all mänsklig tid filosoferat över mänsklighetens framtid: H. P. Lovecraft med sitt mytos, där mänskligheten blott är ett fragment av universum, en vetskap som driver den starkaste karaktär till galenskapens brant; Jules Verne, vars böcker i enorm utsträckning har uppfinningar och upptäckter som sedan dess blivit till uppfyllelse; H. G. Wells, som allra mest grundade idéerna om mänsklighetens krig med raser från andra världar.

Amerikanen Ray Bradbury—född 1920 och än i livet och än aktiv—inspirerades av alla dessa, och många fler, och är nu känd som en våra allra mest inflytelserika science fiction-författare. När den alldaglige läsaren tänker Ray Bradbury tänker hon ofta på kända verk som Fahrenheit 451 (1953), som beskriver en framtid där böcker är förbjudna, eller Invasion på Mars (1950), som kronologiskt berättar om människan när hon i början av 2000-talet emigrerar till planeten Mars, men en ofta förbisedd pärla är semi-novellsamlingen Den illustrerade mannen från 1951.

I boken möter vår icke namngivne berättare en mystisk man täckt i tatueringar – Den illustrerade mannen – under en fjorton dagars hajkingtur. De beslutar sig att sova tillsammans intill vägen där de möttes, och när de samtalar berättar Den illustrerade mannen om sina tatueringar, som han påstår är magiskt skapta av en kvinna från framtiden. Han berättar att de faktiskt rör sig om nätterna, och alla berättar de var sin berättelse. Utöver tatueringarna finns dock även ett virrvarr av färger, mitt emellan hans skulderblad, och Den illustrerade mannen berättar att ser man där tillräckligt länge, så ser man hela sitt liv spela framför ens ögon, från vagga till grav…

De lägger sig att sova, men vår berättare kan inte somna. Han ser på tatueringarna på den sovande mannen, och var och en berättar sin historia, arton historier om allt från människans djupaste mentala svaghet till maskinernas och naturens angrepp mot vår ras.

Bradburys böcker är till stor del verklighetstrogna, med författarens egna idéer om vad framtiden kan komma med för filosofier och uppfinningar, men till skillnad från författare som Arthur C. Clarke hade han heller inga problem med att böja lite på sanningen för att få historierna mer spännande. Ett exempel är berättelsen Det långa regnet, som beskriver en expedition på planeten Venus där det alltid regnar, någonting som vi definitivt vet att det inte gör (och som även Bradbury visste när han skrev berättelsen). Berättelsen ger visserligen inte något årtal, vilket kan betyda att den utspelar sig på en tid när Venus klimat av diverse orsaker ser annorlunda ut, men detta är föga troligt eftersom karaktärerna påpekat att det regnet ”i miljontals år”, och de flesta av Bradburys berättelser utspelar sig under första hälften av det andra milleniet.

Bradbury själv anser sig inte vara en författare inom science fiction, utan snarare fantasy, eftersom ”science fiction är en tolkning av verkligheten, fantasy är en tolkning av fantasin” (Grandfather Time: An Interview with Ray Bradbury, Weekly Wire). Enligt honom själv har han bara skrivit en science fiction-historia, Fahrenheit 451, som är det just för att den handlar om vad han fruktar kommer hända. Trots att många berättelser i Den illustrerade mannen är orealistiska, skulle jag dock vilja påstå att vissa är mycket plausibla, exempelvis Kaleidoskopet, som utforskas några austronauters sista timmar innan de möter vad de vet är en säker död, eller Ingen särskild morgon eller kväll, om en man i en utforskargrupp som blir galen av rymdens storhet, och tar livet av sig.

Ett exempel på motsatsen är Mannen, som skiljer sig från de andra betydligt eftersom den trots att den utspelar sig i rymden och i framtiden är religiöst anspelande. I berättelsen anländer några rymdutforskare från jorden en fjärran planet. Speciellt den ena ser sig som en gud det ociviliserade folket borde avguda, och blir därför rasande när de inte är intresserade av nykomlingarna, utan en man som kommit till dem dagen innan. Tjurskalligt väljer jordborna att stanna i sitt rymdskepp, bara för att senare få veta att mannen – som då lämnat planeten igen – var Jesus Kristus som här gjorde samma besök som han gjort Jorden 2200 år tidigare. När jordborna inser sitt misstag beslutar en av dem sig för att ge sig av att söka efter honom, vetandes att han alltid kommer komma för sent, om än bara en millisekund. De andra beslutar sig för att stanna, och blir belönade med vetskapen att Mannen faktiskt aldrig lämnade planeten. Denna berättelse, tillsammans med bland andra Raketmannen som handlar om en pojkes saknad till sin far efter att han dog i rymden, är helt tydligt inte science fiction, och varför Bradbury tvunget använder rymden som en faktor i alla berättelser är okänt för mig.

Trots att många berättelser är olika varandra, är Bradburys syn på framtiden ytterst tydlig. Liksom Invasion på Mars fungerar alla berättelser att tillsammans beskriva små händelser i samma enorma värld, trots att det inte förekommer några berättelser som direkt berör varandra. Vi presenteras ett omfång av miljöer, från framtidens familjeliv på Jorden i Savannen och Raketmannen, till utforskningen av rymden i Mannen och Eldballongerna, vidare till enorma uppfinningar som tidsmaskinen i Räven och skogen. Bradburys framtid är en högutvecklad mänsklighet, på gott och ont. Människans hem ses ofta som utvecklat till den grad att människan själv inte gör någonting utan hjälp, speciellt beskrivet i Savannen. I berättelsen köper en familj en barnkammare som förvandlas till olika miljöer beroende på barnens önskemål, men barnkammaren förvandlas till en afrikansk savann med lejon, som utlöser barnens aggresivitet till den grad att de nyttjar den till att döda sina föräldrar. Barns leksaker och dess påverkan på barnens sinne är fortfarande under diskussion, men var säkert ett än större bekymmer under tiden då berättelsen skrevs, när television alldeles nyligen blivit standard i ett hem.

Skildringen av jordens yttre miljö är dock mycket otydlig. Endast ett fåtal berättelser utspelar sig på jorden, och den allmänna beskrivningen av miljöer är relativt minimalistisk, förutom Venusskildringarna i Det långa regnet och Marsskildringarna i Eldballongerna, som är ovanligt tydliga för Bradbury. Det kan dock tolkas ha en anledning; i de övriga berättelserna befinner sig karaktärer främst i sterila rymdskeppsmiljöer eller i rymden, som inte kräver mycket beskrivning på grund av sin tomhet. Väl på jorden verkar det som om Bradbury drar sig för att fastna i ett dilemma, där han om han börjar beskriva måste berätta om väldigt mycket irrelevant för historien. I Savannen talar han exempelvis om flera dagligt använda uppfinningar okända i läsarens öron, men utan vidare beskrivning än namnet. I samma berättelse påpekar han dessutom att människan sällan vistas utomhus, eftersom det inte finns någon anledning. Det är okänt under vilket år Savannen utspelar sig, men Räven och skogen, som utspelar sig 2100-talet, visar en värld nästan helt förstörd av atomkrig.

Ett atomkrig är även med redan under andra hälften av 1900-talet i Ombytta roller, som även är den berättelse som redan nu blivit mest utdaterad. I denna berättelse skickades alla svarta människor till Mars under slutet av 1900-talet, för att göra mer plats åt den vita rasen. Strax därefter påbörjades dock ett långt krig, som förintade nästan samtliga resurser, och sjuttio procent av jordens befolkning. Tjugo år efter krigets slut åker en raket med vita till Mars, för att be om hjälp, efter att de insett ondskan de fört på världen, både mot de svarta och mot sig själva. Det svarta folket tänker först plåga de vita, och låta dem ta alla de slavjobb som de svarta fick göra under 1900-talet, men de inser att de då bara sänker sig till de vitas nivå i onödan. Denna berättelse reflekterar tydligt världen av 1950-talet, och hur Bradbury föreställde sig att det kunde gå i fortsättningen, både med vardagsrasismen och med det hotande kärnvapenkriget.

Sättet Bradbury skriver på är mycket annorlunda från mycket annat jag läser, främst eftersom det är så simplistiskt och minimalistiskt. Istället för att sväva ut med långa, beskrivande historier med analyser av irrelevanta ting går han till stor del rakt på sak. I en intervju sade Bradbury att ”allt [han] skriver är manuskript” (Weekly Wire). Detta stämmer; han skriver med relativt enkelt språk och skriver vad som skulle kunna vara instruktioner för en aktör. Miljöerna beskrivs inte mer än behövligt, och vi får sällan se in i en karaktärs tankar utan kan endast förstå historien baserat på vad de gör och vad de säger. Ett undantag är Raketmannen, som narreras av huvudpersonen i efterhand, med reflektionen över vad han tänkte och vad han ångrar att han gjorde eller inte gjorde.

Den berättelse som mer än någon annan sticker ut (och den jag skulle kalla min favorit) är den betydligt mer poetiska Det långa regnet. Som redan nämnt handlar berättelsen om ett gäng rymdutforskare som kraschlandar på Venus, där det alltid regnar. Klimatet är vått och grönt, bestående dels av hav och dels av den enda kontinenten, med träd och buskar så nedslagna av regnet att det i princip är likadant överallt. Männen vandrar, skräckslagna för att dö av köld eller av de fruktade Venusborna, som drar ned sina offer i havet och dränker dem. Deras enda hopp är Solgloben, som är människornas station på Venus, en oas mitt i öknen. I berättelsen liknas det långa regnet med den kinesiska vattentortyren, där vatten droppas en gång i halvtimmen på en fånge, tills hen blir galen i väntan på nästa… och likväl blir astronauterna galna, en efter en, av det långa regnet.

Det som allra mest skiljer denna era av science fiction från dagens, är att så mycket numera är övergjort. Vilken som helst av dessa berättelser skulle, släppta idag, kännas mycket klysché, vilket visserligen också är vad som gör Den illustrerade mannen så klassisk. Vad som idag skrivs inom science fiction är sällan inte blandat med andra genrer – en av mina favoritserier är Det mörka tornet av Stephen King, en författare till stor del inspirerad av Ray Bradbury. Här används liknande idéer vad gäller framtida uppfinningar, men utblandat i klimat av vilda western och fantasy. Jag tror det är svårt för litteratur allt för centrerad att överleva idag, i alla fall inom en genre som funnits i över hundra år. Allt sedan filmer som Star Wars (1978) har även science fiction fått en ny, populärare stil. Inom science fiction talas det ofta om två idéer – den smutsiga och den rena. Den rena är den etablerad av tidiga författare och tydligt speciellt i TV-serier som Star Trek: här är människan en framstående ras, softistikerad och rik till följd av sina upptäckter. Den smutsigare delen är den värld som ligger i krig – ett kollapsat samhälle där människan steg och sedan började falla, antingen av sig själv, av interna krig eller av interplanetära krig; exempel på detta är Star Wars och Terminator. Detta är ett tydligt exempel på hur genrer ständigt behöver uppdateringar för att fungera, och det är detta som omöjliggör skriften av författare som Ray Bradbury att åter resa sig.

The Beautiful Cosmos: Jupiter and Io

When talking astronomy pictures, it’s difficult to say which pictures  are ”real” and which ones are not. A great deal is obviously just computer generated or hand drawn, but the ones I post as part of the Beautiful Cosmos blog series all have some degree of validity to them. The first problem that crops up is simply that as soon as you get a photo from some distance (from a good telescope or a probe) the light you catch is not just visible. Most astronomy pictures try to represent the many variations of colours that the human eye simply isn’t capable to capture or comprehend.

Jupiter and Io as captured by NASA's New Horizons probe in 2007. Click to embiggen.

A problem is that we can’t really estimate the exact colours of nebulae, supernovae and galaxies when they are basically impossible to see on close-up without… you know, dying. So the basic answer to how for example a nebula would look from just a couple of light years is… you wouldn’t see it. It’s surrounded by clouds of dust blocking vision and – again – killing you. The best the astronomers can do is a rough estimate.

When it comes to planets and moons, it’s a little different. Almost all pictures of moons (including our) and the planets (including Earth) that you’ll see, including ones I post, are composites of several different pictures, sometimes just a couple and sometimes several dozens. That doesn’t make it the less real, it just allows for much higher precision than if you took a photo of the entire planet at the same time. The end result is basically how it’d look in real life. To me, this is real enough.

A great deal of high-detail photos that include several objects (such as a planet and its moon(s)) are ”fake” in that they are composited of different pictures. All photos you have ever seen of several planets (close up) at the same time are totally fake. Planets simple aren’t close enough, and photographing two planets in our solar system together is akin to photographing two flies on opposite sides of a football field. Obviously it can be done – planets like Venus, Jupiter, Uranus and Mars can all be viewed simultaneously on Earth’s night sky – but they won’t be in such high detail.

This picture, of Jupiter and it’s moon Io, is both real and fake. It’s all real, but the Jupiter part is made up of three composites, and the Io part is taken at a different time and then added. Still, they seem to fit in proportion, and from the right angle this is just as awesome as it would look. Read more about the authenticity of this particular picture on the Bad Astronomer Phil Plait’s blog.

The Beautiful Cosmos: Jupiter

Jupiter has grown to become one of my absolute favourite planets in the last few months. Not sharing Mars’ potential for life, Saturn’s fantastic rings or Uranus unfortunate name, it’s often an overlooked planet, which is kind of a shame. It’s the biggest planet in the solar system, it’s mass being as much as two and a half times that of the rest of the planets combined. In other words, it’s freaking huge, and for that reason it’s also one of the most visible planets in the night sky throughout the year. Right now, it is clearly outmatched by Venus, and Mars is almost as bright, but throughout most of the year, when you look around and find a really bright spot… that’s Jupiter. If you get a small telescope and point to it, you’ll probably not only see the planet but also the four biggest of its dozens of moons – Io, Europa, Ganymede and Callisto. Europa is visible in the Cassini picture below (the dot in the lower left), and is definitely my favourite moon of the solar system, enough to warrant a future ”The Beautiful Cosmos” post.