Tankar dagen efter – om vinst, förfall, hat och kärlek

 

Dagen efter. Saker börjar lugna sig.

Eller, nej, saker lugnar sig inte. Det är en lögn. Saker kommer inte att lugna sig på ett bra tag, och det är en bra sak.

Men det börjar komma någon slags förståelse. Jag, och jag tror med mig mina kollegor både i partistyrelsen och i partiet, börjar acceptera vad vi inte kan ändra och börjar leta oss till det vi kan ändra.

Vi börjar bli irriterade. Vi börjar bli arga. Vi börjar få en oanad stridslysta.

Igår fick jag ta emot uppemot ett par dussintal arga mail, facebookmeddelanden och liknande, för att jag ens vågade påpeka att jag inte tycker att styrelsen är feg om den väljer att klippa Pirate Bays kablar om en vecka. Jag har blivit ombedd att avgå, har kallats ovärdig min position, har blivit kallad förrädare. Ett par av dessa meddelanden har kommit från människor som jag länge sett som mina nära vänner. Det gör mer ont än den värsta stämningen. Igår var den värsta dagen i mitt liv. Igår var dagen när jag insåg vad människor kan bli när de rädda.

Men jag har också fått massor med stöd. Jag har pratat nästan oavbrutet det senaste dygnet med Wanja, Paula, Adam, Izzie, och massor med andra vänner. Jag älskar er alla. Jag har läst bloggposter som gett mig tårar. Igår var den bästa dagen i mitt liv. Igår var dagen när jag insåg vad människor kan bli när de står förenade.

Det är just det vi behöver just nu. Att stå förenade. Vi har en gemensam fiende, och i tumultet verkade en del glömma det igår. Låt oss inte göra samma misstag någonsin igen, och låt oss aldrig mer glömma att vi står tillsammans, ett parti, mot en fiende som går att besegra.

Oavsett om Pirate Bays kablar klipps eller ej, så är det här ett enormt hot mot en ideell politisk rörelse och dess representanter. Det är oförlåtligt. Slåss inte för Pirate Bay. Slåss för Piratpartiet.

Related posts:

Bookmark the permalink.