Vad har du att dölja?

Diskussionen om borttagen anonymitetsrättighet och övervakningsbehovet har sakta men säkert eskalerat, har växt från att vara ett fåtal ifrågasättare till att bli en allmänt accepterad idé. När jag började aktivera mig politiskt för två-tre år sedan skulle jag aldrig ha trott att folk tänkte som de gjorde, och det skrämmer mig. Alldeles för många gånger får jag höra, men det gör väl inget om du inte har någonting att dölja?

Jag har blivit uppväxt på en mycket vettig grund, och det tackar jag min familj och mitt samhälle för. Jag kan säga att mitt uppväxande har grundats på ett fåtal mycket tänkvärda principer:

  1. Learning by doing – hellre skära sig lätt på kniven en gång än aldrig röra en kniv i sitt liv.
  2. Fötroende ska tjänas eller förloras, inte antas – så länge ingen skadats av mina handlingar har jag alltid fått göra som jag velat.
  3. En auktoritetsfigur är alltid bara en figur – att ha en tjusig titel eller en hög hatt gör dig inte mindre av en människa.

Och det är just den tredje punkten som alldeles för få verkar förstå. Idag får du inte demonstrera med ansiktsmask i Sverige. Varför? Ja du. För att det ska vara lättare att bekämpa våldet tydligen. Men vad offrar vi?

Rick Falkvinge (pp) påpekar i en blogg att om denna syn på demonstrationer funnits på 1930-talet hade inte homosexualitet någonsin blivit lagligt. Och det finns fler exempel. Det är ett argument som detta som känns mest jordnära idag, men tyvärr finns även värre situationer.

Igår var det den femte november, och det är en dag som till allt högre grad börjat kopplas till den fantastiska filmen V For Vendetta (och serien som jag inte läst). Det är en historia om uppror mot en allt för felande myndighet, en historia om ett uppror som ägde rum just tack vare maskerna. För maskerna tar bort individen, och bygger upp en gemensam vägg som visar folket. Och medan detta på sitt sätt kan vara oerhört förfärligt (jag tänker skoluniformer), så finns också de tillfällen när det är nödvändigt.

Vi kan inte försöka leva i en värld där allt är en perfekt utopia. Det finns inte. Vi kan inte låtsas om som om det aldrig framöver kommer att finnas en korrupt svensk regering. Det går bara inte. Vi kan inte stifta lagar som gör att vi lämnar över allt vårt ansvar till en autokritetsfigur bara för att det är en auktoritetsfigur. För så enkelt är det bara inte.

Alla har vi någonting att dölja. Kanske är du Britney Spears största fan. Kanske stal du en Snickers en gång när du var tio. Kanske slog du ner en man på fyllan för trettio år sedan och kollade aldrig att han var okej. Kanske är du otrogen mot din fru. Kanske kan du inte få erektion utan våldsam BDSM-porr.

Vi kan inte låtsas som om alla är änglar. För det är vi inte. Och även det som inte är lagligt kan vi ibland vilja dölja. Vi är människor, och som människor har vi rätten att dölja vad vi vill, fram till det att det finns en allvarlig misstanke att vi har begått ett brott. Fram till dess ska staten skita fullständigt i om vi har en mask på oss eller vad vi har i resväskan.

Related posts:

Bookmark the permalink.