Victor Hugo: Ringaren i Notre Dame

Jag hittade en tre år gammal (2009-03-13) recension av Hugos ”Ringaren i Notre Dame”, och tänkte att den kanske är av intresse. Recensionen skrevs från början som en tredelad läslogg, jag för ihop dem här. Recensionen skrevs i skolan för ett arbete om ”att växa upp”, det är därför jag vid något tillfälle diskuterar hur boken relaterar till det temat.

Jag lärde först känna historien om Ringaren i Notre Dame när jag såg Disneyfilmatiseringen när jag var i femårsåldern, och som liten var det en av mina favoritfilmer, och det är det än idag. Jag lärde mig med tiden att filmen faktiskt var baserad på en bok, och jag lärde mig också att trots att filmen är ganska mörk, grym och sorglig är boken än värre. Mycket mer än så visste jag inte, förrän jag nu för två veckor sedan bestämde mig för att läsa boken som skrevs 1831 av Victor Hugo.

Boken liksom filmen utspelar sig år 1482 i och runt den berömde Notre Dame-katedralen i Paris. Till skillnad från filmen och många missuppfattningar (boken heter på orginalspråk ”Notre Dame” och nämner inte en ringare i titeln) handlar inte boken speciellt om en person, utan om miljön i Paris på 1400-talet. Den berättar romantiskt om den vackra katedralen, och uppmuntrar konstant till att sluta modernisera och förändra den, vilket var väldigt konstant under 1700- och 1800-talen. Hugo skrev boken som en homage till katedralen, som han själv kallar den ”egentliga huvudpersonen”.

Boken inkluderar mycket djupa beskrivningar av byggnader och platser, och mindre karaktärer, ofta med namn och långa bakgrundshistorier även om de bara har en enstaka rad att säga och sedan försvinner. Allt detta visar tydligt författarens förkärlek i Paris och Notre Dame, och boken är ett typexempel av romantiskt litteratur med längtan tillbaka till de bättre tiderna innan allt förändrades och moderniserades. Hugo gör allt för att ge en verklig bild av livet på 1400-talet, och trots att majoriteten av berättelsen är påhittad finns många historiska karaktärer med. Han påminner samtidigt mycket om när det är det utspelas, säger ofta ”fjortonhundratalet”, årtalet specifikt, eller – som i introduktionen – ”för trehundrafyrtioåtta år, sex månader och nitton dagar sedan”.

De karaktärer som är mest centrerade är ringaren själv, den missformade puckelryggen Quasimodo, som blivit uppfostrad av ärkedjäknen Claude Frollo då ingen annan ville ha att göra med ”ett monster”, och som bor i kyrkan och som blivit döv av att ringa i klockorna. Till skillnad från bland annat den ljusare Disneyversionen beskrivs Quasimodo som han är i folkets ögon – ett hänsynslöst, ondskefullt monster utan egentliga känslor.

Esmeralda är en sextonårig vacker zigenerska som dansar och tigger i Paris. Quasimodo, som generellt hatar alla människor för att de ser honom som ett monster, blir kär i Esmeralda och försöker kidnappa henne. Hon är istället förälskad i Febus, som hon anser är en sann man. Hon har också en tam get, Djali, som hjälper till i hennes tiggande konster genom att stava i marken, stampa dagen av månaden och så vidare.

Claude Frollo är den gamle ärkedjäknen och Quasimodos adoptivfader. Han har tagit hand om honom sedan barnaben och han är den enda person utöver Esmeralda som Quasimodo anser vara god – helt enkelt för att han blivit lärd att det är så. Frollo inser snart att han är förälskad i Esmeralda, trots sitt celibatlöfte som präst och trots att han hatar zigenare.

Pierre Gringoire är en misslyckad poet och pjäsförfattare delvis baserad på Victor Hugo själv. Det är ur hans syn majoriteten av historian beskrivs. Han upptäcker av misstag zigenarnas hemliga gömställe, och för att inte avslöja det måste han antingen avrättas eller gifta sig med en zigenerska. Han gifter sig med Esmeralda, till hans glädje och hennes sorg.

Febus de Chateaupers är en kapten i kungens armé, som räddar Esmeralda när Quasimodo försöker kidnappa henne. Han blir förälskad i Esmeralda, som älskar honom tillbaka, till Quasimodos och Frollos sorg och ilska. Han beskrivs som alfahannen i boken, stilig och en ”perfekt man”.

Ringaren i Notre Dame är en väldigt komplex historia, med många både mindre och större handlingar inblandade. Enligt Hugo själv handlar inte boken just om Quasimodo, som den svenska titeln säger, utan den handlar om själva Notre-Dame och folket omkring den. I bokens andra akt finns det många utvecklade problem och konflikter; Pierre Gringoire, den misslyckade författaren, råkar gå in i Mirakelgården, och för det blir han nästan avrättad. Samtidigt stegras Esmeraldas udda förhållande med Febus där hon älskar honom mer än världen, och han bara utnyttjar henne som en bland alla andra vackra kvinnor. Här går vi också djupare in i vad Claude Frollo, huvudantagonisten i berättelsen, som vi förut bara sett skalet på.
Det slår mig hur karaktärerna i boken i regel är enkla typfigurer, men ändå lyckas vara väldigt djupa och komplicerade på samma sätt. Esmeralda växlar ständigt mellan den platonska vita ros som alla vill åt men ingen kan nå, och det oskyldiga föräldralösa barnet som trots att hon är sexton år är otroligt naiv och rentav korkad, eller i alla fall godtrogen. Det blir aldrig helt klart om hon faktiskt tror att Febus älskar henne, eller om hon bara tycker om honom så mycket att hon är nöjd med att få dela på honom: ”jag skall vara din älskarinna, din förströelse, ditt nöje, när du vill, en flicka du kan göra vad du vill med […] och när jag blir gammal och ful, när jag inte duger till att älska dig längre, skall du låta mig få tjäna dig.” [1] Samtidigt slits Esmeralda mellan sina egna tankar, på grund av den gamla traditionella myten att hon inte kommer kunna hitta sina föräldrar igen om hon bryter sitt kyskhetslöfte, någonting hon till sist beslutar sig för att strunta i. Hon beslutar att när hon väl har Febus, då har ingenting annat den minsta betydelse.
På samma sätt kan även Febus delas in i två. Han är karikatyren av en ädel riddare av hög rang, men egentligen är han självisk, egenkär, okänslig och – även han – ganska korkad. Han utnyttjar tydligt Esmeralda för hennes skönhet (”Om jag älskar dig, du mitt livs ängel! […] Kaptenen hade så många gånger tidigare uttalat samma ord att han svepte dem ur sig i ett enda andedrag utan att staka sig en enda gång.” [2]) och han säger vid ett annat tillfälle att ”hur kan man älska en som inte är blondin” (å andra sidan är Esmeralda svarthårig, men det förtäljer inte denna historia). Han döljer deras förhållande, delvis på grund av Esmeralda som inte vill att det kommer ut hos sina egna, men också för sin egen skull då hon ju bara är en zigenare.
Claude Frollo, den kyska ärkedjäknen som hatar zigenerskor, och människor i allmänhet för den delen, debatterar konstant med sig själv hur han ska göra. Han är i sanning förälskad i Esmeralda, men gör allt för att dölja det och låta bli att falla för frestelsen. Han sitter under stora delar av boken i sin kammare och försöker arbeta, men kan inte låta bli att tänka på henne.
Exakta konflikter är i övrigt svåra att märka ut på grund av det sätt boken är skriven. Boken har en enorm mängd huvudkaraktärer varav vissa bara nämns i korta men andra får långa berättelser om sitt ursprung och sin samtid. I många åseenden är inte Ringaren i Notre-Dame riktigt en bok, utan en samling med berättelser som alla utspelar sig dessa månader i Paris.

Jag själv blev väldigt förvånad för bokens vändpunkt, trots att den hade planerats och utvecklats helt perfekt och placerades i just den tidpunkt när den behövdes.

När Claude Frollo får veta att Febus och Esmeralda har ett förhållande, förföljer han dem och gömmer sig i en garderob invid rummet där de har ett hemligt kärleksmöte, och spionerar på dem. Han ser på under en lång tid och hör deras samtal, och till sist står han inte ut längre, och han kommer ut med en dolk, med vilken han hugger ned Febus i bröstet flera gånger. Esmeralda svimmar och Frollo flyr, och när det sedan blir upptäckt antas det att det var Esmeralda, som redan antagits för att ha varit en ond häxa.

Vändpunkten var plötslig och förvånande, speciellt för mig som bara sett Disneyfilmen innan och inte hade en aning om vad som skulle hända. Härefter följde en rad med händelser. Ursäkta att det är en väldigt förvirrande och antidramatisk text som följer, men det är det mest kortfattade jag kan författa för en som inte läst boken. Esmeralda blir arresterad och dömd för mordförsök, ty Febus överlevde. Frollo, högt stående i kyrkan som han är, besöker henne i sin fängelsehåla och säger henne att han kan skona henne från döden om hon tar honom som sin make, någonting hon vägrar. Så ska hon avrättas. Vid avrättningen kommer den episka scenen när Quasimodo svingar sig ned för katedralens väggar, slår sig förbi soldaterna, kidnappar Esmeralda och tar in henne till katedralen, varpå han skriker ”fristad!”. I månader efter bor Esmeralda hos honom i Notre-Dame, dit de inte får träda in och ta henne. Till slut kommer dock den dagen då domaren fått tillstånd av kungen själv, och natten därinnan planerar zigenarna att bryta sig in i katedralen och ta tillbaka henne innan hon blir dödad. På natten stormar de kyrkan och Quasimodo, troendes att de vill skada antingen Notre-Dame eller Esmeralda, gör allt för att stoppa dem genom att kasta ned enorma stenar och hälla smält bly på folkmassorna. Till sist tas ändå Esmeralda till fånga av zigenarna, efter många människooffer, men därefter blir hon på nytt tagen av den kungliga armén. Quasimodo ser ned från Notre-Dames tak, där även Frollo står, och ser hur de på torget nedanför avrättar Esmeralda innan han hinner göra något. Frollo, ovetandes om att Quasimodo står bakom honom, börjar skratta av skadeglädje, varpå Quasimodo inser hela händelseförloppet, och knuffar ned sin fosterfar för taket. Ett fall på sextio meter dödar honom, och Quasimodo ser ut över de två människorna han någonsin älskat, bägge döda. Ringaren i Notre-Dameär en tydlig tragedi. Det är en berättelse som är sorgsam och deprimerande från första till sista sidan. Det är Skönheten och Odjuretdär Skönheten överger Odjuret, där sista rosbladet faller och han dör, helt enkelt för att han var för ful. Trots att Quasimodo kämpade som han gjorde från början till slut bestraffades han bara med mer tragedi i ett slut så långt ifrån Disneyfilmen (där alla utom Frollo överlever, och Quasimodo blir hyllad av Paris som en hjälte) som man bara kan komma. Boken avslutas av en sorts epilog av två korta kapitel, Febus Bröllopoch Quasimodos Bröllop. Här berättas om hur folket antog att Quasimodo var Djävulen som dräpte prästen, och om hur Esmeralda fick hänga kvar på torget i två dagar innan hon slängdes i en håla. Här berättas om Gringoire, som i sista stunden hade chansen att rädda Esmeralda men istället räddade hennes get Djali. Vi får också i en enda mening få veta Febus öde: ”Febus de Châtaupers fick också ett tragiskt slut. Han gifte sig.[3] Quasimodos slut är något av det sorgsnaste jag läst. Det berättas om hur man åratal efter händelserna vid Notre-Dame var i hålan där de slängde de som ej förtjänade en begravning, och där hittade man skelettet av en mycket krokryggig, enögd man med ett ben kortare än det andra, omfamnande en avrättad kvinna. Detta var Quasimodos bröllop.

Jag tyckte att Ringaren i Notre-Dame var ett utmärkt val i temat jag valde, Att Växa Upp, just för att det är en så otroligt unik uppväxt.

Visst skulle jag ha kunnat valt en bok om en vanlig uppväxt - även dessa är i många fall ypperliga och det är lätt att känna igen sig och känna nostalgi, speciellt när man är äldre än jag, skulle jag kunna föreställa mig.
Sedan hade jag kunnat välja en uppväxt som var realistisk till den grad att många är med om den hela tiden, men tillräckligt få för att jag inte ska ha varit det. Barn som blivit misshandlade av psykotiska föräldrar, exempelvis. Men jag tror ändå att mitt val var betydligt intressantare.
Man får veta relativt lite om Quasimodos uppväxt jämfört med vad jag skulle önska, men å andra sidan är det kanske en bra del av romanen att den lämnar en hel del öppet för läsaren själv att föreställa sig.
Quasimodo föddes som barnet av en zigenare tjugo år innan romanen tar sin början. Han var dock alldeles för ful för att bli accepterad, och byttes ut mot ett "vackrare" barn av en vanlig medborgare av Paris. När även hon vägrade acceptera barnet som sitt eget tänkte hon först döda honom, men hon övertalades till sist att lämna in honom till kyrkan. Även de ville först döda honom, men ärkedjäknen Claude Frollo, då blott sexton år gammal, valde istället att ta hand om honom som sin egen. Frollo försökte först att undervisa barnet i vetenskapen och religionen, båda vilka han var gravt passionerad i, men med tiden gav han upp detta, och när Quasimodo (namnet Frollo gav honom betyder halvformad) växte upp fick han jobbet att ringa i klockorna och göra småarbeten i katedralen, främst hantverksjobb, som att laga trasiga tak. Med tiden lärde sig Quasimodo att folket höll sig undan från honom, hatade honom utan att känna honom enbart på grund av hans utseende, och som svar höll han sig ifrån dem och hatade dem alla, förutom Frollo - hans mästare och fader. Det är den typiska Skönheten och Odjuret-legenden född på nytt men verkligare - ty allt som händer i boken är ju egentligen realistiskt och skulle kunna hända. Quasimodo är det fula odjuret som egentligen har ett gott hjärta, och han skulle egentligen inte ha någonting emot människorna. Men nu är det inte så enkelt, utan människorna är fördomsfulla och hatar honom, och vad svarar han då med? Jo, hat. För hat föder hat. Och detta är precis vad som händer i mindre omfattning varje dag exempelvis i skolan, speciellt då grundskolan: vissa blir utstötta, och när de inser att folket håller sig undan från dem börjar de också hålla sig undan från folket, och de börjar känna ett fördomsfullt hat mot dessa. Förhoppningsvis slutar ju inte dessa händelser i samma sorgsamma draman som det vid Notre-Dame i diktens värld år 1482, men de är likväl ständiga tragedier.
Det är på det sättet som jag tycker att Ringaren i Notre-Dame var det bästa valet jag kunde ha gjort i temat: det är både verkligt och vardagligt till den graden att många, inklusive jag, varit med om det, och det är samtidigt överdrivet och uppbyggt för att göra det till en mycket mer intressant och dramatisk historia.
När jag började läsa Ringaren i Notre-Dame var det enda jag visste om berättelsen vad som funnits i Disneyfilmen från 1997. Jag hade hört ett par andra saker om det, men ingenting speciellt avgörande för historien. Och det är jag glad för.
Att jag inte visste mycket mer exakt om boken, speciellt slutet, gjorde att jag blev betydligt mer överraskad när vändningar skedde, och det lämnade mig betydligt mer tårögd av slutet. Allt för att jag inte väntat mig det.
Allra tydligast som exempel är vändpunkten, när Claude Frollo kommer fram bakom Febus och hugger ned honom, skyller på zigenaren Esmeralda och lämnar honom att dö. Detta hade jag inte alls väntat mig, och det ändrade på många sätt min syn på Frollo helt. I filmen blev Febus dödligt skadad när han flydde från Frollo efter att ha vägrat döda en oskyldig familj. Han blev jagad ned i en flod och skadade sig där. Även här skadades han med andra ord av Frollo, men enligt min mening är det en stor skillnad på att jaga ned någon i en flod och att hugga denne upprepat med dolk. Dessutom var anledningarna olika; i filmen ville han döda Frollo för att han vägrat lyda order, i boken på grund av en kvinna. Att det i boken handlade om en kvinna visar tydligt Frollos besatthet av Esmeralda på ett annat sätt än i filmen.
Jag blev också överraskad av boken när Esmeralda till sist fann sin sedan länge förlorade moder i slutet av boken, strax innan sin avrättning - detta var inte med det minsta i filmen (jag borde dock ha anat det eftersom de flera gånger innan diskuterade hur mycket Esmeralda ville återse sina föräldrar, men så smart är jag tydligen inte).
Även slutet var helt annorlunda, men dessvärre hade jag redan läst om stora delar av det i förväg. Jag visste att Esmeralda och Quasimodo skulle dö, och tyvärr förstörde det en hel del. Men ändock visste jag inte omständigheterna, och när jag kom till slutet var det tillräckligt episkt och sorgligt för att det ska räknas som en helt otrolig bok.

Fotnoter
[1] Sida 272
[2] Sida 269
[3] Sida 429

Related posts:

Bookmark the permalink.