We all deserve love?

Jag lyssnade på Bo Burnham häromdagen, en låt i vilken han sjöng om hur ”we all deserve love”. Och jag tänkte vad jag tänkt ett par gånger förut. Att nej, det gör vi inte.

Vi kan inte säga att alla förtjänar kärlek, på samma sätt som vi inte kan säga att alla förtjänar ett jobb eller ett hem.

Det handlar inte om att ogilla någon och inte ge den den kärlek som personen i fråga vill ha. Det handlar om någonting betydligt viktigare än så – att vi alla förtjänar den grundläggande rätten att välja vilka vi älskar, och att inte påtvingas någonting annat. Det är den aspekten – att för att få måste någon annan också ge – som snabbt glöms bort.

Detsamma gäller med att det vore kul om alla som ville kunde ha ett bra jobb som de trivdes med och som gav dem den lön och de förmåner de var ute efter. Men det kräver också att någon vill anställa dem – att de ser det värde som de kan producera.

Detsamma gäller för den delen bidragssystem finansierade av skatter. Jag stödjer helhjärtat ett antal välgörenhetsorganisationer och donerar både till UNICEF, Läkare utan gränser och Djurens rätt. Men att påtvinga någon detsamma är, oavsett vad slutmålet är, idoti. Vi kan aldrig påtvinga en person att göra någonting mot hens vilja, oavsett hur gott vi anser syftet vara. Och det gäller även om du anser att det är lika fel att vägra att ge donationer som att massmörda – även en massmördare eller ett rasistiskt svin, liksom en anarkokapitalist, har rätt till grundläggande mänskliga rättigheter.

Folk stöter på mig relativt regelbundet, och de flesta av de jag tackar nej till när de frågar ut mig är inte dåliga människor – det är helt enkelt människor jag inte har något intresse av.

De förtjänar inte min kärlek, hur hemskt det än låter. Jag hoppas verkligen att de finner kärlek. Jag hoppas att de lever exakt det liv de önskar, om inte bättre.

Men jag tänker inte ge det till dem.

Related posts:

Bookmark the permalink.